Den lilla antikhandeln i Gamla stan

Jan Mårtenson

Se döden på dig väntar

(W&W)

Så har Deckarlogg kommit fram till sommartraditionen att läsa den nya Homan-deckaren av Jan Mårtenson, den här gången med titeln lånad från Bellman.

Annars är ”Se döden på dig väntar” väl som vanligt i de typ 378 deckare som Mårtenson skrivit om och med Johan Kristian Homan, antikvitetshandlare i Gamla stan i Stockholm. Liiite nytt händer för varje ny titel men det mesta står stilla och har gjort så sen 1973, då kom den första titeln i Homan-serien.

Johan Kristian fick en fjälla en lång bit in i serien, de gifte sig för ett antal titlar sen och nu ska de äntligen flytta ihop. Francine, makan, har köpt en lägenhet vägg i vägg med Johan Kristians och hans mångåriga sambo, alltså katten Cléo de Mérodes lägenhet högst upp på Köpmantorget. Lägenheterna ska nu slås ihop till en stor.

Det är väl egentligen det mest spännande som händer. Vid sidan om det kriminella men det kriminella är alltid vid sidan om i Homan-deckarna. Den här gången blir det heller ingen utlandsresa för vare sig antikhandlaren Johan Kristian Homan eller Francine Silfverstierna, en oftast mycket upptagen chef för personskyddet på Säpo.

Detta tros att den kriminella tråden, som handlar om smuggling, krigsförbrytelser och jordartsmetaller, har sin grund utomlands, i Kongo-Kinshasa och på Balkan. Snart sagt alla inblandade kommer, som vanligt, till antikhandeln för att bikta sig för Homan och skvallra om andra. Johan Kristian rör sig lite i övriga Stockholm och makarna besöker Francines föräldrar på den gamla herrgården vid sjön Båven i Sörmland.

Trätoantikhandlaren Eric Gustafson är förstås med, liksom trätopolisen Calle Asplund. Som alltid som vanligt samma samma. Det ovanliga är kanske att ”Se döden på dig väntar” nog faktiskt innehåller lite mindre av allt. Jag saknar mer tidningsläsning med kommentarer, mer gnabb med trätobröderna och att världen förändrat sig mer sen sist, politiskt och samhälleligt, runt den ständigt oföränderliga och alltid lika medelunge Johan Kristian Homan.

Nyheten är väl annars en antydan från Johan Kristian om att makarna Homan-Silfverstierna faktiskt är intima. Vem kunde ana? Och så är det avslutande receptet, Ungsbakad kycklinglårfilé i hoisinsås, ovanligt tillagbart den här gången.

I den nya vågen av svenska feelgood-, mys-, mjukdeckare och annat cozy borde Jan Mårtensons långa Homan-deckarserie vara på väg att återupptäckas och hyllas som en föregångare. Kanhända nå en ny ung publik som inte ens var född 1973?

Bengt Eriksson

Debut med doft av Chandler

Martin Holmén

Clinch

(Albert Bonniers)

Martin Holméns debut-noir, som ska bli en trilogi om nästan-detektiven Harry Kvist, börjar exakt den 12 december 1932 i Stockholm.

Vinter och isande kallt, både vädret och i människorna. Depression, fattigdom och arbetslöshet, usla bostäder för majoriteten. Skriande klassklyftor, medan de rika bor i praktvillor på Nobelgatan vid Djurgårdsbrunnsviken försöker de fattigaste överleva dagen i kvarteret Träskets ruckel och gyttja bortom Engelbrektskyrkan. Missionärer och nazister på gatorna, lönnkrogar i Klara och bordeller i Gamla stan. Och så vidare.

I detta Stockholm har Holmén placerat en intrig som allt mer blir en Raymond Chandler-pastisch. Naturligtvis kommer en mellanblondin, som anlitar ”Kvisten” och lägger an på honom, in i handlingen och det ska också sluta typiskt hårdkokt á la amerikansk noir-deckare.

Själv bor Harry Kvist ändå rätt hyggligt i enrummaren på Roslagsgatan med både gas- och vedspis samt delad vattenklosett i trapphuset. Han är ingen Philip Marlowe, privata detektivuppdrag får han bara ibland, utan mest en indrivare med hårda boxarnävar. Kvisten har varit boxare men numera används knytnävarna för att driva in uteblivna skulder, från obetalda cyklar och uppåt.

Jobben får han genom att annonsera i tidningen Landsbygdens folk. Som när berättelsen inleds: Kvisten står på en bakgata i Klara och väntar på någon som heter Zetterberg. Skuld: tvåtusen etthundra riksdaler (för en begagnad bil). Han kollar tiden på sitt Vikingur och röker en sexöres Meteor. När Zetterberg kommer hem blir han misshandlad av Kvisten – så han ska förstå att det är allvar.

Harry Kvist har slagit många medvetslösa men inte haft ihjäl någon, såvitt han vet. Kvisten är hård, rå och brutal. Också i sin bisexualitet, mest homo. Hans samlag med män kan få en våldsam avslutning. Men här och där på boksidorna antyds att det finns, ja, låt säga, naturliga förklaringar till det våldsamma temperamentet.

Så brinner Zetterberg inne. Där förlorade Kvisten fyrahundrafemtio riksdaler i provision! Självmord eller mord? Två bylingar knackar på och Harry Kvist finkas. Han är van vid det, vid hårdföra polisförhör och att sitta i fängelse. Men han släpps igen och startar jakten på mördaren.

Gående, cyklande och sen med blondinens vita Cadillac, 1930 års modell, den enda i landet, färdas Harry Kvist genom Stockholms olika delar. Och nu blir Martin Holmén som en annan Trenter eller kanske Fogelström. Gator, affärer och restauranger nämns vid namn och hamnar såvitt jag kan se på sina rätta platser.

Martin Holmén har åstadkommit en annorlunda, lika märklig som märkvärdig deckardebut.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Extra! Extra! Johan Kristian Homan gifter sig!

Jan Mårtenson
I skuggan av Etna
(W&W)

Vid den här tiden i juni varje år inleds Deckarloggs serie med sommardeckardeckarläsning under päronträdet. Och 2020 som varje år och sommar är den nya Homan-deckaren först ut.

Alltså ”I skuggan av Etna” (W&W), som är Jan Mårtensons nya och fyrtioåttonde – om förlaget räknat rätt i år – amatördetektivdetektivroman om och med antikhandlaren Johan Kristian Homan med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm.

Frestande att skriva – och det är väl som vanligt med Sveriges äldste antikhandlare, som dessutom stannat i åldern, och hans eviga och närmaste väninna, Cléo de Merodes, som även hon stannat i åldern och är Sveriges äldsta katt.

Jan Mårtensson i-skuggan-av-etnaMen det är ändå inte riktigt som vanligt i årets Homan-deckare. Följande står redan i baksidestexten till ”I skuggan av Etna” så jag avslöjar inte för mycket när jag meddelar att – äntligen! – gifter sig antikhandlaren med sin Julia Roberts, det vill säga Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo.

Efter att de vigts i gårdskapellet på föräldrarnas herrgård Björkesta, föräldrarna till Francine alltså, reser det nygifta paret på en mindre bröllopsresa till ett par bekanta rikingar, också till Francine, på Sicilien.

Där börjar det kriminella med ett självmord eller mord, för att sen fortsätta i Stockholm med fler mord. Givetvis med antikhandlare Homan inblandad i utredningen – som en magnet drar Homan och hans antikhandel till sig varenda misstänkt person. En efter en kommer de på besök, som alltid.

Och sen kan privatspanaren Homan, också som alltid, rapportera vad som sagts, vad han tror och tycker, till polisen. I intrigen blandas narkotika, smuggling, olivodling, ett försvunnet barn och fuskbyggen. Roströta blir ett nyckelord.

Och det blandas bra, ovanligt bra för att vara en detektivroman av Jan Mårtenson. Annars brukar hans intriger vara ihoprörda snarare än välblandade. Men här krockar inte olika trådar utan trådarna vävs till bra deckarintrig. (Visst, åkej då, några trådar hamnar utanför och hänger och dinglar. Men bry sig.)

Riktigt som vanligt är det inte heller med politiken. Jan Mårtenson har alltid varit en politisk deckarförfattare, om inte från höger så från konservativt håll. Johan Kristian Homan läser tidningar och ger dagsaktuella politiska kommentarer.

Konservativ men inte reaktionär, så har jag beskrivit Homan (= väl Mårtenson) tidigare. Men hur konservativ är Homan idag, blir han inte allt mindre konservativ? I årets Homan-deckare finns skarpa – då menar jag riktigt skarpa – utfall mot Donald Trump, till exempel. Det är faktiskt grovt.

Homan kommenterar också sjukvård (och annat som sköts från moderat håll i Stockholm). Greta Thunberg berömmer han – fast det har han gjort tidigare. Snart kommer Homan ut som liberal eller?

Efter diverse spännande – ja, själva deckarberättelsen är också ovanligt spännande – händelser i Stockholm sker upplösningen på återigen Sicilien, dit Johan Kristian och Francine återvänder.

Ju av gammal vana som jag varje år läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare och faktiskt har gjort det ända från början (så gott som). I år läste jag dock med större nöje än på länge. ”I skuggan av Etna” är en bra deckare på gränsen till mys-.

Sist i boken finns förstås ett par recept. Det är tradition. Den här gången på ”siciliansk kycklingschnitzel” (gärna ekologisk, enligt Mårtenson) och ”siciliansk sallad”.

Bengt Eriksson

Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär

Sol och värme, nästan sommar. Dags att sitta under päronträdet i trädgården och göra vad jag då – nu – brukar göra.

Nämligen läsa årets Homan-deckare. Det har blivit en årlig somrig tradition.

Titeln för året/sommaren 2019 är ”Dödligt hot” (W&W) och ska vara Jan Mårtensons fyrtiosjunde deckare med och om Johan Kristian Homan med antikhandel på Köpmangatan (nummer okänt) i Gamla Stan i Stockholm. (Fast det där med 47, struntsamma, tar jag som jag gör. Vid en tidigare numrering råkade jag kolla upp och siffran stämde inte alls.)

I alla fall har jag läst samtliga 47 eller hur många titlar det är och sällan får jag så många påhopp som när jag ”avslöjar” det (kan endast jämföras med att jag också uppskattar Björn Hellberg). Så kanske ska jag en gång för alla försöka redovisa varför.

Jan Mårtenson skriver trevliga deckare: feelgood crime och mysdeckare. Går nog att hävda att han lagt ett antal grundstenar till att denna mjukkokta genre de senaste åren lockat allt fler svenska deckarförfattare och fått allt fler läsare.

Mårtenson Dödligt hotDet är trevligt att vistas i Johan Kristian Homans och hans närmaste väninna, katten Cléo de Merodes sällskap. Homan har, likt någon ung hjälte i en ungdomsdeckarserie, stannat i växten. Han är ständigt typ medelålders, hade samma ålder 1973 då Mårtenson gav ut sin första Homan-deckare.

Detsamma gäller Cléo, som måste vara Sveriges äldsta katt. (Och det bör väl numera också gälla Homans särbo, Francine Silfverstierna, avdelningschef inom Säpo, som han mötte och blev ihop med ett större antal titlar framåt i serien, om hon inte ska växa om Johan Kristian alltså.)

Samhället omkring Homan har däremot förändrats, titel för titel och år för år. En smått märklig kontrast som fascinerar mig. Och tydligen även Homan (och Mårtenson) vilka återkommande diskuterar samhället och världen.

Antikhandlare Homan är konservativ men inte reaktionär. (Misstänker att han röstar M men ogillar Ulf Kristersson. Ifall författare Mårtenson är av annan åsikt får han protestera.) Och det är skillnad det – alltså mellan att vara konservativ och reaktionär. Homan kan till exempel ha svårt för modern konst, som Basquiat i den här romanen, samtidigt som han uppskattar – ja, lovordar – Greta (Thunberg).

Just funderandet kring, diskussionerna om och redovisandet av framför allt kanske den svenska antikvitets- och konsthistorien – och även historia i allmänhet, både då- och nutidshistoria – är navet och hjärtat i Homan-deckarna. Som en borgerligt kultiverad middagsdiskussion och det är väl inte det sämsta.

Dessa lärorika samtal som Homan/Mårtenson för med läsarna uppskattar jag. Ett trevligt samkväm som också är lärorikt. Tackar för injudan!

Det ”sämsta” i romanerna däremot – de föregående liksom i nya ”Dödligt hot” – är  kriminalgåtorna och deckarpusslandet. Hade Jan Mårtenson kunnat skriva homanska feelgood-romaner också utan det kriminella?

Jo, det kunde han väl ha gjort men det hade ju i vilket fall behövts en berättande tråd att hänga upp Homans konst- och antikvitetshistoriska föreläsningar och funderingar på. Så varför eller varför inte en kriminaltråd?

Dessutom ingår kriminaliteten i Homans/Mårtensons samhällsdiskussion. För även det kriminella uppdateras och nutidsanpassas titel för titel. Det handlar om nutidskriminalitet, i ”Dödligt hot” om internationell terrorverksamhet som hotar Sverige och Stockholm. Kanske är deckartråden, som kommer i plural, gånger 2,  dessutom är lite bättre än ordinär den här gången också?

Fast det vete den, för denna andra tråd håller varken Homan, som förstås hamnar mitt i och råkar illa ut men klarar sig, så värst hårt i utan tråden ringlar än hit, än dit.

Och så avslutas även ”Dödligt hot” med ett alldeles för enkelt matrecept. Vet att jag muttrat över det här tidigare men nog var recepten betydligt bättre, mer intressanta och gourmetlockande förr i tiden?  ”Catarinas (mamma till särbon Francine) tonfisksås till pasta” borde inte ens kräva ett recept. Då räcker det inte att vara novis utan får man vara en dilettant i köket.

Summa summarum: samma procedur som varje sommar. En lagom lärorik och lite lätt underhållande – men inte det minsta spännande som i deckare – stund under päronträdet. Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär.

Bengt Eriksson      

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

MårtensonJa, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Idag anlände Jan Mårtensons nya och, enligt förlaget, 45:e Homandeckare, ”Elakt spel” (W&W). Men visst var det väl lite tidigare än vanligt?

Elakt spelÅkej, värmen har ju börjat komma men ännu inte läge att sitta i trädgården med ett glas rosé och läsa Mårtenson. Det får dröja någon vecka till.

I väntan på att denna första utesittarläsarsommardag infinner sig tog jag fram nedanstående krönika som jag skrev i fjol, blott ett par veckor senare. Och som jag läste då lär jag väl läsa i år också…

*

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

SilverapostlarnaDet finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KB, YA, TA 2016)