Vilken dårfinksdeckare!

Kent Klint Engman

Snuten på Dårön

(Kung Kent förlag / BoD)

Det var någonting fick mig att börja lyssna på just den här ljudboken. Fråga mig inte vad, för jag vet inte, men något var det. Och när jag börjat lyssna kunde jag inte sluta. Varför jag fortsatte att lyssna vet jag däremot alldeles säkert.

Det var idén med uppläsningen, som författaren Kent Kling Engman själv svarar för, som verkade fyndig (och inte så lite våghalsig). Och resultatet infriade idén. Uppläsningen sker på dialekt: hälsingedialekt. Rättare sagt, hälsingedialekter.

Kung Kent Klint Engman läser författarrösten med sin egen hälsingedialekt och byter sen dialekter så att olika personer i romanen får tala och tänka på lite olika, varierade hälsingedialekter. Svårt att med ord beskriva hur det låter men det fungerar bra. Det låter väldigt bra. Medryckande, Underhållande. Roande. Från småleende- till skrattlockande.

Kung Kent är en utmärkt uppläsare av ”Snuten på Dårön”. Boken kan beskrivas som en deckare med mera. En galen deckare. En dårfinksdeckare. Också en skitdeckare – och nu ska ni inte missförstå den karaktäristiken. Skämt och eventuellt allvar blandas. Burlesk och eventuell realism. Overkligt och eventuellt verkligt. Vad som sker och vad som eventuellt sker. Vad som syns och vad som ses i syne. Vad som levs och vad som blott upplevs.

Händelserna utspelar sig på ”Dårön” – folkligt namn för ön Gallbjäre som ligger en färja bort utanför kusten vid Nordanstig i Hälsingland. Öknamnet ”Dårön” syftar på det mentalsjukhus som finns på ön. Gallbjärsbergets Mentalvårdsinrättning lyder det officiella namnet. Öns hotell heter Skrikmåsen.

Det är oktober men ändå snöstorm, så tidigt. Alltså perfekt deckarväder för att ta sig med färjan ut till Gallbjäre. Det har skett ett mord, ett ordagrant skitmord. Två poliser utreder; en som faktiskt är polis (men snart ska sluta) och en som inte är (men gärna vill vara och därför blir). Därmed förvandlas också ”Dårödeckaren” till något av en förväxlingskomedi, bland allt annat den är.

Polisroman. Deckare. Landsbygdsroman. Bygdeskröna. Skälmroman. Fantasy. Bygdefantasy. Oavsett, underhållande är det. I beskrivningen av ljudboken finns citatet, misstänker starkt att det är författaren Kent Klint Engman själv som står för detta, ”Arkiv X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”. Nja, snarare – enligt mig – som en historia av en än mer grovhuggen Fritiof Nilsson Piraten där norr uppifrån.

Jo, jag hade nöje av ”Snuten på Dårön” – som ljudbok, vill säga. Fast jag ville läsa också, se hur hälsingedialekterna fungerar på papper. Så jag skaffade dessutom den här hälsingedeckaren som pappersbok. Men… Jaaaaa, om ni tänker lyssna så läs inte följande. Detta är blott… ja, faktiskt, ursäkta… en ”varningstext” för eventuella pappersbokläsare.

Kung Kent Klint Engman skriver för att höras – inte läsas. Det mesta av hälsingedialektens varianter försvinner på papper. Författaren är inte heller samma kung på papper, inte världens främsta stilist. Lite redaktörshjälp hade behövts. Dessutom har pappersboken blivit onödigt svårläst. Jag förmodar att det är en layout- och tryckmiss för ibland ser sidorna och styckena ”riktiga” ut – men oftast inte.

Boken har ojämn högerkant. Det är åkej för mig – även om en del läsare brukar ogilla det – och förenklar ju layoutandet. Värre är att (nästan) alla stycken, inklusive pratminusen, saknar indrag (med undantag för inledningen på varje kapitel, i första stycket har det däremot gjorts indrag).

Alltså precis tvärtemot som det brukar vara i böcker – som det rimligen ska vara i böcker. För det här är jättesvårläst. Sidorna blir som en klump text, bara. Och det är ju verkligen trist. Och det är synd att allt mitt gnäll ska behövas, för det jag gnäller över hade varit ganska så lätt avhjälpt. Men tyvärr kan jag inte rekommendera ”Snuten på Dårön” som pappersbok.

Däremot: provlyssna ”Snuten på Dårön” som ljudbok. Denna galna skälmdeckare!

Bengt Eriksson

Som ett musikstycke i ord

Maj-Britt Niklasson

Tonspel

(Ekström & Garay)

Maj-Britt Niklasson är musiker och konstnär. Nog minns du att hon spelade fiol i Landslaget? Hon är också en högst personlig konstnär med eget motivval i sina målningar. Ett exempel på en målning syns på omslaget till den här kortromanen. Men googla, det rekommenderas, och se fler av hennes målningar på nätet!

Härmed debuterar Maj-Britt Niklasson som skönlitterär författare. Det kan man inte tro. Hon är en av dessa debutanter som redan vid debuten faktiskt är författare. Fint handhavande med ord och formuleringar. Och ett ämne, som i likhet med målningarnas motiv, är hennes eget och lika personligt som när hon målar.

Ska Paulina läsas som hennes alter ego? Eller heter alter egot Filippa? Eller Ragnhild?

Paulina spelar violin, se och hör! När ”Tonspel” börjar är Paulina på väg med fiollådan till sin första repetition med Madam Iris orkester. En smått eller mer än lite märklig klassisk ensemble. Paulinas första möte med orkestern fick mig att tänka på Alice som trillar ner i hålet till Underlandet.

Är det där som berättelsens 144 sidor utspelar sig, i det undermedvetna? Inuti Paulina? I och genom Paulinas – eller om hon heter Filippa eller om hon heter Ragnhild – splittrade personlighet. Tre personer i en. Hon försöker hålla ihop sig. Få kontroll över sina olika jag. För detta handlar väl berättelsen om: hennes sammanbrott?

Alla tre förekommer i denna Madam Iris orkester. Hur ska Paulina beskrivas? Plikttrogen. Duktig, kanske. Lysande violinist. Medan Filippa är sprallig. Och Ragnhild mer ordentlig men ändå nog kanske mest ”galen”.

Det är en galen berättelse. Liksom i Alices underland händer det mest oväntade, plötsligt, än hit än dit; Filippa drar först Paulina med sig, sen drar Ragnhild med sig Paulina. Så försvinner Filippa. Sen försvinner Ragnhild. Och så återkommer Filippa.  

Kan den verkliga Paulina Filippa Ragnhild please visa sig! Eller förena sig. I vem visar sig den verkliga Maj-Britt?  

Inte skräck men det finns, om läsaren som den här läsaren själv går på darriga ben genom livet, något skrämmande, svårhanterligt, svårgreppbart rätt igenom ”Tonspel”. Förresten kan väl titeln syfta på just detta: att träffa rätt toner i livet? Spela livets toner både så väl och så personligt man bara förmår.

Fin. Det är ordet jag skulle vilja använda. ”Tonspel” av Maj-Britt Niklasson är en med stora känslor finstämd kortroman. Som ett musikstycke i ord.

Bengt Eriksson

Klicka HÄR och se några av Maj-Britt Niklassons målningar

Snabbt, virrigt och helt rätt (en gång till)

Unni Lindell

Drönaren

Övers: Margareta Järnebrand

(Piratförlaget)

Unni Lindell fick norska Rivertonpriset för polisromanen ”Drönaren”. Utan att ha läst så många norska deckare de senaste åren så vågar jag ändå hålla med – det kan både boken och säkert författaren vara värd/a.

Men alla håller inte med, varken i hemlandet Norge eller i Sverige. Det finns de som tycker att Unni Lindell skriver allt mer virrigt och att den nya huvudpersonen, kriminalinspektör Marian Dahle, börjar bli allt mer överdriven eller åtminstone börjat ta allt större och för mycket plats i romanerna, både i den här och den föregående ”Där satan har sin tron”.

Såväl kriminalkommissarie Cato Isaksen, hennes chef, som kriminalinspektör Marian Dahle är alltså med i ”Drönaren”. Men Dahle har numera stigit in som huvudperson. Det gillar jag, till skillnad mot andra recensenter som alltså tycker att hon får ta för stor plats med sitt privatliv, sina trauman och nerver.

Hon är ju galen, menar vissa. Överdrivet skildrat, menas det också. Kanske att jag har ovanligt många ”galna” människor i min bekantskapskrets men jag tycker Marian Dahle är betydligt mer än en person i en bok. Hon är en verklig, en fullt verklig människa.

Det är också ett av de teman som Unni Lindell skrivit in i ”Drönaren”: trauman. Hon skildrar olika personer/människor vars uppväxt och liv gett dem trauman som de måste hantera i sina fortsatta liv. Liksom kriminalinspektör Dahle måste, varje dag i privatlivet som polisarbetet.

Marian Dahle har, på grund av en tidigare händelse, varit konvalescent och borta från polisarbetet. Hon är nu, i den förra som den här romanen, på väg tillbaka. Långsamt. Hennes chef, kommissarie Isaksen, tycker det borde kunna gå fortare.

För fem år sen knivmördades Evie Thorn i ett skogsområde utanför Oslo. Det är alltså fem år senare när en man studerar bilderna från en drönare han skickat upp över området. Han får syn på en kvinna, hon kommer ut ur ett tält, som placerats exakt där den förra kvinnan blev mördad.

Marian Dahle arbetar numera med cold case-fall. Hon får, när det inträffar ett nytt mord på platsen, uppdraget att återuppta och syna polisutredningen av det fem år gamla mordet på Evie Thorn.

Unni Lindell berättar i olika perspektiv, genom olika människor. Hon hoppar mellan dem, så berättelsen blir hoppig. Hon virrar i berättandet, så det blir virrigt. Även detta har irriterat vissa recensenter. Men jag tycker om detta, hennes nya, sätt att berätta. Hon skriver liksom in- och utifrån människorna, deras förvirring, deras trauman, både Marians och andras.

Och nej, jag tycker inte att språket och berättandet är ojämnt. Att Unni Lindell inte lyckas hålla spänningen uppe. Hon skriver nervigt, lika nervigt som berättelsens personer och händelser. Fast det gäller förstås att läsa koncentrerat, för att inte virra bort sig själv också.

Här finns mer än en känsla av skräck och fabel, kanske är det dit som Lindell är på väg med sina polisromaner – till gränsen för genreblandningen krimi-skräck-övernaturligt? Insekter (sådana är skräck för mig) förekommer i romanen. En av de mördade, om jag nu ska skriva detta och föregå din läsning, Eilert Kvam, är entomolog och även hans tonårsdotter Agnes är intresserad av insekter.

Och Marian Dahle har insekter både inom och utom sig.

Även titeln på romanen, alltså ”Drönaren”, pekar framåt denna skräckfyllda blandning av just krimi, skräck och övernaturligt (och för den delen psykologisk thriller). Denna, för läsaren, lite förvirrande och därför extra obehagliga blandning.

Idag tänker man väl mest på de fjärrstyrda, flygplansliknande drönarna. Men ordet har ytterligare ett par betydelser. En drönare kan också vara en manlig insekt, liksom det kan syfta på någon, oftast en man väl, som inte gör så mycket utan bara går och drar sig.

Rubriken syftar förresten på den rubrik som jag satte över recensionen till Unni Lundells förra Marian Dahle-roman: Snabbt, virrigt och helt rätt. Hon fortsätter att skriva på detta sätt, en gång till…

Bengt Eriksson