På bardisken: svenska noirblandningar

Kerstin Bergman & Hans-Olov Öberg
Swedish Noir Cocktails
(Spritz Lit)

Hans-Olov Öberg, författare, förläggare och finansanalytiker, har länge varit ”min” bartender.

Det började med att han för ett antal år sen under bokmässeminglet after hours i Göteborg bjöd på en golvsänkande häxblandning ur en spritsamovar eller vad det ska kallas. Han fick mig efter detta också att testa en veckolig gin och tonic (med varierande sorters gin och de mest märkliga sorters tonic).

Nu har Öberg gett ut boken ”Swedish Noir Cocktails” tillsammans med deckarspecialisten/författaren Kerstin Bergman. Får anta att Öberg står för cocktailmixningen och Bergman för det mer kriminella. (Som om inte vissa av dessa cocktailblandningar skulle vara minst sagt misstänkt kriminella…)

Boken ger mig betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle få. Drinkbok, jaha. Nej, inte alls så. ”Swedish Noir Cocktails” är något både för den som vill dricka cocktails och den – kanske någon helt annan – som vill ha en kortfattad presentation av dagens svenska deckarscen.

Kort men informativt skrivet (även om jag inte håller med om definitionen av så kallad Swedish och/eller Nordic Noir. Men det kan vi ta en annan gång.) Här finns dessutom, riktigt fyndigt tänkt, en text om vad olika svenska deckarförfattares huvudpersoner/detektiver brukar dricka.   

Som extra finess presenteras dessutom varje deckarförfattare, helt kort men informativt det också, som fått en drink komponerad och blandad åt sig. Alltså: en historik över dagens svenska deckarromaner och deckarförfattare, just helt kort och smart.

Men hur har författarna valts? Bland de trettiotre utvalda finns välkända och framgångsrika, lagom kända och mindre kända svenska deckarförfattare. I bokstavsordning: från Stefan Ahnhem till Dag Öhrlund och däremellan, för att nämna säg fem stycken, Karin Alfredsson, Arne Dahl, Jan Guillou, Stieg Larsson och Karin Wahlberg (samt, så blir de sex, Kerstin Bergman själv).

Starka cocktails och svaga, lika med alkoholfria. Vilka deckarförfattare dricker alkoholfritt? Ska inte avslöjas i förväg. Men hur har just dessa deckarförfattare valts ut? Kan inte låta bli att fundera på det, finns ju betydligt fler möjliga…

Varje cocktail är väl anpassad till varje deckarförfattare och blandningar är i vissa fall riktigt  fyndiga och uppfinningsrika blandningar, kanske ibland också lite fräcka (mot författarna).

Som att mjukdeckarförfattaren Kristina Appelqvists cocktail grundas på sherry, Kjell Erikssons på cachaça, Jan Guillous på ukrainsk vodka, Mari Jungstedts på gotländskt gin, Håkan Nessers på Bergslagens gin och Anders Roslunds på – håll i   dig – Agitator Single Malt Whisky ihopmixad med Drambuie, pressad lime och sockerlag… samt rödvin.

Amen alltså… Nämen. Drinkens namn: ”Drickmigvarligt.”

Som att vara tillbaks vid starkspritsbokmässesamovaren, ju. (Där jag förresten var en av få överlevande.)

Bengt Eriksson     

Ett finurligt inbrott och flera mord i Göteborg

Tony Fischier
I mästarnas skugga
(Lind & Co)

Tony Fischiers andra göteborgsdeckare ”I mästarnas skugga” har en rad parallella trådar: flera mord som väl (?) inte hör ihop och ett finurligt inbrott.

Privatspanaren Maxine Adlerkrantz utför ett uppdrag åt en alltför välbetalande kund och utanför polisen Niklas Ragnviks pappas hus smyger en mystisk person.  

Deckarläsaren förstår att trådarna kommer att tvinnas ihop av Göteborgs poliskår. Men det går långsamt och skaver lite när personernas privatliv också ska in.

Fast  åkej, så långt.

Efter 350 sidor introduceras en tvillingbror för att reda ut trassliga tids- och platsangivelser. Och jag häpnar, trodde sånt var förbjudet.

Sen följer en överdrivet parodisk actionscen och den mördare som till sist avslöjas kan ingen läsare ha gissat på. Typ, butlern gjorde det.

Synd på alla goda ansatser. Inte minst miljöskildringen: Göteborg skildras så nära att jag är där.

Tony Fischier kan skriva och har många fyndiga idéer. Men hanske för många? Han får inte riktigt ihop allt.

Ännu.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar 

I Agatha Christies fotspår

Kristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

Eftersom hon liknats vid Agatha Christie har Kristina Appelqvist i sin nya deckare roat sig och läsarna med att skriva in förebilden. ”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil.

Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare.

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalMiljön är förstås Västgöta universitet i Skövde, dit rektorn Emma Lundgren återkommit efter hemskheterna i förra deckaren.

Där finns också Helena Waller, litteraturforskaren och nu ansvarig för universitetets deckarfestival om Agatha Christie. På Skövde Nyheter har journalisten Frida Åberg blivit chef för tidningens nya kultursatsning.

Som det ska alltså, upplagt för mord.

Det första inträffar – efter att ha offentliggjorts i förväg på samma sätt som i Christie-deckaren ”Ett mord annonseras” – under festivalens invigningsmiddag. Innan dess har det hittats okända, ja, sensationella brev som Agatha Christie ska ha skrivit.

Fyndigt, pussligt och lagom spännande – eller klurigt – samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av Emma, Helena, Frida med flera.

”En giftig skandal” är hennes bästa deckare, hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår.

Då och där upphör tyvärr spänningen att sjuda. För ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

Rask, fyndigt och roligt – men inte tillkämpat

Anna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Dessutom: Jag älskar polisromaner/deckare som utspelar sig i min närhet.

Full pott på två fronter för Anna Bågstam som i ”Ögonvittnet”, första titeln i en ny deckarserie, presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen.

Anna BågstamIngen polis gillar att en civilare har bättre betalt för samma jobb. Harriet får det tufft från dag ett – misstänksamhet, avoghet och chefen Margareta Bladhs direkta ogillande.

Det gäller att gilla läget eller att ge upp. Harry, som hon kallas, tänker inte ge upp. I alla fall inte än.

Harry bor hos sin pappa professor Eugen i byn Lerviken vid Öresund. Det är praktiskt för hon vill hålla ett öga vad hon uppfattar som hans ökande förvirring och det är nära till jobbet.

När en av Lervikenborna, Laura Andersson, hittas mördad och hennes make är försvunnen, sätts hjulen i rullning.

I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser och flera personer är tänkbara i rollen som mördare. Spåren leder så småningom mot en av byns mer kända losers, en småhandlare och langare och saken tycks vara klar.

Det är en raskt berättad historia som dessutom är fyndig och rolig utan att vara tillkämpad.

Ett citat: ”Margareta är lång och smal och det grå håret är klippt i en skarp page. Absolut inte typen som köper ett tvåpack mazariner – en direkt och en för smakens skull. Det är som om Harriet kan höra den tomma prassliga mazarinförpackningen som hon vet ligger gömd längst ner i handväskan efter gårdagens tågresa”.

En sjukdom många handväskor lider av.

Jag tror på Harriet, och jag tror på en framtid för henne hos Landskronapolisen.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg