Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson     

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.