Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Bengt långsmal

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.

Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.

Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?

Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…

 ***

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004