Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

De hemliga fienderna

Mitt i den enorma floden av nyutkomna deckare har jag svalkat mig lite med omläsningar av några klassiker, nämligen Agatha Christies böcker om Tommy och Tuppence Beresford.

The Secret Adversary, 1922 (Den hemlige motståndaren, 1923)
N or M 1941, (N eller M, 1942)
By the Pricking of my Thumbs,1968 (Ett sting i tummen, 1969)
The Postern of Fate, 1973 (Ödets port, 1977)

Samtliga titlar går att köpa på engelska och de svenska kan hittas på nätantikvariat (kolla också svenska utgåvor som e- och talböcker) .

Agatha ChristieOm man skulle dra några slutsatser alls av utgivningstakten, så finner man att t o m slutet av 1960-talet så kom översättningen ett år efter utgivningen. Med ”Ödets port” dröjde det fyra år, vilket kanske kan tyda på att förläggaren, Bonnier, hade tappat intresset för Christies vimsiga spionpar, att tiden runnit förbi och vidare mot mer realistiska krimhistorier än gammalmodiga Whodunnit’s.

Agatha Christie.

Eller så kanske man tyckte att det var en ganska dålig bok, som ändå borde ges ut. Christie är ju ändå alltid Christie.

Ofta hos Christie står kvinnorna i centrum.

Hon kan vara den starka och käcka flicka som trots en dålig start gör det bästa av sitt liv. Hon kan ha grå ögon, mörkt hår och en stark personlighet. Hon kan vara klädd i slitna men väl skurna kläder och gilla hästar. Hon kan hålla sig i bakgrunden eller i förgrunden eller vara den det kretsar kring. Hon kan också vara skurken.

I den underbart fina ”A Pocket Full Of Rye” från 1953 (”En ficka full med råg”, 1954) finns en mycket cool kvinnlig skurk, en flicka som är stark och måste gå vidare, en flicka som inte riktigt är på banan, en klarsynt och vasstungad gammal dam, samt Miss Marple.

Partners-in-crime_largeOch så kan hon vara Tuppence Cowley, ung prästdotter från landet som söker äventyret i London (”Den hemlige motståndaren”).

Här är hon, lusfattig och på jakt efter ett jobb, vadsomhelst som innebär att hon inte behöver åka hem till mamma och pappa. Helst vill hon gifta sig rikt, för pengar, inser hon, är biljetten till ett lättare liv.

Affisch för TV-serie med Tommy och Tuppence Beresford.

Hon och hennes barndomsvän Tommy Beresford, lika fattig efter kriget som hon och utan några lysande framtidsutsikter, bestämmer sig för att göra något åt saken. Kanske starta ett företag. Varför inte Young Adventurers Ltd – ”Willing to do anything. Go anywhere… No unreasonable offer refused” – ?

En annons kan säkert sätta fart på affärerna. Och det gör det. Tommy och Tuppence får betydligt mer än de räknat med i jakten på den mystiske Mr. Brown, Englands, ja, kanske världens främste kriminella hjärna vars diskreta verksamhet syftar till att förvandla England till en diktatur.

Helt i tidens anda beskrivs Tuppence som en flapper, med svarta ögon under clochehatten, snabb i huvudet och i repliken och ett stort förakt för det hon kallar sentimentalitet. Den Nya Sakligheten har slagit igenom.

christie den-hemlighetsfulle-motstandaren_e-bokHon både röker och går på barer och behöver ingen beskyddare. Hon är orädd, intuitiv och tänker många steg längre än Tommy.

Han är inte lika smart, inte lika fantasifull som Tuppence, men när han väl ha klurat ut hur det ligger till ger han sig inte, släpper inte greppet om verkligheten och logiken. En rödhårig, hederlig, gladlynt och stabil engelsman på Englands sida.

När allt har klarat upp sig får de sin belöning. Tommy får ett jobb i Secret Service och Tuppence och Tommy får varandra. Det är så Rart!

Som tur är nöjer sig Tuppence inte med att förpassas till rollen som maka, vilket blir tydligt i ”N eller M”, den spionhistoria som handlar om femtekolonnare under andra världskriget. Också där slår Tuppence alla rekord i snabbtänkthet som Mrs. Blenkinsop (som bara verkar ha stickning och små barn i huvudet) när hon tar in på ett litet pensionat tillika spioncentral.

Christie N eller MVid det här laget har Tommy och Tuppence två vuxna barn, som förstås jobbar med hemligheter och tycker att föräldrarna är gulliga, men att nu är det allvar och ungdomens tid att göra skillnad. De har ingen aning om att föräldrarna fortfarande är aktiva spioner i kampen mot Hitler.

Jag ler på varje sida. Och det inte bara för att historierna är så, i brist på bättre ord, gulliga, utan för att det hos Christie finns en passionerad, besjälad idé om England som frihetens och demokratins stamort på jorden (”Right or wrong Sir, I’m for my Country”).

En i grunden konservativ självbild som vänligt överseende betraktar och interagerar med andra, (”Foreigners, you know”) inte fullt så lyckliga människor som inte vet hut vare sig det gäller intagandet av Tea eller hur man för sig.

Tuppence både bryter mot normen och upprätthåller den. Hon är den friska, lagom galna fläkten.

CVhristioe Ett sting i tummenHistorierna blir vittnesmål om ett nu mycket främmande sätt att tänka och känna inför nationalstater, nationalkaraktärer, rätt och fel. En på ytan enklare, mer rätlinjig värld. Sen skadar det ju inte att historierna är roliga, skrivna med Christies driv och humor.

I ”Ett sting i tummen” är det återigen Tuppence som leder en motvillig Tommy. Han gnäller och tycker att nog borde de kunna ta det lite lugnt, de är ju till åren. Jaja, säger Tuppence, men.

Det finns alltid ett men. Hon har kommit på något som inte stämmer. Och blir besatt av att ta reda på vad det är, om så bara för att få veta att det inte var något.

Det finns en målning av ett hus. En gammal dam på ett ålderdomshem har sagt något som inte lämnar henne någon ro. Något hon känner hänger ihop med huset på målningen som hon är säker på att hon har passerat vid något tillfälle. Så hon tar upp jakten och passar hon på när Tommy är borta några dagar.

Han kommer hem och finner bara trotjänaren Albert som alltid tror det värsta. Så ringer dottern Deborah som har sett en liten artikel i tidningen om en mystisk olycka… och var är Tuppence?

Christne Ödets portNågot i det förflutna verkar i tiden och leder till att vissa har väldigt mycket att förlora på att sanningen kommer fram, vilket den förstås gör.

Detta är lika sant om ”Ödets port”. Men här märks det tydligare att Christie, Tommy och Tuppence håller på att bli gamla. Christie skriver pratigare och inte lika ekonomiskt som förr, inte lika precist.

Men i övrigt är det en fullt igenkännlig Dame Agatha med en berättelse som fortfarande rör sig från det lilla sammanhanget, det vardagliga och vanliga, till det större, omvärldsliga. Englands öde vilar fortfarande i Tuppence och Tommys händer.

Även om de är pensionärer och i 70-årsåldern och Tommy är trött och helst vill ta det lugnt så kan han inte låta bli att dras med av Tuppences entusiasm. Hon kan bara inte låta bli att undra över de märkliga understrykningarna hon hittar i Stevensons roman ”Den svarta pilen” från 1888 i bokhyllan i det hus som paret just har köpt.

Tillsammans bildar understrykningarna en mening som är ett budskap… ”Mary Jordan dog inte en naturlig död”.

Men det är ju så länge sedan, kring första världskriget, vad kan det ha för betydelse idag, 1973? Undersökningarna leder dem närmare och närmare nutiden och återigen är det underrättelsetjänsten som diskret understödjer deras ansträngningar.

En komplott som syftar till att stärka den latenta fascismen avslöjas och allt slutar väl. Också denna, den sista gång som Tommy och Tuppence Beresford förgyller boksidorna med sin närvaro.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg