Nu är kriget över

Deckarlogg har ett antal hyllmeter med norsk krim i bokhyllan, översatt till svenska men också i original på norska.

Det var något som Deckarlogg la sig vinn om – hålla koll på deckarutgivningen i övriga Norden. Både för att det skrivs en massa deckare i gränsländerna, inte minst Norge, och för att texter om norsk krim faktiskt kan ge tips till förlagen om lämpliga deckare att översätta.

På senare har Deckarlogg tyvärr inte hunnit med den nordiska bevakningen, lite har det blivit men inte mycket. Annat, typ jobb, kom i vägen. Fast så ibland råkar jag få syn på nåt som gör mig intresserad, trots tidsbristen.

Till exempel norrmannen Ernst Stenbergs recension av likaså norrmannen Roar Ræstads senaste spänningsroman och även de tre föregående i samma serie. Måste jag be om tillåtelse att få lägga ut också på Deckarlogg, tyckte jag. (Deckarloggs red. ska skaffa sig böckerna och läsa, så fort som bara den.)

***  

Roar Ræstad

Slagmark

(Vigmostad Bjørke)

«Slagmark» er Roar Ræstads fjerde og siste frittstående spenningsroman om politimannen Gabriel Navarseth i det okkuperte Trondheim under 2. verdenskrig.

I «Slagmark» befinner vi oss i krigens siste dager, og Navarseth og forloveden, tyske Anna Rohne, forlater Trondheim og legger ut på en ferd gjennom et sønderbombet Europa.

Navarseth har skilt seg fra sin kone, Inga, som sitter igjen i Trondheim med de to barna, Ivar og Solveig.

Fredsdagene er ikke bare enkle for Gabriel, som under krigen har spilt et farlig dobbeltspill. Det gjør heller ikke saken enklere at han har forlatt sin kone, og forlovet seg med en tysk kvinne, som i tillegg er gravid.

Samtidig følger vi etterforskningen av et drap på en av Navarseths barndomsvenner, Paul Garberg. Ræstad forteller godt, og vekslingen mellom de to historiene fungerer utmerket.

Drapsetterforskninger er godt skildret, og uhyggen slår ut fra sidene da Navarseth møter en slu og uberegnelig Rinnan:

Gabriel kjente stemmen. Selv i mørket var det ikke vanskelig å se at mannen i midten var to hoder kortere enn ham selv. Og han kunne se gjenskinnet av de intense øynene til Henry Oliver Rinnan. Den ene kompanjongen hans så ut som han nylig hadde sluppet ut av gorillaburet, mens den andre var normalbygd.

«God kveld, jeg måtte bare finne ut om dere fulgte etter meg eller ikke.» «Skjønner, ute sammen med fruen attpåtil. Beklager om jeg spolerte noe.» «Nei, kvelden var uansett over.»

«Er det frekt av meg å spørre i hvilken anledning?» «Slett ikke. Det er min fødselsdag.» Det ble stille noen sekunder, før Rinnan plystret.

«Intet mindre. Har noen av dere med en gave til førstebetjent Navarseth?» «Hadde vi bare visst det, så skulle vi selvsagt ha ordnet noe,» sa den normalbygde lakeien og flirte. «Hva faen betaler jeg dere for, karer?» sa Rinnan. «Eh?» «Jeg betaler dere for å vite.»

Roar Ræstad har utvilsomt gjort det igjen. «Slagmark» er en meget god krim og uansett Gabriel Navarseths videre skjebne, skal det fortsatt bli spennende å følge Roar Ræstads forfatterskap.

Med denne imponerende kvartetten har han sannsynligvis skrevet det største kriminallitterære verket om krigen i Norge, skapt gjennom en 10-årsperiode. Jeg er mektig imponert over det han har nedlagt av arbeid og den måten han har kombinert fakta og fiksjon på.

Gjennomgangsfiguren og politimannen Gabriel Navarseth har gjennom de tre første bøkene «Sovende hunder», «Elven» og «Ravnens time» levd et livsfarlig dobbeltliv, der han opererer mellom okkupantenes sikkerhetspoliti, de norske politistyrkene og ikke minst motstandsfolkene i byen.

Jeg anbefaler denne kvartetten med historisk krim med krigen som bakteppe på det sterkeste. Det er uten å overdrive noe av det aller beste jeg har lest av norsk spenningslitteratur.

Jeg anbefaler derfor Roar Ræstads bøker fra et okkupert Trondheim på det sterkeste.

Ernst Stenberg, gästrecensent på Deckarlogg, leser mest krim med hovedfokus på norske og skandinaviske forfattere, både de store og godt kjente, men også de mindre kjente, som utgir på mindre forlag, og derfor havner litt under radaren for mange krimelskere. Han har en forkjærlighet for sånne forfattere, som er tålmodige og aldri gir opp, men jobber hardt og ufortrødent videre for en dag og kanskje bli fanget opp av et av de store forlagene.

Ön i havet eller De ensamkommande flyktingbarnen

Annika Thor

Öppet hav

(Bonnier Carlsen)

Enastående.

Med detta ord kan – nej, måste – man sammanfatta Annika Thors ungdomsromansvit: ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Förresten, sudda bort prefixet ”ungdom”! Visserligen handlar romanerna om ungdomar och publiceras av Bonniers barn- och ungdomsförlag, men de både kan och bör läsas av alla, äldre såväl som yngre.

I den första romanen, alltså ”En ö i havet”, placerades två unga judiska flickor – Stephanie, 12 år, och hennes lillasyster Eleonore – hos varsin fosterfamilj på en ö i Göteborgs skärgård. Föräldrarna, som var kvar i Wien, hade skickat barnen till Sverige undan judeförföljelserna.

en-o-i-havet

I ”Öppet hav”, den fjärde och avslutande delen, är kriget slut. Äntligen fred! Steffi ska ta studenten i Göteborg. Lillasyster Nelli finns kvar på ön, men också hon är på väg att bli vuxen. Till hösten fyller hon 13 år.

Annika Thor skriver ”enkelt”, avskalat och direkt. Hon har sållat och rensat. Händelser, tankar och ord är noga utvalda. Och inte minst: välblandade.

I en mening kan fostermamman ta mått på en examensklänning till Nelli. Hon mäter och säger: ”Jag tror bestämt vi får göra bystsömmar”. I nästa mening oroar sig Steffi för vad som kan ha hänt deras far. Är han död, precis som mamma?

Känslor blandas med fakta, litet med stort. Sverige är en ö i världshavet. Det nära och privata, vardagen och kärleken, blir inte en motpol utan en resonansbotten till det där andra, ofattbara och hemska, det som sker där borta, ute i världen, men ändå är så nära, ständigt närvarande i Steffis och Nellis hjärtan: nazismen, koncentrationslägren, mor och far.

Ur den historiska, kollektiva och representativa, romansviten växer också, undan för undan, allt mer för varje bok, en annan berättelse: fyra andra romaner, som kan kallas ungkvinnoromaner.

Bägge systrarna är huvudpersoner, men Steffi får mest utrymme. Steffi är modig och stark, för det måste storasystern vara: en förebild. Nelli är mer försiktig, inte så modig. I ”Öppet hav” finns till exempel en lågmäld, öm och vacker skildring av hur Steffi själv bestämmer sig, tar kommandot över sin kärlek och sexualitet, när det blir dags.

Ett stycke vardagspoesi – mycket bra skrivet!

Annika Thor har – vid sidan om allt annat! – i sina fyra (ungdoms)romaner också lyckats teckna ett nära, personligt porträtt av en ung kvinna. Sist som först: enastående.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 1999

De ensamkommande flyktingbarnen

Björn Wiman twittrade en länk till sin krönika i Dagens Nyheter. Jag klickade och läste (klicka HÄR och läs du också), instämde och höll med om i stort sett varje ord.

Wiman hyllar Annika Thors enastående ungdomsromanserie ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”, som nu så aktualiserad har återutgetts.

en-o-i-havetDet är, om man så vill, en ungdomsthrillerserie om andra världskriget i Sverige (på så lagom avstånd från nazismen). En ungdomsserie som både kan och bör läsas oberoende av vilken ålder man själv hunnit upp i.

Ingen läsare kan undgå att drabbas av läsningen!

Jag ville minnas att jag recenserade den första delen i serien, ”En ö i havet”, när den kom ut, troligen i Kvällsposten. Men jag kan inte lokalisera recensionen i datorn.

Däremot fick jag upp den recension jag skrev när serien avslutades med ”Öppet hav”. Som ni strax ska se var – och är – jag lika positiv som Björn Wiman.

 

Annika Thor
Öppet hav
(Bonnier Carlsen)

Enastående.

nackrosdammenMed detta ord kan – nej, måste – man sammanfatta Annika Thors ungdomsromansvit: ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Förresten, sudda bort prefixet ”ungdom”! Visserligen handlar romanerna om ungdomar och publiceras av Bonniers barn- och ungdomsförlag, men de både kan och bör läsas av alla, äldre såväl som yngre.

I den första romanen, alltså ”En ö i havet”, placerades två unga judiska flickor – Stephanie, 12 år, och hennes lillasyster Eleonore – hos varsin fosterfamilj på en ö i Göteborgs skärgård. Föräldrarna, som var kvar i Wien, hade skickat barnen till Sverige undan judeförföljelserna.

I ”Öppet hav”, den fjärde och avslutande delen, är kriget slut. Äntligen fred! Steffi ska ta studenten i Göteborg. Lillasyster Nelli finns kvar på ön, men också hon är på väg att bli vuxen. Till hösten fyller hon 13 år.

havets-djupAnnika Thor skriver ”enkelt”, avskalat och direkt. Hon har sållat och rensat. Händelser, tankar och ord är noga utvalda. Och inte minst: välblandade.

I en mening kan fostermamman ta mått på en examensklänning till Nelli. Hon mäter och säger: ”Jag tror bestämt vi får göra bystsömmar”. I nästa mening oroar sig Steffi för vad som kan ha hänt deras far. Är han död, precis som mamma?

Känslor blandas med fakta, litet med stort. Sverige är en ö i världshavet. Det nära och privata, vardagen och kärleken, blir inte en motpol utan en resonansbotten till det där andra, ofattbara och hemska, det som sker där borta, ute i världen, men ändå är så nära, ständigt närvarande i Steffis och Nellis hjärtan: nazismen, koncentrationslägren, mor och far.

oppet-havUr den historiska, kollektiva och representativa, romansviten växer också, undan för undan, allt mer för varje bok, en annan berättelse: fyra andra romaner, som kan kallas ungkvinnoromaner.

Bägge systrarna är huvudpersoner, men Steffi får mest utrymme. Steffi är modig och stark, för det måste storasystern vara: en förebild. Nelli är mer försiktig, inte så modig. I ”Öppet hav” finns till exempel en lågmäld, öm och vacker skildring av hur Steffi själv bestämmer sig, tar kommandot över sin kärlek och sexualitet, när det blir dags.

Ett stycke vardagspoesi – mycket bra skrivet!

Annika Thor har – vid sidan om allt annat! – i sina fyra (ungdoms)romaner också lyckats teckna ett nära, personligt porträtt av en ung kvinna. Sist som först: enastående.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KvP 1999)