En plats av ingenting

Så nära Kristian Lundberg stod jag inte att jag kan skriva en minnestext om honom. (Och hade vi varit närmare varann hade jag kanske inte velat skriva någon minnestext.)

Men han var på något sätt en del av mitt liv, jag var en av dem som han tydligen höll regelbunden men sporadisk kontakt med. Och vi träffades många gånger, från de första gångerna på 80-talet då jag jobbade åt/på Radio Malmöhus och envist försökte få den poetiska Malmöligan att samlas – samtliga! – någon enda gång i ett radioprogram.

Det gick ju inte. Det lyckades aldrig. Och Kristian Lundberg var den som aldrig någonsin infann sig.

Vi möttes också som medarbetare på Kvällspostens kultursida. Under en middag som Stephan Linnér ordnade för oss kulturfrilansare lovade Kristian att skriva in mig i sin nästa deckare, med namn alltså. Men han skrev ju aldrig någon ny deckare! Jo, efter flera år och då fanns jag med, som ett förbiskymtande namn.

Jag tror jag läste allt han skrev i bokform, några böcker recenserade jag. Men det kändes konstigt att recensera en enstaka bok, oavsett om det var poesi eller prosa, för varje ny bok var ett nytt kapitel i Kristian Lundbergs eviga… ja, vad ska jag ska kalla det… dagbok, roman, en allt tjockare diktsamling eller självuppgörelse… en uppgörelse med sig själv och livet, Gud och olyckans barn.

Som en smärta i hjärtat, en evig smärta i hjärtat. Jag tror det var där vi möttes, i den smärtan, som kom ur olika men ändå snarlika liv. Jag var ju äldre, tjugo år äldre, men denna smärta känns likadan genom generationer, tydligen. Nej, ska inte skriva mer, fixar inte riktigt det här, här nedanför finns den sista recensionen jag skrev… ja, egentligen om Kristian Lundberg lika mycket som av hans diktsamling.

Några rader ur en sång som kom ur gitarren i morse:

Det blåser från himlen idag / så ljumt som en bris kan va´ / det blåser för dig / och det blåser för mig / det är precis som det ska

Och Gud ta emot ta emot / dina trasiga barn / när det blåser / från himlen idag

 —-­­­————————————————————————————

Kristian Lundberg
En liten bok om kärlek
(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

”Jag” (= han) stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Kristian Lundberg berättar vidare

Kristian Lundberg

En liten bok om kärlek

(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

Han stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Spänningen vibrerar under ytan

Clara Clementine Eliasson
Mot San Francisco
(Romanus & Selling)

Annorlunda, egensinnigt, vackert och lite krångligt. ”Mot San Francisco” vågar ta plats. Språket spänner bågen och skjuter iväg en pil upp i det blå med metaforer som fluffiga moln på drift. Ibland brister strängen. Men som alla vet. Bättre att lystra till den sträng Clara Clemtine Eliassonsom brast än att aldrig spänna en båge. Missförstå mig inte. Det är bra. Men ibland blir det bara lite för mycket av det goda.

Berättelsen handlar om två unga flickor på drift i en förort till San Diego. Om nätterna flyr de från tristessen och det förväntade till det förbjudna och farliga. Vi får följa Julie som förtrollas av den rebelliska grannflickan Elisabeth. Kallad B i boken. De spränger gränserna för sina äventyr och till slut flyr de tillsammans i en stulen bil. Det blir en klassisk road movie som andas Thelma och Louise. Katastrofen ruvar och skapar nerv.

Redan från början i boken får man veta att B kommer att ta till vapen och skjuta mot skolan som ligger mitt emot hennes hem. Händelsen bygger lite löst på den verkliga skolskjutningen i San Diego som genomfördes 1979 av Brenda Ann Spencer. Det är egentligen en ganska ointressant detalj som visserligen ger boken lite extra krydda men det är inte berättelsens styrka. Den ligger i skildringarna av relationerna. Den isande ensamheten i tvåsamheten. Och främlingskapet mellan mor och dotter.

Clara Clemtine Eliasson Foto Stefan Tell

Clara Clementine Eliasson Foto: Stefan Tell

Jag har läst väldigt många böcker där en alkoholiserad fader fått skapa fond till mörkret, och han finns med även här, men för en gång skull är det mödrarna som skaver. De känslomässigt frånvarande. Självupptagna och omedgörliga. Mödrarna som vägrar förstå eller som inte orkar ta sitt ansvar. Vi får följa Julie både i nutid och den där ödesdigra sommaren 1979. Hon lever utan att leva. Ständigt fångad i det förgångna.

Är det en deckare? Kanske inte men det finns en spänning som hela tiden ligger och vibrerar under ytan som jag tror att många läsare som uppskattar kriminallitteratur gillar. ”Mot San Francisco” är en övertygande debut av Clara Clementine Eliasson. Jag är övertygad om att hon kommer fortsätta skämma bort oss med berättelser som sticker ut från huvudfåran.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.