Denna spänning, hela tiden

Patrick Modiano
Straffeftergift
övers: Anna Säflund-Orstadius
(Elisabeth Grate bokförlag)

Inget märkvärdigt alls, kan tyckas. Såna där enkelt formulerade meningar som ju vem som helst kan skriva. Korta och raka, inga ornament eller krusiduller.

Jo, tackar jag. Modiano skriver så enkla meningar att varje författare uppmanas att förslöka skriva så lätt och enkelt, om hen kan, för det kan de flesta inte.

Så många gånger han måste ha skrivit om, strykt och putsat, bytt ett ord mot ett annat, ändrat ordföljd, för att hans meningar ska se ut som om de skrivits rätt upp och ner, utan vidare tanke, bara sådär.

Jag smuttar på Patrick Modianos meningar, ordval och formuleringar. Det gör jag varje gång det kommer en ny översatt kortroman, för längden på hans berättelser är alltid kort, den också. ”Straffeftergift” heter den jag läser och smuttar på den här gången.

Omslag-StraffeftergiftFast ny och ny, på svenska alltså, publicerad 1988 i Frankrike. Numera, när min franska gått i botten, läser jag i översättning; tidigare, när min franska var acceptabel, läste jag direkt på franska. Jag minns, faktiskt, att jag nu återläser ”Remise de peine”, som den franska titeln lyder.

Det är den ena anledningen till att jag så långt tillbaks jag kan minnas varit ett stort fan av, långt om länge, Nobelpristagaren Patrick Mondiano. Den andra anledningen är kriminell. Modiano skriver inga deckare – och ändå, ja, ändå finns kriminallitteraturen med i hans berättelser, mellan och på raderna.

Kort bakgrund till den här berättelsen, som utspelar sig på 50-talet: Två bröder, den ena är ”jag”, alltså Patrick, tio år, och den andra hans lillebror, har inackorderats på den franska landsbygden, i en by utanför Paris, hos tre väninnor. Mamman är på turné med en teatergrupp och pappan på affärsresa i Afrika.

Ja, det får den läsare väl tro som vill men det är i alla fall utgångspunkten.

Och det är förstås de tre kvinnorna, Lilla Hélène, Annie och Annies mor Mathilde F, som berättelsen handlar om, och om deras vänner, som kommer på besök till huset på Rue du Docteur-Dourdain i den lilla byn en bil eller tågresa från Paris, och om de bägge bröderna, och så den barnflicka, som anställs och som pojkarna ger namnet Snövit.

Eller så handlar Modianos berättelse – som alltid – om att leva och överleva, att handskas med livet och sig själv. För så blir alla hans böcker/kortromaner ihop: en så lång, sammanhängande roman att den aldrig kan avslutas. Den pågår, som livet, framåt och bakåt, i själva livet och i minnet.

Och här finns hela tiden, på varje sida och i varje mening, en spänning som driver både berättaren framåt i skrivandet och läsaren i läsningen. Samma spänning som i en kriminalroman. När en av husets besökande vänner, Jean D, föreslår att Patrick, som alltid läser mycket, för mycket, enligt Annie, ska läsa något ur ”Série noir” (alltså den kända franska kriminalromanserien), nej, då kan ingen bli förvånad. Väl?

Patrick får en bok i serien med alltid detta svarta-gula omslag, ”Grisbi”, som present. Men det är inte Jean D utan Roger Vincent som kommer med en amerikanare, som han parkerar utanför på gatan och skjutsar Patrick och hans lillebror med till skolan. Och i trakten ligger ett slott, ägt av en markis som när som helst kan/ska återkomma, berättar pappa, när han kommer på hastiga besök mellan affärsresorna.

Patrick Modiano växer upp och börjar skriva – försöker – på sin första bok. Han är tjugo år, bor på en gata i Paris vid Place Blanche. Där han möter Jean D igen, som nu kallas ”Jätten med Jaguaren”. Patrick minns också, nu, när pappan greps av polisen, som pappa senare hade berättat, under den tyska ockupationen.

Och när en polisbil, så slutar berättelsen, i ännu en tillbakablick och ett minne från den lilla byn utanför Paris, stod parkerad utanför huset. Denna spänning, hela tiden. Som inledning på en detektivroman, som en titel i ”Série noire”, som avslutning på Patrick Modianos kortroman ”Straffeftergift”.

Bengt Eriksson

PS. Klicka och läs mer om Série noire-deckaren ”Touchez pas au grisbi!”

Annonser

Kriminallitterärt i Skåne (3): ännu mer Skanör-Falsterbo

Den bästa Höllviken-Skanör-Falsterbo-deckaren är ”Mölles mörka ljus” (Kira förlag) av Åke Högman.

Men ursäkta, Mölle? Jo, vi får också följa med till Stockholm, där en finansman hittas mördad, Malmö, Mölle och franska Rivieran samt Falsterbo, där en kvinnlig riksdagsledamot ligger död på stranden.

Högman MölleOch där författarens alter ego, före detta kriminalreportern Johannes Pilgrimsson, numera bor: ”i den enklare delen”.

Varje tanke och åsikt som Högman fått i huvet om samhället, människorna och livet – och musik förstås – har han fogat in i sin kombinerade polisroman, hårdkokta amatördeckarhistoria och skälmroman.

Alltför mycket? Nej, till skillnad mot den förra Pilgrimsson-deckaren lyckas han sortera sina infall.

Man kan instämma eller käbbla emot. Högmans miljöbeskrivningar är spydigt exakta, tycker jag.

Också en bra och nära skildring av Pilgrimsson som skild pappa.

Forts…

Kriminallitteraturens eventuella nationaldrag

Kan det finnas nationella drag i deckarlitteraturen? Som att pusseldeckare är engelska och hårdkokta deckare uppstod i USA.

Ett seminarium på fjolårets danska krimimesse i Horsens handlade om ”Nordic Noir”. Där frågades hur nordiska deckarländer skiljer sig åt. Jo, i Sverige finns flest poliser, i Norge fler privatsnokar och i Danmark skrivs många spionromaner.

Efter att precis ha läst ”Madonnan i Notre-Dame” av Alexis Ragougneau och ”Flykten” av Dominique Manotti undrar jag om det någon annanstans än i Frankrike skrivs deckare som sticker iväg åt så många litterära håll och ger tusan i genregränser.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Media 2016)