Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Att överleva under pandomin och leva vidare i dystopin

Hanna Blixt
Glorian
Gränden
(Historiska Media)

Ny kan den inte kallas, den här grenen på det svenska krimiträdet men kanske återuppstådd, som en pånyttutslagen genre, våg och trend. Och åtminstone i Sverige.

Det är en spaning jag tror att jag kan göra – att det skrivs alltmer framtidskrimi av sorten dystopisk spänning. Redan under årets första två månader har jag läst tre svenska dystopiska framtidsdeckare och annan krimi…

Först Sten Rosendahls ”Värmevåg” (Förlag Futur), andra delen i en serie dystopiska framtidspolisromaner. Sen också Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co), första delen i en serie som utspelar sig i framtiden men är mer av thriller eller spänningsroman.

Och nu har jag dessutom läst andra delen, ”Gränden” (Historiska Media), i Hanna Blixt dystopiska spänningsduett ”När djuren vaknar”.

Hanna Blixt. Foto: Kola Productions / Marco Glijnis

Det finns än fler svenska framtidsdyspotiska spänningsromaner, deckare och annan krimi och det är lär nog också komma än fler i den här pånyttfödda undergenren.

Förresten bör jag kanske tillägga att det jag skrev syftade på vuxenromaner, där växer spänningsdystopin. Svenska (och utländska) ungdomsromaner har länge varit dystopiska (av någon anledning skriver ungdomsförfattare oftare över genregränser, som mellan deckare och SF, realism och fantasy) än vad vuxenförfattare gör. 

Denna beskrivning passar också för Hanna Blixt, som tidigare skrivit barn- och ungdomsromaner med genreblandningen realism, historiskt och fantasy. Nu blandar hon vidare för vuxenläsare…

”Glorian”, första titeln i Blixts dystopiska duett, missade jag när den kom i höstas men i samband med att uppföljaren kommit redan nu så läste jag ikapp mig. Det bör man, för de hänger ihop. Ja, de hör ihop.

”När djuren vaknar” är inte en kortserie utan en följetong. Hmmm. Nej, jag inte så jätteförjust i det, att man måste läste titlarna i en serie i rätt ordning för att få tillräckligt med bakgrund och kunna hänga med. Varje titel ska vara avslutad, tycker jag. Sin egen bok och berättelse. Sen kan personer och miljöer återkomma och utvecklas, det är en annan sak.

Dock verkar det bli allt mer populärt hos svenska spänningsförfattare att skriva i följetongsformat och jag har heller inte sett och hört att läsare beklagar sig (som jag) så det är väl kanske mitt problem.

Jag hade inte läst många sidor i ”Gränden” förrän jag insåg att jag måste börja med ”Glorian”. I ”Grändens” första kapitel mötte jag nämligen fyra människor, fyra olika människor, olika åldrar, olika bakgrunder, som samlats i en lägenhet.

Det är Annie, 17 år, och Walter, hennes vän, Caroline, forskare och tvillingmor, samt Ben, som från att ha varit meteorolog blev uteliggare. Nu bor de tillsammans i samma lägenhet. De fyra har bildat en motståndsgrupp för att stoppa och störta något som heter Corper AB.

Någon saknas också, i andra delen. Det är Annies bror Erik. Eller några, Walters föräldrar är också borta, försvunna. De togs av polisen.

Men varför? Hur möttes de? Och hamnade tillsammans i lägenheten? Vad har hänt tidigare? Vad är Corper AB för nåt? Detta måste i alla fall jag ha reda på… Så jag fick stanna upp och lägga ifrån mig ”Gränden”, istället börja med ”Glorian” och läsa den först.

Upptakten till den dystopiska serien ”När djuren vaknar” är ruggigt aktuell. En pandemi med ett virus har drabbat hela jorden, dess befolkningar och inte minst djuren – på det sättet att när människor drog sig undan viruset, allt mer höll sig inomhus, avancerade djuren, tog sig in på städernas gator och blev aggressiva.

J-a aggressiva. Djuren är inte längre skygga för människor utan går till attack. Jorden har också drabbats av ett allt mer extremt väder med resultat att klimatflyktingarna blivit allt fler. Människor flyr över landsgränser som blir allt mer diffusa och upphör. Som en följd av vädret sinar naturresurserna. Till hur många räcker de? Till vilka ska de räcka?

Men det finns förstås en lösning: den nya tekniken. Det är här som företaget Corper AB kommer in likt en räddare i dystopin. Om nu företaget är en räddare eller utnyttjare. Det där armbandet, som människor förses med, hur fungerar det? Vad orsakar det? Plussa på med mobiler och drönare, hur mycket och nära bevakas människorna? Av vem? Av vad? Av Corper AB?

Och minnesförlusterna för drabbar människorna, vad orsakar dem? Nej, nu avslöjar jag inte mer. Duetten ”När djuren vaknar” skildrar hur människor lever sig igenom en pandemi och en dystopi. Skapar sig ett liv efter pandemin och i dystopin, hur de hanterar framtiden. Hur vi hanterar vår framtid och vår oro om framtiden.

Alltså läsarens oro. För som du nog märkt skriver Hanna Blixt oroande när den verkliga verkligheten, vår verklighet. Det kommer att skrivas många fler, liknande dystopiska spänningsromaner, desto fler ju mer oroliga vi blir. Ju mer verklighetens dystopi närmar sig. Och nu kom kriget också.

Bengt Eriksson

Knappast någon recension utan snarare ett slags anteckningar under läsningen av Jens Lapidus nya framtids-, gangster- och polisroman

Jens Lapidus

Paradis City

(Albert Bonniers)

Vad tycker jag egentligen om Jens Lapidus? Och vad tycker du? Om hans sätt att skriva thrillers, gangsterromaner, deckare?

Faktiskt så har jag inte recenserat en enda bok av Lapidus. Jo, de två första böckerna i hans nya barn- och ungdomsserie om ”Dillstaligan”, trots namnet ett slags ungdomsdeckare, har jag recenserat. Rätt åkej, tyckte jag. Trean, ”Poolkuppen”, bör vara ute snart.

Men det är allt. Och det beror just på att jag inte kunde bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Jag har läst men böckerna blev stående utan att jag kom igång med några recensioner. Och nu, nästan likadant den här gången, med hans senaste ”Paradis City”.

Man ska inte göra så, jag vet. Alltså läsa andras recensioner innan man skriver sin egen, då kan man  ju påverkas. Men det var just vad jag ville bli, den här gången. Jag ville få min tveksamhet bekräftad eller dementerad av andra läsare och recensenter. Fast ju fler recensioner jag läste desto mer bekräftades tveksamheten.

För och emot, vissa tyckte si och andra så. Och bäggedera tyckte ungefär lika starkt: starkt positivt respektive starkt negativt. Det gäller boken som helhet men det gäller i synnerhet språket. Likadant för mig. Jag kom på det, allt mer: hans skriftspråk är en barriär som jag har svårt att ta mig förbi. Jens Lapidus språk är en ”trevnadsdelare”, för att låna det smarta, ironiska och sarkastiska uttrycket från ”Paradis City”.

Vad gäller skriftspråket går åsikterna ungefär från snabbt och tajt över slangtyngt till pajigt språk. Lapidus definierar och placerar sig, uttrycker sin solidaritet, om man så vill, med språket: ortens dialekt och språk med slang. Problemet är att tala inte är detsamma som att skriva. Ett skriftspråk kan inte vara precis likadant som ett talspråk. Då blir det varken tal- eller skriftspråk.

Med detta skrivet och sagt så förvånade det mig att jag plötsligt uppskattade ”Paradis City” , hans nya gangster- och polisroman, framtids- och samhällskildring, mer än jag uppskattade de föregående romanerna.  Varför? Jag funderade och tror det är så här – att Lapidus tidigare skildrade verkligheten, visserligen något förgrovad men det var ändå realistiska skildringar, medan han nu tagit i ännu mer, grovat till berättelsen mer än så och gjort en dystopisk framtidsskildring.

Lapidus har dragit ut intrigen, samhällsskildringen, politiken framåt till en – vår – nära framtid och skrivit en framtida gangsterroman som riskerar att bli realistisk om blott några år. Det handlar om Järva utanför Stockholm, nu eller rättare sagt framåt i ett kommande Stockholm och Sverige, utsett till ”särområde”.

Där bor enligt statistiken 90 000 personer, i verkligheten nog sådär 200 000. Området är ut- och avskilt med vad som benämns ”trevnadsdelare”. Det betyder mur, sju meter hög och av betong. Muren ska skilja oss från dom och dom från oss. Området behärskas av kriminella gäng som bekämpar varann. Polisen rör sig inte gärna i området. Där finns också så kallat ”vanliga” människor”, som försöker leva sin liv trots allt och ändå. 

Detta framtida Järva benämns lika svart som skämtsamt för ”Paradis City” – eller om det är Stockholm utanför trevnadsdelaren som utgör paradiset och särområdet innanför dess motsats, rena helvetet. Kan tilläggas att Järva blott är ett, om än det största, av de trettio särområden som finns, kommer att finnas, i det framtida Sverige.

Jens Lapidus. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

”Paradis City” inleds med den ”Särområdeslag” som gäller från och med 2025, längre framåt än så är det alltså inte. Därefter presenteras de bägge huvudpersonerna eller motpolerna, om man så vill, den lyckade kontra den misslyckade ”invandraren”: Eva Basarto Henriksson, kallad ”EBH”, inrikesminister och eventuellt nästa statsminister; Emir Lund, kriminell och tidigare kallad ”Prinsen”,  njursjuk och i behov av dialys efter alltför många slag och sparkar i kamsporten MMA. Dessa två kommer att förenas, bli beroende av varann inför framtiden och livet.

Eva Basarto Henriksson ska håll valtal i paradisstaden Järva, det vågar ingen annan politiker. Överfullt med folk. Kravallstaket. Polisens prickskyttar på taken. Men det går ändå inte, det går åt just helvete. Skor och stenar kastas. Kravallstaketet faller. EBH blir kidnappad. Mer avslöjar jag inte, men så börjar det…

Det finns också flera bredvid-huvudpersoner – som influencern Nova och den Säpoanställda Fredrika Falck. Jag tycker ”Paradis City”, just på grund av framtidsaspekten och att innehållet därmed blir mer politiskt. I själva berättelsen finns en skarp kritik av dagens svenska invandringspolitik och vartåt Sverige förs av den politiken. ”Paradis City” blir därför både mer intressant och spännande än Lapidus tidigare gangsterromaner.

Och ändå… Men ändå…

Mycket action, rätt våldsamt. Men jag kommer mig själv att gång på gång reta upp mig och fastna på, återigen, språket. Jens skriver som om han bor i Järva och är kompis med Emir. Han kanske är Emir? Borde romanen ha skrivits i första person eller i en kombination av första och tredje? Inte vet jag. En recensent ska inte skriva och skriva om en bok. Jag tycker blott, och undrar. Jag tror mitt problem – och det är mitt – Jens Lapidus har läsare så räcker – beror på att han skriver det han skriver och inget mer.

Romanen finns i hans meningar. Ingenting under eller bredvid. Ingenting utelämnas. Det han skriver är romanen, den går aldrig utanför meningarna. Den fortsätter aldrig att skriva sig själv. Det finns inga oskrivna meningar bredvid och bakom de skrivna. Ingenting mellan raderna. Vi får det han skriver. Punkt. Och sen är det slut. Jag saknar att romanen fortsätter att leva i en – ja, i mig då – efter att den är slutläst läst. Att den fortsätter att skriva sig.    

Detta var alltså några av mina tankar och funderingar under och efter läsningen av ”Paradis City”. Jag både tycker o m den och t y c k e r mycket om den. Och jag ska sluta nu med att vara ännu mer oförskämd än hittills. Men jag kan inte heller låta bli att fundera över vilken roman som ”Paradis City” kunde ha varit om någon annan kriminalförfattare skrivit den: en mer både episkt och poetiskt berättande deckarförfattare.

Som, säg, Leif GW Persson eller Christoffer Carlsson eller varflr inte  Anders de la Motte. Också de hade kunnat skriva en liknande roman. Då hade nog en del av det actionfyllda försvunnit men romanen hade säkert också fyllts med många fler tankar och funderingar, både på och inte minst mellan raderna. De tre nämnda är ju alla bra på just detta – att skriva både det som de skriver och det som de inte skriver.

Det hade blivit mer av min sorts gangster-, polis- och framtidsroman. Riktigt spännande och bra litteratur. Men visst, då kanske ”Paradis City” också hade fått en annan publik, andra läsare, och Jens Lapidus vill nog ha och behålla de läsare han har. Äh, strunta i mig om du läst ändå hit. Jag är en gnällmåns som inte kan låta bli att tycka, läs själv och bilda din egen uppfattning.

Bengt Eriksson

När vänligheten hårdnar och vittrar bort

John Ajvide Lindqvist  

Vänligheten

(Ordfront)

”De goda avsikternas tyranni” heter ett kapitel i John Ajvide Lindqvists drygt sjuhundrasidiga roman ”Vänligheten”. En ganska exakt sammanfattning: Hur ska vänlighet kunna bevaras i en allt ovänligare värld?  

Här finns inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda för att berätta det han ville. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle.                                                     

Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje (med enstaka utflykter till Rimbo och Stockholm). Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort.

”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren. ”Som att det… hårdnar”, säger Anna. ”Något ruttet i Norrtälje”, menar Johan. ”Åt helvete med hela skiten”, utbrister Maria. Eller om det var Jesus (som också medverkar i romanen)? Den vardagliga vänlighetens bortvittring, ja, dess förruttning, ovänligheten, tar sin utgångspunkt i en container som år 2018 dumpas i hamnen. Vad rymmer containern? 

Det börjar med en dubbel prolog år 2002. Siw, då en 13-årig flicka, lyckas förhindra att en barnvagn blir påkörd och en baby dödad, genom att hon i förväg hörde och förstod vad som skulle hända. Medan tonårspojken Max, som klättrat upp på en silo i hamnen och nu står högst upp med nämnde Johan och blivande kompisen Marko, får ett av sina anfall. Max ser vad som ska hända.

De har återkommande ”visioner”, ser och hör in i framtiden (och även bakåt i historien). Så ”Vänligheten” är ändå en fantasyroman? Något lite men nej, mer av realism. Max och Siw kan vara du och jag. Vi är ju också synska, vi vet vad som händer i samhället och världen, men lyckas vi stoppa det, försöker vi ens?

Läsaren får följa dessa sex huvudpersoner – Max, Johan, Marko, Maria, Siw och Anna – från ungdomar till halvvuxna. Olika bakgrund och samhällsklass, svenskar och invandrade; parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. Men de blir vänner (och kärestor, eller tyvärr inte) med vad det innebär.

Många fler personer förekommer, skrivs in i och ut ur handlingen, men stannar mellan raderna och under texten. Som Siws lilla dotter Alva, en sjunde huvudperson. Alvas lillgamla repliker är mästerligt avhörda och nedtecknade. Genom Johan visas på ett lurigt sätt, som i förbifarten, att omedvetna formuleringar kan växa till medvetna handlingar, så uppstår rasism och fascism.                                                 

”Vänligheten” är en verklig thriller, en otäck fröjd att läsa. John Ajvide Lindqvist skriver i sin egenart. Han griper in med författarrösten och låter dessutom ”Vinden” blåsa genom Norrtälje och kommentera staden. Ja, han använder så många stilar och bryter mot så många regler som inte godtas av de privata lektörer som nya författare skickar sina manus till idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21

Homosexualitet – fortfarande ett brott

Set Mattsson
Ett hemligt liv
(Historiska Media)

Set Mattsson prickar fortfarande in tiden och miljöerna så exakt att läsaren förflyttas bakåt i tiden: den här gången till 1955.

I förbifarten knyter han ihop då- och nutid. Hur mycket har samhället och människorna förändrats?

Set Mattsson ett-hemligt-livFlera mord begås och barn utsätts för sexualbrott. Trots detta har ”Ett hemligt liv” blivit ännu mindre av deckare än tidigare polisromaner om och med Douglas Palm, som nu har titeln förste kriminalassistent.

Men det gör inte så mycket.

Skildringen av dåtidens ”homofiler” i Sverige och Malmö blir nog så intressant – ja, spännande. Att vara homosexuell är inte längre ett brott, alltså i teorin.

Vid sidan om arbetet försöker Palm, tveksamt och valhänt, hantera sitt äktenskap. Ta ut skilsmässa? Eller inte skilja sig…

Polisen Palm löser mord i sin samtid. Som människa – och man – är han halvvägs in i framtiden.

Bengt Eriksson
Ungefär så i Gota Medias tidningar 2019