Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

1 RankinEgentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnethill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnethill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

2 MinaTrilogin om Garnethill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 2000-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

3 McVi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2015

En deckare i fickan: Dan Kavanagh

Åtskilliga är de deckarförfattare som importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok á la Marlowe, Spade och Archer och omplanterat honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Duffy_250Men Dan Kavanagh försöker inte ens. Hans före detta polis och privatdetektiv, Nick Duffy, bor i Acton, London och är lika engelsk som fish’n’chips, Monty Python och Ray Davies (i The Kinks).

Och därtill bisexuell.

Duffy läser artiklarna i tidningarna – ”Måste homosexuella byta livsstil?” – och oroar sig. Kollar benen och ryggen (några förändringar?). Har han gått ner i vikt? Hela tiden oroar han sig för AIDS.

I Kavanaghs första deckare, ”Duffy”, är miljön Soho – men inte turisternas Soho.

Duffy tar oss med till peep-showernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

Seriens andra titel, ”Putting In The Boat” (bägge Penguin), är ett kunnigt fotbollsreportage om Athletic, en liten kämpande Londonklubb i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckarromaner är lika mycket guider till Londons miljöer och människor – som de är deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Dan Kavanagh var/är ”deckarpseudonym” för den engelske författaren Julian Barnes.

Barndomsminnen idag

Som jag skrev tidigare, att läsa svenska deckare är som att resa runt i Sverige. Så nu – efter Uppsala, Värmland och Kiruna – ska jag bege mig till Trosa…

Anna Roos
Lika i döden
(Louise Bäckelin förlag)

Anna Roos är ännu en författare i den nya svenska deckarvågen. För en sådan, tror jag, är redan i fullt flöde. Har det någonsin funnits så många lovande och bra svenska – inte minst kvinnliga – deckarförfattare – som idag?

Många av de mest lovande, personliga och bästa deckarförfattarna hittas inte heller hos de största bokförlagen. Ofta är det bland de mindre förlagen, ibland riktigt små och egenförlag, som man kan göra nya deckarupptäckter. Vilket ju kräver att man är lite extra nyfiken om man vill upptäckta dessa nya författare.

Anna RoosTidigare har Anna Roos gett ut ett par fristående spänningsromaner/deckare. Debutromanen, ”Spel (2017), var redan den en högst egen variant av spänning och krimi. Med ”Lika i döden” har Roos inlett en trilogi som hon kallar ”Morden vid världens ände”. Det sista ordet – ände – ska läsas som småstaden Trosa.

Där föddes Vera Jansson, romanens och såvitt jag förstått hela seriens huvudperson. Där växte hon upp och dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö.

Dit – alltså hem – återvänder Vera än en gång i sitt arbete som revisor för att kolla ekonomin för Kalla Drycker Sverige AB, ett av stadens företag. Hon återser flera barn- och ungdomskamrater, det så kallade a-gänget: främst Magdalena, som gifte sig med Tom och Toms lillebror Sebastian men också brödernas föräldrar.

Hon återvänder till det hus där hon växte upp och som, efter att bägge föräldrarna är borta, hyrts ut i väntan på försäljning. Hyresgästen, Solveig, är en äldre, barsk kvinna. Så Vera flyttar in i gäststugan.

Alla personporträtt är noggrant tecknade. Staden känns som om den finns, precis så här. Anna Roos skriver och berättar genom Vera med en nerv som måste vara författarens egen. Ett sätt att skriva som fångar mig direkt och skapar spänning i snart sagt varje möte. Ja, varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Det gör också ”Lika i döden” till en deckare som det är svårt att skriva om och recensera. Hur lite jag än beskriver – ja, redan beskrivit – av innehållet så är det att avslöja för mycket. Vera behöver ju bara besöka Trosa bokhandel för att det ska bli en liten thriller.

”Lika i döden” är en spänningsroman långt innan den övergår i att vara en kriminalroman. Hur var det ens med Toms död? Något ovanligt? Självmord? Mord? Nej, nog en olycka. Inget misstänkt alls, bara lite konstigt, till att börja med.

Men det brusar under ytan i Trosa, så som det brukar i småstäder. Som i Skoga, frestas jag att skriva. Fast långt senare, mer modernt och idag. Det brusar av politik, pengar, affärer och fotboll. Och livet, det som var och det som blev. Allt som sker och alla människor hänger ihop,

”Lika i döden” är en merläsningslockande början på en trilogi, vars nya titlar – bägge två – kommer 2020.

Bengt Eriksson

”Urban reportage” från Washington DC

Att deckare/kriminalromaner/krimi ofta kan vara – ja, ofta är – arbetarlitteratur brukar glömmas bort av litteraturkritiker och debattörer. Tog fram en intervju jag gjorde för rätt många år sen nu med den amerikanske kriminal- och arbetarförfattaren George Pelecanos.

***

 

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.

Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om böcker och Ny Tid 2003

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.

Bixesuell privatsnok i London

Åtskilliga är de deckarförfattare som importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok á la Marlowe, Spade och Archer och omplanterat honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Men Dan Kavanagh försöker inte ens. Hans före detta polis och privatdetektiv, Nick Duffy, bor i Acton, London och är lika engelsk som fish’n’chips, Monty Python och Ray Davies (i The Kinks).

Och därtill bisexuell.

Duffy läser artiklarna i tidningarna – ”Måste homosexuella byta livsstil?” – och oroar sig. Kollar benen och ryggen (några förändringar?). Har han gått ner i vikt? Hela tiden oroar han sig för AIDS.

I Kavanaghs första deckare, ”Duffy”, är miljön Soho – men inte turisternas Soho.

Duffy tar oss med till peep-showernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

Seriens andra titel, ”Putting In The Boat” (bägge Penguin), är ett kunnigt fotbollsreportage om Athletic, en liten kämpande Londonklubb i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckarromaner är lika mycket guider till Londons miljöer och människor – som de är deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Dan Kavanagh var/är ”deckarpseudonym” för den engelske författaren Julian Barnes.

Duffys nätsida: http://www.dankavanagh.com/duffy.html