Deckarloggbäst sept-okt 2022

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Härmed har Skybäck skrivit sin första polisroman i en serie om Fredrika Storm, nu utredare hos Lundapolisen, som flyttat ”hem” till Skåne och utreder en olycka, ett självmord eller mord strax utanför Harlösa, där en ung kvinna springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Härmed har också hon inlett en ny polis-, gangsterrinna- och privatdeckarserie om ”cirkusprinsessan” Greta Leikler där författaren Oresvärd dessutom är tillbaks i Göteborg (med omnejd). Jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria.

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Deckare? Njo! Krimi? Jajamen! Visserligen lite kamouflerad men ännu konspirationsdetektivroman om mordet på Olof Palme (och därmed Sverige). Anderssons speciella litterära stil á la ledarsideskrönikör passar bättre för den här berättelsen än nångång förr.

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Over the top. Ett jäkla drag och tempo. Som en thriller i varje mening. Huvudpersonen Ina Farkas – med en fot på vardera sida om lagen – sitter på Fosieanstalten i Malmö, snart ska hon värvas till den hemliga organisationen Trickster…

Cecilia Sahlström
Irrvägar
(Saga Egmont / Stellar förlag)

Även Sahlström har inlett en ny polisserie med mer av thriller än roman och bytt stad från Lund till Malmö där Rakel Vrede är en udda och enstörig polisinspektör. På hennes 50-årsdags exploderar en bomb mitt i Malmö.

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Deckare? Nej. Krimi? Ja. Tillägg psykologisk…? Absolut! Ur Kenneth Olaussons rec: Det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella, och Mickey, den fete arbetargrabben, är bokens kärna och djupa innehåll. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna? Vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ulrika Rolfsdotter
Syndabarn
(Bazar)

Ur Samuel Karlssons rec: Tre tonårsflickor träffas en kväll vid stranden av Bålsjön i Ådalen. Två av dem påträffas senare döda och den tredje är livshotande skadad. De bär alla på tonårens ångest och hemligheter. Vuxenvärldens svek och längtan till något bättre.

Peter K Andersson
Rum med dolda fönster
(Lind & Co)

Året är cirka 1950. Urban Krook har fått ett nytt uppdrag: fru Bengtsson vill att privatdetektiven ska leta reda på den försvunne herr Bengtsson. Men herr Bengtsson är inte hennes make utan… I början av den här kortromanen – blott 166 sidor – är Krook mer lik Ture Sventon än Philip Marlowe.

Anders de la Motte
bortbytaren
(Forum) Thriller? Ja. Polisroman? Jo. Men vilken sort av bäggedera? de la Motte skriver i ett tidigare anlagt deckarlandskap, som han nu orienterar sig igenom och stämplar av. Han gör det med kärlek till kollegerna i branschen, en hyllning till deckartraditioner och deckarskrivande.

Kerstin Bergman & Hans-Olov Öberg
Swedish Noir Cocktails
(Spritz Lit)

En cocktail till deckarläsandet? Bergman & Öberg har komponerat än lockande, än tja… men  alla välblandade noir-cocktails utifrån svenska deckarförfattare/deckare: från Stefan Ahnhem till Dag Öhrlund och däremellan Karin Alfredsson, Kristina Appelqvist. Arne Dahl, Bergman själv, Kjell Eriksson, Jan Guillou, Stieg Larsson, Karin Wahlberg…

Bengt Eriksson

Kvinnliga deckarförfattare; kvinnliga huvudpersoner

Jag tror att jag upptäckt en trend eller ett tema eller ett huvudspår i många nya svenska deckare, särskilt när de är skrivna av kvinnliga deckarförfattare. Nämligen de speciella, ja, egenartade kvinnor som är huvudpersoner i deckarna.

Ofta poliser och liksom vad gäller manliga kriminalkommissarier kan en deckarläsare undra hur dessa lika udda kvinnliga kommissarier/inspektörer egentligen har kunnat bli poliser…

Fyra exempel:

Cecilia Sahlström fortsätter att skriva polisromaner men har både bytt stad (från Lund till Malmö) och kvinnlig polis/huvudperson (den här kvinnliga polisen har det passande namnet Rakel Vrede, 50 år och polisinspektör) när Sahlström med ”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar förlag) inleder sin nya polisserie.

Rakel Vrede sköter polisarbetet mest som en privatsnok, alltså på egen hand (inte ens Vredes närmaste kvinnliga kollega släpps in), och har en CP-skadad storebror.

Den kvinnliga kriminalkommissarien i Kajsa Leos debutdeckare ”Snöflickan” (Bokfabriken) presenteras som en udda polis redan med sitt namn, Dylan Svensson.

Också lite av en enstöring, obrydd enligt omslagstexten, homosexuell med en 13-årig son, och verksam som polis i den gudsförgätna hålan Glimsjö (nånstans i norra Skåne, skulle jag tro). Givetvis bosatt i en ocharmig lägenhet i ortens sumpigaste del.

Dylan har också svårt att låta bli att kolla in en snygg rumpa när hon får syn på den.

Ina (egentligen Halina) Farkas, som Caroline Grimwalker introducerar i ”Rekryteringen” (Nona) – första titel i ”Trickster”-serien – har haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen.

Hennes dubbla liv krockade när hon råkade sticka kniven i en pedofil. När läsaren möter Ina sitter hon i häktet på Fosieanstalten, i väntan på mordrättegången.

Ina var hittebarn, en dag gammal lämnades hon med blodig navelsträng på trappan till ett hus, och växte upp hos fosterhem efter fosterhem.

Kamilla Oresvärd inleder med ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) ännu en serie polisromaner i Göteborg med omnejd. Fast huvudpersonen, Greta Leikler, är inte polis (det är Björn Carlsson, polisinspektör) utan ”cirkusprinsessa”. Så kallas hon eftersom hon arbetat på cirkus.

Också Greta Leikler sitter i fängelse för mord, hon är ilsken och tuff, vet att freda sig. Så rymmer hon och blir sin egen amatördetektiv, läsaren kan ana att hon i seriens kommande titlar nog blir privatanställd som detektiv.

Slutsats, går det att dra någon sådan efter blott fyra nya deckare och polisromaner? Jo, det går väl alltid att göra.

Svenska deckare, särskilt de som skrivs av kvinnliga författare, har blivit allt mer av kvinnodeckare, ja, kvinnoromaner. Också allt mer samhällskritiska? Till och med politiska?

Ja gånger två är mitt svar.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nätkulturtidningen Opulens

Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson