Mästerligt, Anne Holt! Rekommenderas med långa, intensiva applåder…

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

”Det elfte manuset” är norskan Anne Holst elfte kriminal-, polis- och samhällsroman om och med Hanne Wilhelmsen, den kvinnliga kriminalpolisen i Oslo, till att börja med på rosa motorcykel men nu sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol.

Tittar efter i Holst utgivning och blir lite häpen när jag ser att den första Hanne Wilhelmsen-deckaren kom redan 1993 (i Norge) och -95 i Sverige. Minns att jag intervjuade Anne Holst när hon medverkade vid Skandinaviska Kriminalsällskapets kongress i Lund. Samma år, -95 alltså eller året efter, omkring den tiden i alla fall.

Då låg fokuset, åtminstone mitt, på att Hanne Wilhelmsen var kvinna och polis – samt lesbisk. Det låter ju smått fördomsfullt men då var det nytt, både i kriminallitteraturen och verkligheten. Med allt mer öppet lesbiska poliser, alltså. Tiden var en annan, ovanligt då.

Anne Holt har under påbörjat flera deckarserier – om Johanne Vik, kriminolog, Sara Zuckerman och Ola Farmen, läkare, och Selma Falck, före detta stjärnadvokat och även före detta idrottare på högsta nivå. Även dessa serier och romaner är spännande, intressanta och bra; lite sämre ibland och lite bättre andra gånger och titlar.

Men Anne Holts övriga serier och romaner kan ändå aldrig mäta sig med deckarserien om – ja, minst lika mycket om som med – Hanne Wilhelmsen. Ett slags livsromaner, dessutom. Vid sidan om det kriminella och samhälleliga. Holt följer Wilhelmsen genom livet, fram till nu, det är 2020, då Hanne Wilhemsen blivit 60 år.

Och vad som Anne Holt åstadkommit med dessa elva Hanne Wilhelmsen-deckare är att skriva en av de allra bästa deckarserierna i Norden. Hon har också tecknat ett av de mest och fint utmejslade nordiska deckarromanpersonerna. Anne Holt är kort sagt en Nordens allra  främsta deckarförfattarna i Norden, i som det brukar heta modern tid.

Just nu, när jag precis avslutat ”Det elfte manuset”, skulle jag nog till och med kunna hävda att hon är den bästa. Detta – sin skicklighet – visar hon än en gång och direkt i ”Det elfte manuset”, i romanens  inledningar. Ja, de är fyra stycken. Alla fyra samlade under överrubriken ”Prolog” och med varsin beskrivning, under- eller kapitelrubrik.

I den första med rubriken ”Den gamla” (åter)introduceras Anne Wilhelmsen för oss som läst förut (i mitt fall, samtliga titlar) och för nytillkomna. Efter att inte ha varit utomhus på ett år ger sig Wilhemsen ut i natten och intar sitt Oslo, än en gång.

I den andra, ”Den unga”, sitter polisassistenten Henrik Holme, som introducerade senare i Wilhemsen-serien, och betraktar ett foto av en kvinna. En död, givetvis. En mördad och misshandlad kvinna, det är en kriminal- och polisroman.

I den tredje, ”Den nya”, introduceras en ny romanperson: Ebba Braut, nyanställd redaktör på Norges största bokförlag. Ebba Braut har precis läst ett inkommet manus, två gånger har hon läst det. Ett manus till en kriminalroman och den är…

Fyran, ”Den äldste”, utspelar sig på en kyrkogård där en åldrad kyrkogårdarbetare håller på att gräva en ny grav. Det är jobbigt, det var tjäle i marken och dessutom har hans lilla grävmaskin gått sönder. Det är ”Tok-Astrid” som ska begravas.

Spoilat för mycket nu? Nej, tror inte det. För det efter denna ”prolog” som själva deckar-, kriminal-, polis- och Hanne Wilhelmsen-romanen börjar. Jag ville referera detta för att visa hur skickligt Anne Holt kan inleda en ny roman och deckare. Så att den fungerar både för trogna och nytillkomna, så att grunden läggs direkt och läggs sååå lockande och spännande.

Fortsättningen är lika spännande, romanen lika omöjlig att släppa när man = jag börjat läsa. Dess 456 sidor, inklusive epilog, slukades i ett svep i svalkan under päronträden i trädgården en annars solig, varm dag. Det är bok om Hanne Wilhelmsen och även om Anne Holt själv, får jag för mig, en berättelse om livet och Norge under covid, i lockdown.     

Anne Holt är en av dem som förtjust berättar med parallellhandlingar – vad jag brukar hata sånt! – och även en av dem som verkligen klarar av att berätta parallellt – utan att jag klagar. Tvärtom! Mästerligt sammanhållet, trots parallellhändelserna och –berättandet. Det är bok om förlagsvärlden också, en rätt syrlig beskrivning.

Och säkert sann. Anne Holt känner den världen vid det här laget. ”Det elfte manuset” kunde ju syfta på Anne Holts elfte Hanne Wilhelmsen-deckare men syftar mer specifikt på att manuset till det nämnda norska förlagets största författares nya bok plötsligt försvinner…

Rekommenderas med långa, intensiva applåder av Deckarlogg!

Bengt Eriksson

Det försvunna flygplanet

Jerk Schuitema

Flygplanet som försvann

(Southside Stories)

”Flygplanet som försvann” av Jerk Schuitema kom ut i höstas, men av olika skäl hamnade den en bit bak i läskön. Eftersom jag just nu intresserar mig för Norrlandsspänning, ett rätt rikligt flöde i dessa tider, passade det bra att ta fram den; texten har sin bas i Gällivare, mitt i Norrbotten.

Klimathotet är något som rätt naturligt återkommer i många texter just nu, så även här. Det är en extremt varm sommar, vattenståndet i vattenmagasinet Satisjaure, nordväst om Gällivare, är lägre än någonsin. Henrik Johansson hoppas på stora fångster när fiskarna trängts samman på en mindre yta. Men draget fastnar i något och när han försöker få loss det ser han konturen av ett flygplan nere på botten.

Det är titelns plan som Henrik Johansson hittat, flygplanet som försvann, postplanet SE-ZXF som saknats sedan 1964, borta under 55 år tillsammans med piloterna Erik Remnar, 32, från Boden och Karl-Axel Ekvall, 40, från Västerås. Snart står det klart att de blivit mördade men vid den tiden gällde en 25 års preskriptionstid på mord så detta är inte längre ett polisärende.

Seriens huvudperson, Amanda Wreede, återhämtar sig från händelserna i den förra boken tillsammans med sambon Ulf Magnusson i den fina lägenheten på Söder i Stockholm. De är ett vackert par, Ulf har en hög position på UD, tjänar mer än dubbelt så mycket som Amanda vilket är en förutsättning för att de ska kunna bo så fint som de gör.

Det börjar bli dags att återgå till jobbet vid kriminalpolisen i Stockholm. Hon ska börja försiktigt, hon har en bra chef, Lars Almén, som bryr sig om henne.

Amandas föräldrar, pensionärerna Ines och Evert Wreede i Gällivare, har varit gifta i 60 år. Evert var polis under många år och för länge sedan inblandad i utredningen av det försvunna flygplanet. Med åren har han blivit allt mer vresigt, tycker illa om det mesta, inte minst Amandas papegoja Kompis, som bor hos hennes föräldrar.

När mamma Ines får en hjärnblödning kommer Amanda till Gällivare så fort hon kan. Hon blir kvar och successivt allt mer indragen i de gamla morden som kopplar till nya händelser, både i Gällivare och Stockholm, till hennes tidigare fiende Leon Spencer och inte minst till hennes egen historia.

I Gällivare är kriminalkommissarie Stig Taivalsaari nära pension. Han trivs bra med de unga kollegerna, bland andra kriminalassistent Ola Olsson som kallas Skuggan efter sin tid på Span i Stockholm och den vackra och skickliga kriminalteknikern Jenny Sjödin. Trivs mindre bra med sin chef, polisintendent Leif Mårtensson. Stig är en respekterad chef som lyckats med mycket, men det finns ett fall som grämer honom, pojken som försvann, han har letat efter Johan Wreede, Amandas lillebror, i över 20 år.

Christian Norén är ensam journalist på NSDs lokalredaktion i Gällivare och han nöjer sig inte med polisens besked om att mordet på piloterna inte ska utredas. Han vill ta reda på vad som egentligen hände, han är mer nyfiken än vad som kanske är bra för honom.

Ytterligare karaktärer är Erik Nordfors, 38, chef för stora börsföretaget Nordic-Invest med bas i Stockholm som nu fått uppdraget att bygga den nya fina idrottshallen i Gällivare. Han har problem med dementa pappan Gunnar och när det är dags för pampig invigning av bygget uppe i norr skickar han informationsdirektören Helmer Brodin i stället.

Med dessa komponenter bygger författaren skickligt en allt mer dramatisk historia som hela tiden rör sig snyggt mellan olika berättarperspektiv och olika tider i en magisk miljö.

Jag kan tycka att 413 sidor är onödigt långt, berättelsen hade vunnit på att kapas en bit. Jag har absolut inget emot actionthrillers med hårdskruvad dramatik, men just här tycker jag att det finns en del onödiga effekter; den här författaren är så skicklig på karaktärsbygget, relationerna, språket, miljön och den intelligenta intrigen att han skulle kunna nöja sig med det.

Kanske är det hans bakgrund inom filmen som gör att han också vill infoga scener som skulle kunna bli starka trailers? I vilket fall som helst är detta läsvärd Norrlandsspänning. Avslutningen talar tydligt för att det ska komma en tredje del i serien och jag hoppas att det inte tar lika lång tid som mellan första och andra boken.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.