Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

Yokoyama 64”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson

 

Religiöst och kriminellt i Värmlandsskogarna

Rolf Carlsson
Församlingen
(Vivenda Albatross)

Rolf Carlsson påminner mig om Maria Lang, Stieg Trenter och kanske mest H-K Rönblom. Vilket ju är ett bra betyg. Samtidigt som det väl ger känslan av att han måste ha skrivit en lite gammaldags deckare. Och det har han också.

”Församlingen” är Carlssons andra spännings- och polisroman om och med Leo Bredberg, journalist på Östra Wermlands Nyheter i Kristinefors. (Dock den första som jag har läst.) Av tonen i dialogen mellan Ulf Lind, kriminalpolis i Karlstad, framgår att också han väl fanns med förra och första gången.

Rolf Carlsson forsamlingenKriminalmiljön – den lilla byn Djursjön – ligger än längre in i Värmlandsskogarna. Där bor en av Bredbergs kollegor på Tidningen. Nu har denne försvunnit. Spårlöst, går inte att hitta honom.

Det blir en dubbel – eller parallell – utredning av journalisten Bredberg och polisen Lind. Utredningen leder in i den lokala församlingen i Djursjön med dess präster och kyrkoverksamma. Ett märkligt porträtt av Svenska kyrkan, kan jag tycka, som sluten och just gammaldags. Kan en sådan som den gamla kyrkoherden Stridhssköld finnas idag?

Unga flickor i församlingen, kvinnomisshandel, hotbrev och inte minst Kristi blod är andra trådar i Rolf Carlssons kriminella berättelse. Som… nej, den inte är dålig. Skriva och berätta kan Carlsson, händelser och ledtrådar hamnar där de ska.

Fast – med nämnde Stridhssköld som undantaget – det blir tyvärr för lite av allt. Själva kriminalberättandet går för långsamt och ändå stannar inte berättelsen upp för att levandegöra personerna. Det går liksom för långsamt och för snabbt, på samma gång.

Lovande, ja, betydligt mer lovande än bra (trots att det här alltså är Carlssons andra Bredberg-deckare). Risken – eller chansen – finns att ”Församlingen” blir en lokal succé men knappt upptäcks alls utanför Värmland. Lite synd kan jag tycka, för jag tror att Rolf Carlsson skulle nog kunna höja sitt deckarberättande med det där lilla extra som krävs för att han ska nå ut till en större del av Sveriges deckarpublik.

Bengt Eriksson

2018 års bästa svenska deckar-, krimi- och andra spänningsdebutanter

Kom fram så pass många nya spännande och bra deckardebutanter också under 2018 så Deckarlogg bestämt sig för att dessutom utse en debutanttopp (i bokstavsordning).

Fem författare/titlar hade redaktionen tänkt välja ut. Men det blev sju författare och sex titlar, gick inte med färre.

***

adolfsson doggerlandMaria Adolfsson
Doggerland: Felsteg
(W&W)

Svåraste som finns för deckarförfattare: skapa sin egen kriminella miljö, hitta på – som här – ett helt land som inte existerar utanför fiktionen. Verkligen att börja från 0 (utan geografiska, historiska och samhälleliga kontrapunkter). Fast ”Doggerland” – dessa öar mellan Danmark och Storbritannien, härmed introducerade – fanns ju en gång i tiden, på den senaste! Här har Adolfsson placerat en kvinnlig kriminalinspektör och allt känns naturligt och självklart. Direkt i Doggerland-debuten lyckas hon lika bra som när Nesser skapade sitt fiktiva land.

JacksonStina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, letar efter henne, fortfarande tre år senare. Titeln syftar på väg 95, kallad ”Silvervägen”, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och Norge. Där kör Lelle, annars skollärare, med bilen varje sommarnatt för att försöka hitta ett spår. Ännu en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdotter flytta ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”. Det kriminella uppdagas först i slutet. Som en roadmovie där Lelles resa längs Silvervägen gör läsningen värd.

Magnusson offerlammNiklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Lika välskrivet som väl berättat med en fyndig intrig. Berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, skicklig polis men tafatt privat, inleds i Reykjavík och fortsätter i Stockholm-Uppsala. Svava flyger hit för att reda ut vad som hände när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med). På Island – observant gjort – anges de typiska markeringarna om geografi och väder. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

sehlstedt sweet lolitaKicki Sehlstedt
Sweet Lolita
(Piratförlaget)

En början, just en debut. Så kan ”Sweet Lolita” beskrivas. Journalisten Kicki Sehlstedt lägger grunden till sin fortsatta deckarserie om Aida, journalist, och Kajan, kvinnlig kriminologisk professorsvariant av G.W. Persson. Finns sådana? Två trådar vävs ihop. En kvinna hittas död efter en bröllopsfest och två tonårsflickor har kommit på ett ”bra” sätt att tjäna pengar (till alkohol och droger): visa sig nakna på nätet. Vilket får både en fortsättning och en följd. På samma gång en vuxen- och en ung vuxenroman.

Karin SmirnoffKarin Smirnoff
Jag for ner till bror
(Polaris)

Deckare? Kanske inte. Krimi? Det tycker jag. Norrländsk noir? Absolut! Eller Nordic noir, som romanen nog kommer att beskrivas ute i Europa. Smirnoffs debut utspelar sig i glesbygden inåt landet mellan Skellefteå och Umeå. Till den lilla byn smalånger, där bror bor, återvänder jana (eller jaana) för att göra upp med sin – eller deras – ånger. Minnet av det som minns, nog så starkt. Berättelsen om modren och fadren är lika karg som landskapet och berättad som jag har antytt: små bokstäver och ord hopdragna till begrepp. Som att föräldrarna älskade evertaube. Mycket speciell debut(krimi).

judaskyssenKristina Tilvemo & Michael Wainwright
Judaskyssen
(Hoi)

Miljöer: Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman. En arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund. Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en av årets bästa svenska debutdeckare.

Deckarloggs red.

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 3)

kvinnan-vid-kanalenSet Mattsson
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider. Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. En man hittas groteskt sminkad, bunden och död i ett resanderum på Väster. Och kriminalöverkonstapel Douglas Palm har ett jobb att göra. En tät och spännande berättelse om ett Malmö som var alldeles nyss. Före tapasställen, krogar och caféer med otaliga sorters latte.

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

EsterOlséni & Hansen
Ett lik i garderoben
(Bokfabriken)

Ester Karlsson (med K) har än en gång blivit inblandad i ett dödsfall som hon givetvis inte rapporterar till polisen utan tänker sköta på egen hand. Ack Ester! Du är en 78-årig samhällsfara! Med friskt humör kastar författarduon in sin hjältinna på ett 80-årskalas på Hjularöds slott och läsaren återknyter bekantskapen med ett antal personer från Esters bostadsrättsförening Lärkan i Lund, när en av gästerna dör. Ester får utlopp för sin rastlösa energi och ja, vi ska ta det där med garderoben bokstavligt.

Sara StridsbergSara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Poetiskt, vackert och vidrigt. Stridsberg skildrar vad alla sorters kriminallitteratur egentligen handlar om: djupast inne, längst ner. Och det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets eviga förbindelse med döden. Huvudpersonen, Kristina, kallad Inni, missbrukare, protistuerad och styckmördad redan innan berättelsen börjar, berättar själv. Vissa meningar och formuleringar är ohyggliga, raka och direkta men ändå poetiska – och samtidigt just ohyggliga och obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Tursten snödrevHelene Tursten
Snödrev
(Massolit)

”Snödrev” är en rakt och raskt berättad historia om ett personligt svek och ett försvinnande som tär på Emblas sinne. Sedan hennes bästa vän Louise försvann för 15 år sedan har hon inte kunnat släppa tanken på det som hände. Hon tar dock resolut tag i saken och pratar med sin chef. Kan det finnas ett samband med den avrättade gangsterbossen och andra personer i hans närhet? Tursten skriver om prydligt tvättade fasader och våldsamheten, fulheten och cynismen strax under. Två sidor av ett mynt som blivit en otäckt vanlig valuta.

Deckarloggs red.

Resorna längs väg 95

Stina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina, som försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, som fortfarande tre år senare letar efter dottern. En skilsmässa, mamman och pappan som inte längre är gifta. De hanterar förlusten på var sitt, olika sätt.

Detta utgör grunden för Stina Jacksons debut i spänningsgenren med romanen ”Silvervägen”. Titeln syftar på väg 95, kallad Silvervägen, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och gränsen till Norge.

Där kör Lelle, som annars är eller fortfarande försöker vara skollärare, med bilen varje ljus sommarnatt för att få upp ett spår, eventuellt få en aning om vad som hände med hans dotter.

JacksonDet är hela berättelsen också, egentligen. Även om ytterligare en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdottern Meja flyttar ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”, som han kallas.

Meja blir som en – annan, ny – dotter för läraren Lelle. I trakten av Glimmersträsket finns också en, låt säga, alternativfamilj som lever för sig bortom samhället och världen.

En slags roadmovieskildring där det kriminella blir uppenbart först mot slutet. Det är resan, Lelles resa längs Silvervägen, som gör läsningen värd.

Och Stina Jackson lyckas faktiskt – fast det är på vippen att hon inte gör det, flera gånger – hålla spänningen vid liv. Personteckningen, främst av Lelle och Meja, blir behållningen för mig; inte själva berättelsen och absolut inte kriminalberättelsen.

Det dyker väl också upp en sensmoral i slutet – den förstår jag inte alls eller missförstår helt. Eller två sensmoraler – den om att människor kan genomleva även det värsta och komma ut på andra sidan, den sensmoralen begriper jag förstås.

En läsvärd roman och en… hmmm… åkej då… i alla fall lågmält spännande spänningsroman. Och en bra – fast ännu mer lovande – debut som deckarförfattare. Men, som Svenska Deckarakademin, anser: 2018 års bästa svenska kriminalroman?

Den frågan låter jag hänga i luften…

Bengt Eriksson