Humoristiskt, sarkastiskt och hårdkokt á la Lindström

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver Ulf Lindström nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop?  

”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare. Polisassistent Patrik Flygare står i centrum av berättelsen, både som utredande polis och en människa med ett förflutet. Han döljer ett monster inom sig.

Dessutom levandegörs den övriga Varbergskriminalen med bland andra Stina Schultz, också polisassistent, Agnes Folkert, civilanställd, och ännu en assistent, kallad ”Jaget”. Men ”han heter Jangler. Nej, Jaktfalk. Nej, Jagetun.” Kanske lätt att missa det, att Lindström ger honom olika namn – ”Jagdpanzer” och ”Jagermeister” – för att visa hur han är och betona vad övriga poliser tycker om ”Jaget”.

 Humorn, de snabbt förbiglimtande skämten, är en del av Ulf Lindströms egenartade stilistik och berättande. Olle Rask, den snart misstänkte skolrektorn, råkar bli kallad Hugo. En mening avslutas med förnamnet Olle. Ångest är ordet som inleder nästa mening. (Det gäller att hänga med för att haja och annars – slipp då.)  

Bland poliserna i Varberg finns en kvarvarande ande efter någon Benedetti, som då och då åkallas. Polischefen Trolle är med per länk från annan, högre ort och bestämmer nedprioritering av Varbergspolisens aktuella utredning. ”Det sista ordet” utspelar sig från mars till juli 2020 – ”första maj är inställd på grund av covid” – och är en av få deckare som på allvar integrerar pandemin i intrigen och utredningen.

 En tolvårig pojke, Kevin, försvinner och återfinns medvetslös och nära döden i källaren till en skola. Hemskt förstås men vanligt i deckare (och liknande kan tyvärr förekomma i verkligheten). Ingen annorlunda och märkvärdig berättelse; inte att Lindström berättar den utan hur han gör det.

Orden han valt, meningarna han formulerat. Antingen i ett intensivt skrivtempo eller, som jag tror, har han satt sig efteråt och ”fyndat” till ord och formuleringar, så att de skulle bli just fyndiga och egenartade, lite humoristiska och sarkastiska, hårdkokta á la Lindström. Med hela och halva meningar, fullständiga och avhuggna. Och liksom diskuterande med sig själva.   

Personernas tankar är ett exempel. Som när Agnes, civilaren, ju vet ”hur dum genomssnittsmannen är och att hälften är ännu dummare”. Då fogar Lindström in en källa till den uppgiften: ”Wisti. Tack gud för Wisti.” Eller vid bilkörning: ”I en stad av Varbergs storlek finns trehundrafjorton blådårar (källa: Statistisk årsbok).”

Eller ”gourmetdeckare”, som jag kallade ”Det nionde livet”, seriens första titel. Det kan även uppföljaren kallas. Men blir det aldrig för mycket och ansträngt med detta eviga (om)formulerande för att ord och meningar ska bli så egna som möjligt?

Han skriver i presens och berättar såväl i tredje person som med dubbla jag. Finlir, således. ”Det sista ordet” är både en skönlitterär roman och en realistisk polisroman; en experimentell deckare.

Jo, de extra märkliga, allra mest spejsade förhörsutskrifterna hade jag klarat mig utan. Men det var väl det enda. Resten är ”gourmet”. Observera också bokens smått geniala avslutnings- och fortsättningsmening…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

När snön faller över Vasastan eller En privatdetektivs julafton

I år som alla år…

Det skrivs hela tiden nya deckare med motiv och miljö från julen. Men juldeckaren är och förblir en en enda, nämligen ”Ture Sventon i Stockholm” av Åke Holmberg.

Den tar följt mig genom mina flesta år i livet, från 1955 (ser jag när jag nu tittar i den igen, jag fick ”Ture Sventon i Stockholm” i julklapp julen -55) men den hade publicerats året innan. Nog inte varje jul men nästan varje jul sen dess har jag tagit och tar jag fram boken igen och läser den på nytt…

Läst och läser om Ture Sventon själv, den praktiserande privatdetektiven på Drottninggatan i Stockholm med sin sekreterare, fröken Jansson eller Janton, om juvelerare Eriksson (inte släkt) med butik och bostad på Tomebogatan, om Stora nysilverligan och Slarviga Svante och förstås herr Omar från oasen Kaf i Arabiska öken samt de återkommande barnen, privatdetektiv Sventons extradetektiver, som här heter Elisbeth och Henrik.

Och så Vessla, Ville Vessla, ständigt denna Vessla!

(Om någon tänker Sherlock Holmes och Dr Watson, så visst. Tänker någon Philip Marlow så, det stämmer också. Ture Sventon-böckerna, det finns en handfull, är pastischer och parodier på de nämnda. De började så – med till exempel temlor = semlor från konditori Rota = Rosa som ersättning för Sherlock Holmes (o(vanor…

Fast Ture Sventon-böckerna blev snabbt mer än pastisch och parodi. Det fick eget och evigt liv.)

Det var först handlingen och spänningen. Sen personerna och miljöerna. Numera blir det mest så att jag smuttar på Åke Holmbergs formuleringar (på samma sätt som jag brukar smutta på Stig Claessons ord och meningar).

Holmberg hade sitt eget sätt att skriva, sätta ihop ord och formulera meningar. Han skrev med en humoristisk, lite ironisk knorr, ett leende mellan orden. Så att säga i meningsgipan. Som att ”Ture Sventon i Stockholm” inleds enligt följande:

Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet…  

 Liksom ”Ture Sventon i Stockholm” är en enastående trevlig och bra dtektivroman för barn som vuxna i alla åldrar!

Stanna upp också och verkligen titta på Sven Hemmels utsökta illustrationer…

Bengt Eriksson