Pastisch och parodi på allt eller det mesta

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Danskan Jenny Lund Madsens deckardebut blir jag inte klok på.

Vilken genre? Bra eller uselt? 

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare.

Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare.

Hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare.

Det går trögt. Inte så lätt, nämligen.

 ”Trettio dagars mörker” är en pastisch och parodi på det mesta: deckare till innehåll och språk, finlitterära fördomar, fiktiv och verklig kriminalitet, det mörka isländska deckarundret…

Efter att ha läst klart tänker jag: Det var en märklig deckare. Olik det mesta.

Måste jag rekommendera.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Vilket praktverk, till innehåll som utseende!

Det händer att deckarkritikern läser och recenserar en bok från någon annan genre som vilken litteraturkritiker som helst. För att han = jag blir så förtjust i en bok att jag inte kan låta bli.

Som nu med ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” (Atlantis) av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Den förra är litteraturvetare och kulturkritiker, den senare bokformgivare. Tillsammans har de blivit en oslagbar kombo, att boken nominerades  till årets Augustpris var så att säga en självklarhet.

Boken handlar om Strindberg och hans böcker men också om andra böcker och hur dess formgetts genom tiderna. Om typer, stilsorter och grader. Om förhållandet mellan författare och redaktör. Om det mesta som Borg/Ulmaja med utgångspunkt från Strindberg fick lust att ta upp, verkar det som.

Alltså bok för alla författare, både egenutgivare och andra? Ja. En bok för förläggare, små som större? Ja. En bok för varenda redaktör, lektör och formgivare i detta land? Jajajamensann! En bok för varje bokläsare? Nja, kanske inte varenda en men varje bokläsare som är något lite intresserad också av böcker under och bakom intrig och plott.

Eller förresten, en bok för alla! Eftersom ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” också är så vacker, vad som brukar kallas ett praktverk. Vilket praktexempel på ett praktverk! Det går att slå upp snart sagt vilken sida som helst i boken och bara njuta, som av ett konstverk, typ en tavla på ett museum.

Boken byter stilar och grader och layout. Och alla dessa illustrationer på böcker från ut- och insidan (mest det senare) som varieras på sida efter sida efter sida. Och den stora vita marginalen också – jag älskar när böcker sätt på det sättet – som möjliggör en liten extratext eller någon liten illustration i kanten av brödtexten.

Bara ett säger ett suveränt uppslag i boken!

För författare är kanske boken extra intressant – som en lärobok i hur man bör uppföra sig för att ens böcker ska tryckas och ges ut på bästa sätt, det vill säga som författaren vill. Läs och lär av den lika intresserade (både av sin egen text och av ”typen” den satts med och av för den delen) som uppkäftige Strindberg.

Hans brev till redaktörer och tryckare är en inspirerande fröjd att ta del av – och efterfölja. Men frågan är ju: Hur många av dagens vekryggar till författare vågar det? Fast det måste ni, om inte författare enbart ska reduceras till legoarbetare. Strindberg och jag är överens.

Om inte boken ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” – lika magnifik till innehållet som utseendet – också vinner Augustpriset för fackböcker 2019 (trots diverse ålar och bin) blir jag ilsk.

PS. ”Lilla röda”… Alltså lilla! Boken väger ett ton och är på 1000 sidor. Cirka.

Bengt Eriksson