Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)


Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Korta deckartips (6): Mary Kubica

Mary Kubica - Det förflutnas skuggorMänniskors bakgrund och historia är grunden också för amerikanskan Mary Kubicas nya psykologiska thriller, ”Det förflutnas skuggor: Don´t you cry” (Harper Crime; övers: Maja Willander).

En ung kvinna, Esther, försvinner från den lägenhet hon delar med en kompis i Chicago, samtidigt som en okänd kvinna kommer in på ett café i en hamnstad någon timma därifrån.

Frågor: Varför? Och vilka är de, bägge två?

Ännu en gång visar Kubica sin förmåga att få verkligheten att börja skälva.

(Det finns ytterligare två romaner av henne på svenska, tyvärr inte alls uppmärksammade efter förtjänst.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)