Med det förflutna ständigt närvarande

Jane Harper
Överlevarna
Övers: Mattias Edvardsson
Inläsare: Niklas Engdahl
(Forum)

”Överlevarna” är den fjärde boken av den australiska författaren Jane Harper. Till skillnad från i hennes tidigare verk ”Hetta”, ”Falska vänner” och ”En förlorad man” utspelar sig inte ”Överlevarna” på Australiens fastland utan på Tasmanien, där havet är skoningslöst och tidvattnet dramatiskt, något som är en viktig ingrediens i boken.

I fokus står Kieran Elliot, en kille i trettioårsåldern som lämnade det lilla kustsamhället Evelyn Bay för ett liv i Melbourne efter en tragedi vid en kraftig storm där två män omkom, däribland Kierans storebror Finn.

Kieran själv – och många andra i Evelyn Bay – anklagar Kieran för det som hände den där dagen, men när hans pappas demens börjar bli allt allvarligare återvänder han hem tillsammans med sin sambo Mia och dottern Audrey. Kort därefter hittas en död ung kvinna på stranden, samma strand där en ung flicka försvann och aldrig återfanns samma dag som stormen rasade och tog de båda männens liv ute till havs.

Har man läst Jane Harpers tidigare verk – och det bör man ha gjort tycker jag, för hon är en riktigt bra spänningsförfattare! – tar det inte lång tid innan man känner igen sig i ”Överlevarna”.

Det förflutna är ständigt närvarande och kastar långa skuggor över nutiden, och självklart visar det sig att det vi tror inträffade den där ödesdigra dagen för tolv år sedan när så mångas liv rämnade vid århundradets storm kanske inte är vad som verkligen hände.

Det är välskrivet och medryckande, om än aldrig explosivt i skeendet. Harper skriver effektivt och hittar hela tiden nya krokar som får läsaren att vilja fortsätta läsa eller lyssna.

En rolig detalj är att det i ”Överlevarna” förekommer en författare som tidigare varit en återkommande sommargäst i Evelyn Bay men som nu tänkt bosätta sig där på riktigt. Författaren, som långtifrån framställs i enbart ljus dager, har en bakgrundshistoria som verkar påminna starkt om Harpers egen utifrån vad jag läst om henne, vilket jag tycker är skoj.

Om jag ska komma med någon kritik, så är det kanske att hon skriver utifrån en sorts formel.

Jag passade på att se filmatiseringen av hennes debutbok ”Hetta” i helgen (finns på Viaplay och biblioteksstreamingtjänsten Cineasterna under originalnamnet ”The Dry” och har Eric Bana i huvudrollen) och med de båda berättelserna i färskt minne gick det att se tydliga likheter i strukturen främst i bakgrundshistorierna.

Men hade jag inte färskat upp minnet av ”Hetta” genom att se filmen (som också var bra, men som nog hade mått bättre som tv-serie på fyra till sex avsnitt för att kunna ge bakgrundshistorien mer utrymme) hade jag nog inte ens reflekterat över det.

De svenska ljudboksversionerna av Jane Harpers böcker är samtliga inlästa av Niklas Engdahl. Jag brukar alltid gilla Engdahls inläsningar, och så även här. Som bonusinfo kan nämnas att ”Överlevarna” är översatt av författaren Mattias Edvardsson (hans första översättning!) och han gör det med den äran.

Så – ta er an ”Överlevarna”!

Daniel Åberg är författare, kulturskribent och härmed också gästrecensent på Deckarlogg. På senare år har han främst skrivit för ljudboksmarknaden med Storytel Original-serierna ”Virus” och ”Nära gränsen”. Han skriver också den lättlästa ungdomsbokserien ”Avbrottet”. Daniel Åberg är bosatt i Vittangi öster om Kiruna.

Humoristiskt, sarkastiskt och hårdkokt á la Lindström

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver Ulf Lindström nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop?  

”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare. Polisassistent Patrik Flygare står i centrum av berättelsen, både som utredande polis och en människa med ett förflutet. Han döljer ett monster inom sig.

Dessutom levandegörs den övriga Varbergskriminalen med bland andra Stina Schultz, också polisassistent, Agnes Folkert, civilanställd, och ännu en assistent, kallad ”Jaget”. Men ”han heter Jangler. Nej, Jaktfalk. Nej, Jagetun.” Kanske lätt att missa det, att Lindström ger honom olika namn – ”Jagdpanzer” och ”Jagermeister” – för att visa hur han är och betona vad övriga poliser tycker om ”Jaget”.

 Humorn, de snabbt förbiglimtande skämten, är en del av Ulf Lindströms egenartade stilistik och berättande. Olle Rask, den snart misstänkte skolrektorn, råkar bli kallad Hugo. En mening avslutas med förnamnet Olle. Ångest är ordet som inleder nästa mening. (Det gäller att hänga med för att haja och annars – slipp då.)  

Bland poliserna i Varberg finns en kvarvarande ande efter någon Benedetti, som då och då åkallas. Polischefen Trolle är med per länk från annan, högre ort och bestämmer nedprioritering av Varbergspolisens aktuella utredning. ”Det sista ordet” utspelar sig från mars till juli 2020 – ”första maj är inställd på grund av covid” – och är en av få deckare som på allvar integrerar pandemin i intrigen och utredningen.

 En tolvårig pojke, Kevin, försvinner och återfinns medvetslös och nära döden i källaren till en skola. Hemskt förstås men vanligt i deckare (och liknande kan tyvärr förekomma i verkligheten). Ingen annorlunda och märkvärdig berättelse; inte att Lindström berättar den utan hur han gör det.

Orden han valt, meningarna han formulerat. Antingen i ett intensivt skrivtempo eller, som jag tror, har han satt sig efteråt och ”fyndat” till ord och formuleringar, så att de skulle bli just fyndiga och egenartade, lite humoristiska och sarkastiska, hårdkokta á la Lindström. Med hela och halva meningar, fullständiga och avhuggna. Och liksom diskuterande med sig själva.   

Personernas tankar är ett exempel. Som när Agnes, civilaren, ju vet ”hur dum genomssnittsmannen är och att hälften är ännu dummare”. Då fogar Lindström in en källa till den uppgiften: ”Wisti. Tack gud för Wisti.” Eller vid bilkörning: ”I en stad av Varbergs storlek finns trehundrafjorton blådårar (källa: Statistisk årsbok).”

Eller ”gourmetdeckare”, som jag kallade ”Det nionde livet”, seriens första titel. Det kan även uppföljaren kallas. Men blir det aldrig för mycket och ansträngt med detta eviga (om)formulerande för att ord och meningar ska bli så egna som möjligt?

Han skriver i presens och berättar såväl i tredje person som med dubbla jag. Finlir, således. ”Det sista ordet” är både en skönlitterär roman och en realistisk polisroman; en experimentell deckare.

Jo, de extra märkliga, allra mest spejsade förhörsutskrifterna hade jag klarat mig utan. Men det var väl det enda. Resten är ”gourmet”. Observera också bokens smått geniala avslutnings- och fortsättningsmening…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Edvardsson En helt vanlig familjSen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson