Idolporträtt i två delar av den mest subversiva thrillerförfattaren. Första delen: från början…

”Konst”, skrev Patricia Highsmith, ”har inget samband med moral, konvenans eller moraliserande.”

Graham Greene kallade henne ”de onda aningarnas poet”; det är en träffande karaktäristik. Kanske är hon den författare som lidit störst skada av det genretänkande som uppstod under nittonhundratalets början, när litteratur började delas in i kategorier efter intrig, miljö, motiv eller författaravsikt.

Där det tidigare fanns skönlitteratur fanns nu plötsligt ”skräcklitteratur”, ”relationsromaner”, ”detektivromaner”, ”vilda västern-romaner” och ett otal andra kategorier – samt, enligt vad flertalet kritiker och akademiska litteraturvetare hävdade, skild från de här kategorierna den riktiga, seriösa litteraturen, den som handlade om allmängiltiga frågor och därför inte tillhörde någon av kategorierna, som alla var ”populärlitteratur” och därför inte kunde ha konstnärligt värde.

Det är intressant att spekulera i hur litteraturhistorien skulle se ut om kategoriindelningen ägt rum hundra år tidigare – eller inte alls. Anta att den genomförts redan kring år 1800. Skulle vi i så fall betrakta Dostojevskijs Brott och straff som ett odödligt mästerverk, eller bara som en tidig kriminalroman? Skulle systrarna Brontë hyllas, eller avfärdas som romansförfattare? Eller skulle vi omvänt, om kategorilitteratur inte börjat betraktas som automatiskt oseriös, kanske i dag kunna räkna J.G. Ballard, Tove Jansson och J.R.R. Tolkien bland Nobelpristagarna?

Och var skulle i så fall Patricia Highsmith hamna?

Detektivromaner skrev hon avgjort inte. ”Jag tycker att det är ett fånigt sätt att retas med människor”, sa hon om dem. ”De intresserar mig inte det minsta … De är som pussel, och pussel intresserar mig inte.”

Men hon skrev odiskutabelt det som vi enligt genretänkandet kallar för psykologiska thrillers.

Redan i tonåren fascinerades hon av psykologi och existentialism. Som åttaåring upptäckte hon Karl Menninger och försjönk i hans fallstudier av patienter med pyromani och schizofreni; senare läste hon Freud, Jung och Reich; hon läste Kierkegaard, Nietzsche, Sartre och Camus; hon läste Dostojevskij och Tolstoj, Joseph Conrad och Franz Kafka och André Gide.

Hon älskade den brittiske konstnären Francis Bacon: ”Vad mig anbelangar fångar Bacons målningar sanningen om hur vår värld ser ut”, sa hon. ”Mänskligheten som spyr i en toalett med sin nakna bak i vädret.”

Mary Patricia Plangman föddes i Fort Worth, Texas, den 19 januari 1921 – för övrigt samma dag som Edgar Allan Poe, om nu någon skulle tro att den sortens slump betyder något; Highsmith trodde det inte.

Hon var inte direkt något välkommet barn. Hennes mor var Mary Coates och hennes far var Jay B. Plangman. Föräldrarna var båda konstnärer. De gifte sig i juli 1919, men när Mary Coates ett år senare upptäckte att hon blivit med barn gick förhållandet in i en kris. De blivande föräldrarna hade just börjat hitta uppdragsgivare bland förlagen i New York och ett barn skulle hämma deras karriär.

Jay Plangman insisterade på abort och på inrådan av en väninna drack Mary Coates terpentin, men den enda märkbara effekten av det försöket tycks ha varit att Highsmith livet igenom tyckte att terpentin luktade gott. I stället separerade paret och nio dagar före Patricia Highsmiths födelse kom skilsmässodomen.

Så Mary Coates flyttade hem till sina föräldrar med dottern, och där bodde de i över sex år, från sommaren 1924 tillsammans med också illustratören Stanley Highsmith, som Mary i slutet av det året gifte om sig med och som adopterade Patricia. 1925 var Patricia nära döden i spanska sjukan; läkarna gav upp och slutade besöka henne, men hennes mormor fortsatte att behandla henne på egen hand och till slut tillfrisknade hon.

1927 flyttade familjen Highsmith till New York. Här började Patricia skolan vid sex års ålder och flyttades nästan genast upp i andra klass eftersom hon redan kunde läsa och skriva.

Hon hade vid det här laget börjat avsky sin styvfar, som trängt sig mellan henne och hennes mor och förstört deras mycket nära relation. Senare skrev hon i sin dagbok att hon tänkte ”onda tankar, till exempel om att mörda min styvfar, när jag var åtta eller ännu yngre”. Gradvis försämrades förhållandet mellan Mary Coates och Stanley Highsmith och vid början av 1930-talet var grälen konstanta och explosiva.

Sommaren 1933 reste Mary tillbaka till Fort Worth med dottern, men efter ett par veckor dök Stanley upp och övertalade henne att följa med tillbaka till New York. Patricia lämnades kvar hos sin mormor. Hon var tolv år, hade just hittat en kamratkrets och hade lärt sig älska New Yorks puls, stimulans och mångfald. Året hos morföräldrarna kallade hon det sorgsnaste i hela sitt liv.

1934 hämtades hon tillbaka till New York.

Nu bosatte sig familjen i Greenwich Village och hon fick byta skola igen. Den här gången hamnade hon i en flickskola, Julia Richman High, och stannade där till 1938. Under de åren insåg hon att det var i andra flickor hon förälskade sig.

Hennes mor, hängiven anhängare av Mary Baker Eddys sekt Christian Science, förkastade fullständigt tanken och Patricia svarade med att sluta sig nästan helt; hon blev tyst, inbunden och upplevdes som så blyg att hon var nästan kontaktlös. Samtidigt var det nu hon började tänka sig ett liv som författare.

Sommaren 1933 hade hon tillbringat en månad på läger och därifrån skrivit dagliga brev till sin mor och styvfar; breven hade sammanställts och skickats in till månadstidningen Woman’s World, och i april 1935 fick Highsmith besked om att de skulle publiceras i julinumret och att hon skulle få 25 dollar i arvode.

Möjligheten att tjäna pengar på att skriva fick Highsmith att målmedvetet arbeta med texter och börja anteckna idéer, infall och intryck i en rad anteckningsböcker. Snart började hon publicera noveller i skoltidningen och fick om inte nära vänner så åtminstone ett umgänge: de andra intellektuella flickor som markerade sin inriktning genom att läsa Elliot, Hemingway, Katherine Mansfield och Proust på rasterna.

I september 1938 skrev Patricia Highsmith in sig på Barnard College, en del av New Yorks Columbiauniversitet men då med enbart kvinnliga studenter och känt för sina höga intagningskrav.

Hon hade anmält sig till en fyraårig Bachelor of Arts-utbildning i litteratur. Hon blev medlem av redaktionen för den litterära tidskriften Barnard Quarterly, publicerade under collegeåren nio noveller i den och blev under sitt sista år chefredaktör. Hon sökte efter en ideologi, ett tankesystem som kunde hjälpa henne att förstå och tolka världen, anslöt sig till och lämnade flera olika riktningar – hinduismen, kommunismen, freudianismen.

Och i november 1938 inledde Highsmith sitt första längre kärleksförhållande med en aldrig identifierad 22-årig kvinna hon i sin dagbok kallade Virginia och beskrev som sin ”första glimt av ett stycke av himlen som förts ner på jorden”.

Men samtidigt sjöd det av motstridiga känslor inom henne; hon kände sig ratad, var svartsjuk, led av att Virginia behandlade henne illa, plågades av att hennes känslor var ”onaturliga”. Hon tog sin tillflykt till skrivandet: ”Jag läser, skriver och skapar. Jag måste gå fullständigt upp i arbete, så att där inte finns plats för henne/någonting annat.”

Patricia Higsmith, 35 år.

Nya romanser ersatte så småningom Virginia. Den mest dramatiska blev med Rosalind Constable, nästan femton år äldre och faktagranskare vid tidskriften Fortune, som sommaren 1941 blev Highsmiths stora passion. Förhållandet skapade en växande klyfta mellan Patricia och hennes mor och styvfar; de upplevde att hon nu ville imponera på Rosalind och hennes umgänge i New Yorks intellektuella etablissemang genom att baktala och förringa dem.

1942 tog Highsmith sin examen och började leta efter lägenhet och arbete. Hon satte siktet högt och sökte till Vogue och The New Yorker; till slut blev hon anställd som assistent på Jewish Morning Journal, friställdes när tidningens ekonomi försämrades under hösten men fick i december ett nytt och bättre betalt arbete vid serietidningsförlaget Michel Publishers som gjorde det möjligt för henne att flytta hemifrån till en lägenhet i hörnet av 56:e gatan och Första avenyn där hon bodde i tretton år.

Hos Michel skrev Highsmith manus till serietidningar som skildrade berömda personers liv – Einstein, Cromwell, Newton, Galileo, doktor Livingstone. Efter några månader bytte hon till förlaget Fawcett, där hon i stället fick skriva originalmanus till serier med superhjältar som Captain Midnight, Golden Arrow och Spy Smasher. På kvällar och helger skrev hon noveller.

Nu hade hon ett kort, stormigt förhållande med konstnären Allela Cornell, som tre år senare begick självmord genom att dricka salpetersyra. Inget tydde på att självmordet hade något med Highsmith att göra, men det påverkade henne starkt.

Mot slutet av 1943 kom Highsmith överens med förlaget om att få sända in sina manus per post och ändå behålla sin fasta lön och i januari 1944 begav hon sig tillsammans med sin nya partner Chloe av till Mexiko, där de hyrde hus i Taxco. Under ett halvår i Mexiko skrev Highsmith serier, noveller och merparten av en första, ofullbordad roman.

När pengarna tog slut återvände hon till New York ensam, sedan Chloe bestämt sig för att stanna i Mexiko. Älskarinnorna avlöste varandra, novellerna blev allt fler men publicerades sällan, och den enda fasta inkomsten under 1940-talet kom från seriemanuskripten.

Sent 1945 fick hon idén till en berättelse om två män som byter mord med varandra. Den 16 december skrev hon ett intrigutkast i sin dagbok men under 1946 arbetade hon i stället på en annan, aldrig fullbordad bok. Sommaren 1946 träffade hon en av de kvinnor som livet igenom – som minne och vision – blev hennes inspiration, Virginia Kent Catherwood, en firad societetsskönhet som studerat i Paris, presenterats vid det brittiska hovet och var gift med bankiren Cummins Catherwood.

I juni 1947 började hon på allvar skriva romanen Främlingar på tåg. Affären med Virginia tog slut under hösten och arbetet på romanen blev lidande, men för en gångs skull var slumpen vänlig mot henne.

På en bjudning 1948 träffade hon Truman Capote, och de gjorde en överenskommelse. Highsmith lånade ut sin lägenhet till Capote och i utbyte hjälpte han henne att få ett stipendium till konstnärsstiftelsen Yaddo i Saratoga Springs, där Highsmith hoppades kunna finna den ro och nya miljö hon behövde för att skriva.

Mellan maj och juli 1948 nästan fullbordade hon romanen på Yaddo. Månaderna där mindes hon som några av sina lyckligaste; när hon dog nästan femtio år senare testamenterade hon sin förmögenhet till Yaddo. Men omedelbart därefter hamnade hon i en absurd situation.

Hon träffade och attraherades av den brittiske författaren Marc Brandel, men kände äckel och självförakt när de gick i säng. Ändå beslöt de att försöka bo tillsammans i en månad, men Brandel oroade sig så mycket att han bad en bekant, målaren, designern och fotomodellen Ann Clark, att tillsammans med honom ta emot Highsmith när hon dök upp. Innan kvällen var över hade Highsmith och Clark inlett ett passionerat förhållande; de förblev nära vänner till Highsmiths död och Ann Clark skrev att Highsmith ”var den enda människa jag verkligen älskade djupt – hon behagade min blick, mitt förnuft, min kropp och min själ”.

Marc Brandel var mindre förtjust över händelseutvecklingen och klandrade de båda kvinnorna för att ha lurat honom; i slutet av november 1948 gick Highsmith med på att gå i terapi hos psykoanalytikern Eva Klein Lipshutz, som skulle ”bota” henne så att hon kunde gifta sig med Brandel. Psykoanalytikern meddelade Highsmith att hon aldrig varit lycklig, att hon i själva verket avskydde kvinnor och älskade män, men att hon led av en ”grundläggande missanpassning till människor och sex som grundlagts under de tidigaste anal-sadistiska åren”.

Hon sattes i gruppterapi tillsammans med fyra gifta kvinnor som Klein bedömde som latent lesbiska. ”Jag kan kanske roa mig med att förföra ett par av dem”, skrev Highsmith i sin dagbok. Hon blev aldrig ”botad”, men kostnaderna för terapin tvingade henne att ta extraarbete som expedit på leksaksavdelningen i varuhuset Bloomingdale’s.

Patricia Higsmith, 45 år.

Den 8 december steg en vacker blondin i minkkappa in, köpte en docka till en av sina döttrar, bad att få den hemskickad och gick. Highsmith träffade henne aldrig mer, men minnet av henne blev bestående. I Highsmiths fantasi förvandlades hon till Carol, en av de två huvudpersonerna i romanen The Price of Salt (översatt och filmad som Carol).

Highsmith fortsatte i terapin, oförmögen att göra slut med vare sig Marc Brandel, som hon till och med förlovade sig med, eller med Ann Clark. Till slut flydde hon i juni till Europa efter att ha fått beskedet att förlaget Harper & Brothers antagit hennes första roman, Främlingar på tåg.

Självklart förälskade hon sig under månaderna i Europa i Londonläkaren Kathryn Cohen, som följde henne till Italien. Hemma i New York väntade Marc som envist ville gifta sig med henne medan Highsmith sände ändlösa brev och presenter till Kathryn i London och till slut skrev novellen ”Love Is a Terrible Thing”, om en man så besatt av kärleken till en kvinna som inte besvarar hans brev att han till slut irrationellt anar henne i en annan kvinnas brev till en granne.

Och hon fortsatte på romanen om Therese och Carol, en extraanställd expedit på ett New York-varuhus och en dockköpande kund som förälskar sig djupt och ger sig ut på en flackande bilfärd genom Amerika, förföljda av en detektiv anlitad av Carols man som inför skilsmässan vill få ammunition för att få vårdnaden om barnen.

Men romanen slutar lyckligt. Therese och Carol får varandra.

John-Henri Holmberg, återkommande gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.