Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson

John och Kajsa Hillman på nytt

”Stjärnfall” måste ha varit den första vuxendeckare jag läste. Men förstås inte Lars Wilderängs roman med samma titel, som kom i fjol, utan Folke Mellvigs från 1952. Riktigt så tidigt läste jag den nog inte men ett par år senare bör det ha varit.

Ålder (min alltså): typ sju år.

Folke Mellvig Stjärnfall”Sjärnfall” är en Kapten Hillman-deckare – den andra i serien. Att jag fick pappa att köpa den till mig i födelsepresent hos Enskede bokhandel berodde på att jag redan kände privatdetektivparet John och Kajsa Hillman (samt deras medhjälpare Freddy) från radion. Den första radiodeckarserien med paret Hillman sändes 1950.

Mest känd blev väl Folke Mellvig för radioserierna och filmerna om privatdetektivparet Hillman men berättelserna gavs även ut i romanform. Han var en filur han den där Mellvig, en skrivande hantverkare snarare än författare, som kunde skriva åt bägge hållen: berättelsen hade ofta varit en radiopjäs eller ett filmmanus innan den skrevs om till deckarroman.

Så romanerna blev lite tunna ibland, tyckte jag. Eller vill jag minnas, rättare sagt. Längesen som jag läste någon deckare av Folke Mellvig. Men nu ska det bli av, nu ska jag läsa om några gamla Hillman-deckare, för nyligen upptäckte jag nämligen att ett antal av Mellvigs detektivromaner återutgetts som e-böcker.

Stjärnfall 2Både ur serien med Hillmans detektivbyrå i Stockholm (samt utflykter i landet) – bl a just ”Stjärnfall”, ”Farligt för familjen” och ”I all tysthet” – och andra deckare med andra huvudpersoner som jag faktiskt aldrig har läst. Så det blir både till att läsa om och läsa för första gången.

En mycket bra idé – att återutge äldre deckare som e-böcker – tycker jag. Hyggligt billigt att köpa och ladda ner, om en vill det. Och ännu bättre = gratis att låna från biblioteket. Jag börjar med ”Stjärnfall” för att se om den fortfarande håller den kvalitet som jag tyckte då, när jag läste min första deckare, när jag var typ sju…