Punktera myten om Sjöbo!

Ibland måste Deckarlogg vidga sig, publicera en text i ett annan ämne än vad som anges med namnet Deckarlogg.

Anledningen är förstås att deckare och annan krimi har med verkligheten att göra. Och tvärtom. Och att Deckarlogg i sin tur finns och skriver i verkligheten.

Deckarlogg håller dessutom hus i nedan nämnda skånska kommun, en kommun med synnerligen dåligt rykte. Fortfarande. En kommun som blivit en myt, som idag har ytterst lite med verkligheten att göra.

Så jag lägger ut den här texten på Deckarlogg, eftersom det än en gång uppstod en diskussion om Sjöbo kommun, det är den kommunen det handlar om. Den enda svenska kommun som, det var 1988, haft en folkomröstning om flyktingmottagning och var ett föredöme vid bildandet av SD.

***

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

9) Storgatan ner

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 2)

HermansonMarie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Historisk krimi med blandningen realism, verklighet och vardag samt påhitt och fantasi. Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område som idag är Liseberg. Personer: Ellen Grönblad, 19 år, volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, en tio år äldre detektiv vid Göteborgspolisen. Det sker ett mord eller dråp och flera mordförsök. Fast huvud- eller centralpersonen är egentligen Albert Einstein, som ska komma hit för att hålla sitt Nobeltal. En charmerande roman, mycket underhållande och lagom spännande, typ en feelgood-deckare på allvar.

HjorthHjorth & Rosenfeldt
En högre rättvisa
(Norstedts)

Kriminalpsykologen Sebastian Bergman med dysfunktionella kolleger utreder en serie grymma våldtäkter i Uppsala. Spåren är få och irritationströskeln låg. Riksmord tvingas dessutom att ta order från Uppsalapolisen vilket bäddar för maktkamper och konflikter. Vilken hierarki är viktigast? Stämningen bidrar inte till en snabb upplösning av brotten. Men sanningen kommer fram och den är inte den förväntade. Riksmords fans har en högtidsstund framför sig.

Anna JanssonAnna Jansson
Kvinnan på bänken
(Norstedts)

Det är nästan som vanligt i Jansson-land. Visby ligger där det gör, denna medeltidspärla på rosornas ö. Maria Wern och hennes kolleger på Visby-polisen ser sommaren an och hoppas på det bästa. Om sommaren blir het kan vad som helst hända, det vet de av mångårig erfarenhet. Här är det prästgården i Lärbro och uråldriga riter som står i fokus i en berättelse om skuld och gamla synder, hämnd och vedergällning.

Johansson SmugglarenTony Johansson
Smugglaren
(Lind & Co)

Tony Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta? Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till en av årets bästa svenska deckare. Extra hettar det till när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Nästan ”helt” autentiskt kan tilläggas: författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Olle Lönnaeus tiggarens-handOlle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket. Lönnaeus skriver lika kortfattat som väl. Polisromanen ”Tiggarens hand” måste vara en av de bäst skrivna svenska noir-deckare som getts ut. Det är personerna. Trovärdiga varenda en: unga och vuxna flyktingar, gamla romska tiggare, svenska kåkfarare… Även poliserna Jonny Lilja och Eva Ström blir ett alltmer självklart inslag i fiktionens/verklighetens Malmö. Det är miljöerna: autentiska ner till varje namngiven gata och plats, från Rosengård till ”Malmös Grand Canyon”. Det är handlingen, som börjar med bensinbomber och därefter hittas den ena mördade tiggaren efter den andra.

Deckarloggs red.