Kvinna på Täppan

Olséni & Hansen

Herre på Täppan

(Bokfabriken)

Jo, lite-lite av samma-samma.

Men jag hänger med. Jag tycker att böckerna om och med Ester Karlsson med K fortfarande är den mjukdeckarserie av de bägge deckarserier med pensionärer som Christina Olséni och Micke Hansen skriver. (Den andra serien skildrar ju de än mer knepiga pensionärerna i Skanör-Falsterbo.)

I ”Herre på Täppan”, seriens fjärde titel, har Barbro, syster till Ester, med den lika beiga som egenartade maken Arne, alla tre pensionärer i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund, köpt en kolonistuga (Arne var högst motvilligt med på köpet) och nu ska Barbro (och Arne fast främst Barbro) hålla invigningsfest för den lilla stugan i just koloniområdet Täppan.

En rätt trevlig invigningsfest. Och dagen därpå blir det ännu en – mer storstilad – invigningsfest då Hjalmar von Ridderhusen med champagne och snittar inviger sin – likaså mer storstilade – kolonistuga eller snarare kolonivilla som han mer eller mindre i hemlighet låtit uppföra bakom ett plank. (Hur kan det ens vara tillåtet att bygga såna stora stugor på ett koloniområde?)

Det visar sig att friherren Hjalmar var Barbros första svärmeri (innan Arne) och det blir lite återupptagen flört (Hjalmar), fnitter (Barbro) och svärta (Arne). Dagen därpå hittas Hjalmar död med blod i bakhuvet och givetvis är det Ester som hittar honom. Ständigt denna Ester med K!

Det senare tycker lundapoliserna Bertilsson och Kowalczyk. Måste denna Ester med K alltid vara med i alla mordfall i Lund (eller åtminstone i Olsénis & Hansens deckare)! Ja, det kan tilläggas, om det verkligen behövs, att givetvis har Hjalmar blivit mördad.

Det är inte bara lite utan mycket Agatha Christie, tänk det slutna rummet, en enda plats, från  engelska herrgårdar till Orientexpressen, med ett bestämt antal personer. I detta fall de boende längs Vretrosstigen i koloniområdet Täppan. Och poliserna förhör dem, den ena efter den andra.

Lite träigt och långrandigt med förhören i kapitel på kapitel. Lite väl vresig tycker jag också att Ester blivit i senare böcker men visst, hon har ju andra sidor. Fast något mer vänlig kunde hon väl vara mot den uppvaktande prästen Hubertus, eller om hon kanske är tonåring på nytt?

Detektiv blir hon också, igen. Givetvis är det Ester Karlsson som i slutet av boken, återigen á la Christie, samlar alla –ja, alla överlevande – från Vretrosstigen till en upplösning där hon avslöjar mördaren, som givetvis också är närvarande. Det – eller henne – gillar jag, när hon är så, Ester alltså, som en kombination av Marple och Poirot.

Förresten, meddelande till trogna Ester-läsare: Roland lever förstås fortfarande. Han mår bra, är med och trivs på koloniområdet Täppan.

Underhållande? Jodå med vissa reservationer (se ovan). Spännande? Njä, inte är det därför i alla fall jag läser cozy-, mjuk, mys- och trivseldeckarna om och med Ester Karlsson med K. Deckarduon Olséni & Hansen får gärna vidare på den här serien, om de eventuellt skulle observera mina noteringar i kanten och liksom, ja… då blir jag ännu gladare.

Varför inte låta Ester och Hubertus få ihop det, till exempel…

Bengt Eriksson

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011