Balansgång mellan rapport från helvetet och läsvärd roman

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare.

Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av ”Hundra år av ensamhet” av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, ”De polyglotta älskarna” som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” (2012), fick hon tidningens Vi:s litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken ”Köttets tid” (2019), nominerad till Sveriges Radios.

Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok ”Djävulsgreppet”. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig.

Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven.

Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld – tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas?

Lina Wolff. Foto: Gustav Bergman

Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen.

Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som åtminstone måste nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men jag förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt.

Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med ”Djävulsgreppet” samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till ”Djävulsgreppet” är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

40 år senare är Sten Wall fortfarande en lika åldrad kommissarie i Staden

Björn Hellberg
Vena Amoris
Ett fall för Sten Wall
(Lind & Co)

Björn Hellbergs nya deckare börjar så långt bort som i Florens, vilket alltid är trevligt (ett par egna minnen därifrån: gatumackrestaurangen med vinrättigheter i väggen och den fantastiska glassaffären med café) och ovanligt för Hellberg.

Men det är också ovidkommande för intrigen i deckaren ”Vena Amoris”; en utflykt blott, som en ”prolog” till sig själv.

För att fortsätta negativt: Jag brukar ju upprepa att Hellbergs tidigare så stora solidaritet och medmänsklighet har sinat i de senare deckarna och jag saknar det, denna hans stora känsla för medmänniskorna. (Bör påpeka dock att jag nu enbart syftar på deckarna.)

På vissa sidor i ”Vena Amoris” har solidariteten dessutom ersatts av en ältande, nästan predikande gnällmoralism, den uttrycker inte Hellberg själv utan överlåter till någon romanperson. Trist, tycker jag. Tråkigt, sa Bull.

Kan inte den förre Björn Hellberg komma tillbaka, tack!

Deckarintrigen är däremot mer än åkej, den är bra och beskrivs redan av deckartiteln. Vet man vad titeln betyder på svenska så anar man handlingen, den så ofta så vanliga alltså, både intrigen och känslan, och när den går överstyr.

Ungefär så. Det sker en serie kvinnomord i Staden, den stad som allt mer blivit Laholm fast Hellberg fortfarande kallar den Staden, som som alltid utreds av Stadens kiminalkår under ledning av  åldrade kommissarien Sten Wall. Vid de mördade finns ett budskap och spår: se titeln…

Ja, Wall introducerades som åldrad i den första Hellbergdeckaren som kom 1981 och han åldras inte mer utan är lika åldrad nu. (Men orolig för pensioneringen nu också.)

Varken mer eller mindre så är Björn Hellbergs nya Sten Wall- och Staden-deckare. Vill du ha den omfamnande medmänskliga Hellberg så, nej. Tyvärr inte. Vill du läsa en åkej deckare så, visst.

Kan tilläggas att hans personskildringar fortfarande är lika bra: realistiska, verkliga och nära. Så jag fortsätter, trots reservationerna, att läsa Björn Hellberg. Väntar redan på nästa års deckare…

Bengt Eriksson  

Ur deckarhyllan: fler italienska deckare

Vet inte hur det är men er men jag tycker det kan bli extra spännande när en deckare utspelar sig på en plats, ja, en verklig plats, där man aldrig varit förut. Varken livs levandes eller i litteraturen.

För varje land, stad och ort har sina särdrag och detta avspeglas i (kriminal)litteraturen.

Så därför: ytterligare ett par italienska deckare, lite äldre, som jag tidigare recenserat. Många missade att läsa dem, det vet jag, för så uppmärksammade blev de inte.

Men sånt går ju att reparera…

***

Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.

De oskyldigas ordenDe skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?

Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.

Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.

Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.

Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.

Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända?  Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.

På sannolika skälDe italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio  – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.

Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i böckerna som en naturlig del av det moderna Italien.

Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.

Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Polisen i Florens

I ”The Marshall´s Own Case” utbrister Marskalk Guarnaccia: ”Nu har jag varit här i 17 år, men det räcker inte. Jag kommer aldrig att förstå mig på florentinarna.”

Han är italienare, men ändå en främling i Florens. Marskalk Guarnaccia kommer från sydligaste Italien, föddes på Sicilien. Förflyttningen norrut betraktade han som en deportation.

I mitten av 70-talet flyttade Magdalen Nabb från England till Florens. För att lära känna den nya staden började hon skriva polisromaner och skapade Marskalk Guarnaccia – en italiensk Maigret.

Foto av Florens: stevehdc / Steve  (enligt Wikipedia Commons).

Genom honom skildrar Nabb sitt eget möte med Florens. I bl a ”Death Of An Englishman”, ”Death In Autumn”, ”The Marshal At The Villa Torini” och ”The Monster Of Florence” utreder Guarnaccia brott längs stadens hela sociala stege: de inflytelserika men inte längre så pengarika i de stora palatsen, de fattiga i San Frediano-distriktets gamla, trånga gränder och transvestiterna vid Santa Croce-kyrkan.

Ingen kallar Guarnaccia vid förnamn, Salvatore. Utom hustrun Teresa, som säger Salva. Annars tituleras han Marskalk, lägsta officerstiteln. Guarnaccia tillhör polisens militära gren, carabinieri, och är chef för stationen i Palazzo Pitti.

Ja, ni läste rätt!

Bland Pittilipalatsets konstsamlingar (Tizian, Rubens, Caravaggio, Rafael, Goya) har Marskalk Guarnaccia inte bara kontor utan även tjänstelägenhet. Om kvällarna promenerar Salva och Teresa ”runt kvarteret”: över Ponte Vecchio (tillhåll för illegala gatuförsäljare från Västafrika och utesovande ungdomar), köper en glass, tittar på Palazzo Vecchios upplysta torn (en utsikt ”bättre än någon film”) och så nästa bro, Ponte alle Grazie, tillbaks igen.

Sådana små vardagliga observationer – noveller i romanerna eller manus till kortfilmer – är det allra bästa i Nabbs florentiska polisromaner. Som inledningen till ”The Marshall And The Mad Woman” (samtliga nämnda titlar och fler därtill har återutgivits i pocket av olika förlag)…

Florens i augusti: sommarvärme (asfalten brinner!) och folktomt (om man räknar bort turisterna). Affärerna och restaurangerna igenbommade (utom de som serverar ”turistmat till turistpriser”). Stadsborna har flytt till havet eller bergen.

Med undantag för Marskalk Guarnaccia, som måste jobba i turisttider. Han stånkar och pustar i värmen. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva stan för att hitta en slaktare. Hon går till San Frediano – där är alla hemma och allting öppet, ingen har råd att åka bort på semester.

Bengt Eriksson

Olika versioner publicerade i Expressen, Svenska Dagbladet och DAST 1989-2000

Den räddhågsne commissario Aurelio Zen

Tänker köra en italiensk special med ett par, tre äldre texter, medan jag läser klart några nya deckare. Att läsa bakåt i kriminalgenren är ju inte heller det sämsta, finns så mycket att upptäcka.

Observera förresten att Deckarlogg nu är fri från annonser/reklam som inte hade det minsta med sidans ämnen att göra. Tanken är att framöver istället öppna upp för bokannonser, om intresse finns…

***

Michael Dibdin
Land: England
Genre: italienska polisromaner

I fyra år bodde engelsmannen Michael Dibdin i Italien. Han är lektor och undervisade på ett italienskt universitet. Sen 1990, ”Råttkungen” heter den första boken i serien, skriver Dibdin deckare – polisromaner – i italienska miljöer.

Det finns två sorters polisromaner.

Vanligast är den sorten som skrevs/skrivs av t ex Sjöwall/Wahlöö (Sverige), McBain (USA) och van de Wetering (Nederländerna). De skildrar ett poliskollektiv utan egentlig huvudperson. Den här sortens polisromaner ingår också – inte alltid men ofta – i vad som brukar kallas procedurskolan. Författarna skildrar – ibland mycket noggrant – hur polisarbetet går till.

Den andra sortens polisromaner är släkt med de hårdkokta deckarromanerna. Här är huvudpersonen en ensamvarg – inte en privatdetektiv utan en polis. Men precis som privatsnoken sticker den ensamme polisen näsan i samhällets mörkaste gränder och löser fallen med hjälp av sin hjärna snarare än kriminalpolisens tekniska avdelning.

Michael Dibdins huvudperson heter Aurelio Zen och hör, efter att ha blivit befordrad, till ”de prestigefyllda leden” inom det italienska inrikesministeriets kriminalpolisdivision.

Första delen i TV-serien om Michael Dibdins italienske kommissarie Aurelio Zen bygger på polisromanen ”Vendetta”.

Aurelio Zen har det inte så lätt. Han är en man som oroar sej. Han oroar sej för allt.

Zen är rädd för att mista jobbet, ska hans överordnade tycka att han inte duger? Eller ska de upptäcka att hans älskade, Tania, som också arbetar på inrikesministeriet, men på en annan avdelning, tjänar extra på att smuggla varor? Och varför vill hon inte gifta sej med honom? Om hon älskar honom, varför vill hon då leva för sej själv, i en egen lägenhet? Har hon en annan älskare också?

Zen oroar sej för sin gamla mamma, som bor tillsammans med honom. Och han oroar sej för sin instinkt: när Zen fått upp ett spår så kan han inte låta bli att följa spåret, trots att han vet att om han har fel så förlorar han jobbet. Osv.

Michael Dibdins känslor för Italien kan sammanfattas med två ord: förundran och hatkärlek. I sina polisromaner beskriver Dibdin detta märkliga Italien som inte är ett land utan två: ett modernt och ett urgammalt.

Med precisa repliker och meningar skildrar han Italien i smått. Som när Zen berättar varför han frekventerar ett visst café:

”Det hade motstått fördärvet med skummjölk… som reducerade det fylliga skummet på en riktig cappuccino till en smaklös fradga.”

Och han skildrar Italien i stort. Intrigen i ”Kabal” (1994) är ett exempel.

Och andra delen bygger på romanen ”Kabal”.

Mitt under kvällsmässan faller en man från övre galleriet i S:t Peterskyrkan i Rom och krossas mot golvet. Så börjar romanen. Den slutar med att en annan man faller genom glaskupolen i en av de förnäma butiksgalleriorna i Milano.

Dibdin knyter ihop Vatikanen och finansen, kyrkan och pengarna.

I ”Dödens lagun” (1995) besöker Aurelio Zen sin barndomsstad Venedig och i ”Così fan tutti” (1997) har han råkat i onåd och förflyttats till Neapel. Efter den sistnämnda, som alltså är den sista titeln i Zen-serien som kommit på svenska, har Michael Dibdin också skrivit ”A Long Finish” (1998), ”Blood Rain” (1999) och ”And Then You Die” (2002).

Romanen ”Träffpunkten” (1991) hör inte till den italienska polisserien utan är en thriller om dagens London. Här skildrar Dibdin de ensamma ungdomar, fortfarande barn, som bor i Londons i trappuppgångar, på gator och parksoffor. De saknar kärlek, arbete, pengar. Som medicin för att stå ut sniffar de lim och thinner.

Amerikanskan Donna Leon, som skriver polisromaner med Venedig som kriminell miljö, och engelskan Lindsey Davis, vars hjälte är en hårdkokt privatsnok i Rom på 70-talet e Kr, har fått egna uppslagsnamn i den nya upplagan av ”Deckarhyllan”.

Tredje delen (fast jag antar att det finns/blir fler delar?) av TV-serien om den italienske kriminalkommissarien Aurelio Zen bygger på romanen Michael Dibdins roman ”Råttkungen”.

Ännu fler författare från engelskspråkiga länder som valt italienska miljöer: den australiensiske författaren Marshall Browne skriver en serie romaner om en polis i dagens Rom, ”The Wooden Leg of Inspector Anders” (1999) m fl, engelskan Magdalen Nabb har sen 1981, första boken hette ”Death of an Englishman”, skrivit ett drygt tiotal polisromaner om Marskalk Guarnaccia i Florens, medan engelsmannen Timothy Williams, bl a ”Big Italy” (2001), placerat sin commissario Trotti i Lombardiet (norra Italien).

Titlar:

Råttkungen. 1990. The Ratking. Övers: Staffan Andrae.
Träffpunkten. 1991. The Tryst. Övers: Staffan Andrae.
Vendetta. 1992. Vendetta. Övers: Karl G och Lilian Fredriksson.
Kabal. 1994. Cabal. Övers: Ulf Gyllenhak.
Dödens lagun. 1995. Dead Lagoon. Övers: Ingvar Skogsberg.
Così fan tutti. 1997. Così fan tutti. Övers: Irja M. Carlsson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002