Deckarloggfredag: De lokala kulturarven

Vågar jag konstatera nu att Elfstrands krukmakeri i Sjöbo kommer att utses till byggnadsminne? Jo, jag gör det. Så välkommet, inte många år sen som få Sjöbopolitiker visade något intresse för Elfstrands. Som byggnadsminne, högsta graden av bevarandevärde, måste Sjöbo kommun  se till att vårda och värna sitt historiska krukmakeri.

Elfstrands originalmaturnor.

Tacka Anna Gunnert och Alice Bindby, den senare är på plats när jag kommer dit på sommarens rundresa till lokala kulturarv, som länge kämpat för Elfstrands mot trilskande kommunpolitiker.

Fint har det blivit också: mer utrymme för besökare i bostadshuset, där visas Axel och Albert Elfstrands keramik (fat och maturnor, lergökar och kyrkor), och själva krukmakeriet är städat och rent. Ett av krukmakerihusets rum har blivit en väl fungerande utställningshall för olika keramiker.

Berit Tuvessons keramik i Elfstrands stil.

Årets utställare, Berit Tuvesson från Billinge och Rörum, visar bland annat lergodsskålar i svagt gult och brunt som kunde varit gjorda på plats, om Elfstrands krukmakeri varit i bruk. Vilken synnerligen välvald utställare! Efter Elfstrands fortsätter min kulturarvsresa till Hallsbergs stenar bortåt Lövestad…

En av Nils Nilssons stenskulpturer.

Lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer är ett lika värdefullt kulturarv som Elfstrands krukor. Tyvärr betraktas han mest som en knasgubbe som högg ut religiösa motiv och texter i sten, när han i själva verket  var en autodidakt och konstnär som skapat en unik skulpturträdgård. Jag skulle önska att det ordnades guidade visningar med någon konstkännare, säg Thomas MIllroth, av Nils Nilssons stenskulpturer.

Bägge fotona från Otto Månssons återskapade toffelmakeri på Hallsbergs gård.

Fast den här gången är det inte stenarna utan gården som lockat mig till Hallsberg. I den stora ladugårdsbyggnaden, som blivit ett allt mer innehållsrikt hembygdsmuseum, finns bland annat traktorer och redskap, ett litet uppbyggt skrädderi och dito sömmeri, en aning av en gammal fotoateljé, en skolsal med träbänkar och en lanthandel. Samt, dit jag är på väg, Otto Månssons toffelmakeri.

Det kunde ha varit större, både till innehållet och utrymmet, men det är ändå speciellt för mig. Mitt arbetsrum i huset där vi bor var Ottos toffelmakeri. Nästan som att besöka mig själv. I en låda finns träläster, en för varje bybo, så att storleken skulle bli rätt när de kom till Otto och ville ha nya träskor.  

Lilla Rödde textilmuseum ligger åt ett helt annat håll, strax norr om Blentarp. Namnet blir lite missvisande, eftersom museet är tvådelat: dels själva gården, där systrarna Anna och Hanna Jönsson bodde utan rinnande vatten och elektricitet (Hanna, som blev äldst, dog 1985) och dels systrarnas hantverk, deras textilier.

Foton av Anna och Hanna Jönssons flamskvävnader på gården Lilla Rödde. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Att se den gamla skatterusthållargården – med stenbord, tillverkade av Komstad kalksten, och sättugnar – kan vara intressant men framför allt de färgrika flamskvävnaderna lockar mig. Också unika, både som vävnader och samling. Så många skånska flamskvävnader kan inte finnas samlade någon annanstans.

Och så välbevarade. Anna och Hanna förblev ogifta, deras hemgift skingrades aldrig, det vävda slets inte. Systrarnas anmödrar var de sex gästgivardöttrarna i Everlöv, flera av dem skickliga flamskväverskor. Vävtekniken, mönster och färger gick i arv genom sex generationer till Anna och Hanna i Lilla Rödde.  

Varifrån kom mönstren: blommor, lejon, papegojor och vindruvsblad? Varför så färgrikt: rött, grönt, gult och blåaktigt? I köket står en barnvagn, den måste vara från systrarnas barndom, med ett täcke.

Här hänger mörka, dova arbetskläder med färggrant förkläde. Det stora bordet i finrummet (eller salen) står dukat med dynklädda stolar runt om. En klädd soffa, ett skåp med broderade lakan och örngott med virkade spetsar, flera kistor med flamskvävnader: bänklängder, täcken, någon åkdyna…

På golvet ligger en rund, flamskvävd liten matta. Allra finast är en väska i flamskväv, försedd med initialer och årtal, så man förstår att den gjordes av Anna Jönsson, 9 år. Det känns i hjärtat. Allt är fint, inte urblekt eller ens använt utan orört. Fast det mesta, även om museivärden ger viss information, får besökarna ana sig till.

Eller förkovra sig själva, före eller efter.

Som att flamskvävshistorien går bakåt till Egypten vid tiden för Jesu födelse, att flamskvävande kom hit från Flandern på 1500-talet och till Skåne med kringvandrande vävare på 1700-talet. Det var i Skåne som vävnaderna blev så färgrika. Varför? Ännu inte hittat något bra svar.

Jag har en önskan: dela upp gården och vävnaderna i varsin avdelning, ge dem varsitt museum. Tre rum, inklusive salen, som gårdsmuseum och övriga rum, kanske ladan också, till en vävnadsutställning.

Så det går att riktigt se vad Anna och Hanna Jönsson åstadkom. Samt informativa skyltar. Detta kunde också, á la Elfstrands, kompletteras med gästutställningar, där hantverkare av idag visar hur vävtraditioner lever vidare.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda