Deckarloggfredag med musik (2): ur- och nu-folkmusik på fiol från de Edénska samlingarna

Mats Edén

Alvaleken

Från de Edénska samlingarna

(Taragot Sounds)

Mats Edén är Sveriges främsta fiolspelman. Jo, det går väl att ha andra åsikter om detta men det är min åsikt. Han är också – ordagrant – svensk folkmusik idag, traditionen bakåt såväl som framåt. Då och nu; nu och då. Där som  här; här som där.

I egenskap av medlem i Groupa är han med och utforskar nu-folkmusik i såväl Sverige som övriga Norden med resultatet att även jag, som lite skämtsamt brukar hävda att jag har Sveriges största öron, undrar om det verkligen kan vara  folkmusik. ”Ja”, svarar Mats Edén.

På senare tid har han spelat nygamla låtar från Norge tillsammans med Guro Kvifte Nesheim, hardingfelist, en sorts konstmusik med Stefan Klaverdal, elektronmusiker, och en annan sort med Stefan Östersjö, experimentgitarrist. Han är klassisk tonsättare själv också, senast hörde jag om ett svårspelat verk för pianisten Carl-Axel Dominique.

Och inte ens allt detta räcker. Nu har Mats Edén gjort  soloalbumet ”Alvaleken” där han spelar tjugoen egna ur-folklåtar – eller som han själv uttrycker det, ”återkopplar till mina musikaliska intresseområden” – från Värmland (därifrån kommer han), Norge och Västerdalarna på 1700-talsfiol, Malungsfela, hardingfela och viola d´amore (med tidig barockstråke, spelmansstråke från 1800-talet och altbarockstråke).     

Åldersprefixet ur- passar exakt för låtarna, musiken och traditionen. För medan jag lyssnar så undrar jag: Hade det gått att tidsbestämma låtarna – lekarna och hallingarna, polskor och polka, valser och marsch – om man inte vetat att låtarna faktiskt är Mats Edéns egna. Han är upphovsmannen till samtliga tjugoen.      

Mats Edén spelar hemma på sin fiol från 1730, tillverkad av Josephus Christa.

Det är tidsmässigt svårt som det är, redan nu. Låtarna har hämtats ur cirka 50 års produktion, ibland anger Edén när låten kom till, andra gånger minns han inte. Han spelar ur sitt liv eller till och med spelar sitt liv. Allt är inspelat hemma hos Mats i Dalby, Skåne (där han numera bor) med en digital Zoom-bandare. Det gör nog sitt till, alltså hemmainspelningen, för att livet och musiken ska komma ännu närmare varann.

Det brukar talas om poeten och hens enmansband (oftast en sångare till gitarr). Mats Edén går att beskriva som fiolspelaren med sin grupp, om det nu är en trio eller  kvartett eller ett helt spelmanslag. Edén byter alltså mellan olika fiolinstrument och stråkar. Han stämmer också om instrumenten, för att få nya klingande samspel mellan strängarna.

Och så spelar han – ja, som han spelar – på samtliga strängar. Samtidigt. (Hardingfela och viola d´amore har ju dessutom strävsamklingande extrasträngar.) Så låter det, som om en Edén spelar melodin och flera extra Edén lägger in andra- och tredjestämmor, kompar och spelar med. En enda fiol blir fioler som bildar en folkmusikgrupp.

Vissa tycker det är svårt att lyssna på ensamma fiolspelmän. Det ”gnäller” ju så om fiolen. Som att vissa kan tycka det är svårt att läsa poesi. Blott övergångsstadier, vågar jag nog lova. När man tagit sig in i solospelmansmusiken (liksom i poesi) får man så mycket tillbaka. Det ger mer än det krävde.

Mats Edén berättar historier, i toner, rytmer och ljud. Om sig själv, folkmusiken, människor och spelmän, tiden och historien, livet som det varit och är. Ju mer jag lyssnar desto tydligare hör jag, desto mer berättar Edéns fiol(er).

I skrivögonblicket går ”Alvaleken” endast att lyssna på och köpa digitalt. Förhoppningsvis ska det också komma en CD. Det är musiken värd och det behövs, för att ge tillgång till det övriga som hör musiken till: Mats Edéns bakgrundstext om sina låtar och korta förklaringar till varje låt, foton på honom och hemmastudion, instrument och stråkar samt inte minst, för den notkunniga och spellystna, nedtecknade noter till samtliga tjugoen låtar.

Detta måste vara årets folkmusikskiva, konstaterar jag redan i maj 2021. Allt annat är omöjligt.

Bengt Eriksson

Hifi & Musik

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik