Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Från sprött till burdust, i alla fall fräckt, snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt

Deckarloggs musikfredag innehåller idag en utdrag ur min senaste musikkrönika under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i Hifi & Musik.

Innehåll: Bachs solocellosviter.

Jag råkade nämligen höra en japansksvensk cellist. Mime Yahiro Brinkmann, i en live-sändning på Sveriges Radio P2 och efter det fick jag för mig att jämföra olika – så olika – inspelningar av just Bachs cellosviter.

Likadant har jag tidigare under många år gjort med Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”: lyssnat och jämfört. För det är så fascinerande att en och samma notbild kan spelas och tolkas så olika av olika musiker.

Vilken tolkning är ”riktig”? Kan ett musikstycke tolkas ”fel”?

Jag skrev dessutom, i anslutning till krönikan, en något försenad recension av albumet ”Bach – The Cello Suites” som Mime Yamahiro Brinkmann också spelat in. Albumet finns på Spotify så gå in där och hör hur hon tolkar Bach – från klassiskt till folkmusik (i mina öron).

Eller som klassisk musik o c h folkmusik.

Cello Mime Yamahiro Brinkmann 4 Foto Mats Bäcker

Mime Yamahiro Brinkmann. Foto: Mats Bäcker

***

Mime Yamahiro Brinkmann
Bach – The Cello Suites
(Arcantus)

Eftersom Mime Yamahiro Brinkmann fick mina öron att öppna sig för Bachs cellosviter bör jag ägna några extra rader åt hennes album (från 2019). Tyvärr alltför orecenserat i Sverige, även om denna japansksvenska cellist annars har uppmärksammats.

Bach Mime BrinkmanDet finns klassiska inspelningar man enbart kan njuta av om man är en klassisk musiklyssnare – men det finns även klassiska skivor man kan uppskatta om man mest gillar folkmusik, rock och jazz. Brinkmanns tolkningar av Bach hör till den senare kategorin – så missa inte om du annars lyssnar på Groupa, Zappa och/eller Coltrane!

Att lyssna på Brinkmann när hon spelar Bachs cellosviter är som att läsa en filosofisk bok. Det går att höra henne tänka medan hon spelar, ända tillbaks till Johann Sebastian Bach tänker och funderar hon. Där spelar hon, strax intill Bach då han på 1700-talet skrev not efter not.

Från sprött till burdust – i alla fall fräckt – spelar hon. Snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt. Och hör den där dronen som hon betonar rytmen med och som stannar i ens öron.

Ibland kan hon spela som i en folkmusiktrio med sig själv. Vissa satser i vissa sviter är rent folkmelodiska med rytmiken och pauseringarna. Inte svårt att tänka sig Lena Willemark sjunga somliga cellosatser. (Kanske med text på älvdalsdialekt?)

Rekommendation: Hör inte samtliga cellosviter efter varann utan en i taget och gång på gång. Säg femtio 🙂 gånger och för varje gång hörs Mime Yamahiro Brinkmanns barockcello spela, tänka och fundera något nytt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

Den filosoferande kriminalkommissarien

Eget bildRobert Wangeby
Aldrig på en söndag
(Thorén & Lindskog)

Klassisk småstadsdeckare och polisroman men ändå egenartad och personlig.

Robert Wangeby skriver som en efterföljare till H-K Rönblom. Stor jämförelse – jo, men riktig.

Wangeby aldrig-pa-en-sondagBerättelsen om kriminalkommissarien Lennart Lundgren och mannen som hittas död i ett trädgårdsskjul i Åmål börjar redan innan första sidan i ”Aldrig på en söndag”.

Flera förhistorier sipprar upp och in i utredningen.

Wangeby skriver långsamt och utredande, låter sin kommissarie fundera på litteratur, konst och filosofi. Och på sitt liv, inte minst.

Samtidigt som en stilla, enveten puls drar berättelsen framåt. Går inte att sluta läsa!

Detta trots att boken ropar efter en redaktör som kunnat göra en sista översyn av ord och formuleringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017