När alla ska vara ljudboksförfattare

När allt fler börjar lyssna på ljudböcker, istället för att läsa fysiska böcker, är det viktigt att diskutera de ersättningar som författare – och översättare? – får för strömmade böcker. Hur strömningstjänsternas ersättningsmodeller fungerar.

Risken finns att det går med ljudböcker som med strömmad musik, artister och kompositörer. Ersättningen blir så liten att de flesta upphovspersoner inte tjänar i princip någonting längre på sitt skrivande, spelande, komponerande utan måste resa ut på turné och uppträda för att få in pengar. Men är detta ens möjligt för de flesta författare?

Detta har också börjat diskuteras, senast i branschtidningen Svensk Bokhandel. I den diskussionen har det framgått att olika strömningstjänster för ljudböcker har olika ersättningsmodeller för författare/förlag. Inte minst ur konsumentsynpunkt vore det tacksamt om dessa skillnader redovisades offentligt.

Har ens Författarförbundet koll på de olika, skiftande ersättningarna? Vem förhandlar om ersättningen till författarna, gör Författarförbundet det?   

Något, också viktigt, som jag såg att nu äntligen börjat diskuteras, är själva skrivandet. Jag minns hur utställd jag blev av både författare och redaktörer när jag i början av ljudboksvågen hävdade att ljudböcker och fysiska böcker är två olika saker, att de skiljer sig åt, också stilistiskt, vad gäller själva författandet. Ljudböcker respektive fysiska böcker bör, ett ord som ligger nära måste, skrivas på olika sätt.

Debattören. Foto: Birgitta Olsson

Jag tog det jag har lång erfarenhet av som exempel: tidningstexter kontra radiomanus.

Idag förekommer sällan några manus i radion utan det babblas på fritt ur hjärtat men förr i tiden skrev radiopratarna – bland andra Pekka Langer och Kjell Alinge, för att nämna ett par av radiomanusets mästare – manuskript till det som de skulle säga i radion. När de läste upp vad de skrivit i förväg lät pratet helt spontant, som om de bara pratade, fast allt var nedskrivet och planerat.

Hur deras radiomanus såg ut vet jag inte men jag vet hur mina såg ut. Mina radiomanus hade varit omöjliga att publicera som tidningsartiklar, de var skrivna för att pratas och höras. Omvänt hade de tidningsartiklar, som jag skrev för att andra skulle läsa dem, varit omöjliga att använda som radiomanus, att läsa upp. De hade aldrig låtit spontana, som pratade i stunden.

Inte exakt likadant men på ett ungefär så är det med litterära manuskript för ljudböcker kontra fysiska böcker. Jovisst, det finns fysiska böcker som passar bra också som ljudböcker, liksom det finns ljudböcker som passar som pappersböcker. Men inte generellt, långt ifrån.

Nu såg jag att författare själva börjat diskutera detta och jag såg, till viss häpnad, att vissa författare ändrat sitt sätt att skriva efter vad som passar bättre för ljudböcker. Där ser man,  vill säga jag. Det var ju detta jag skälldes för när jag påstod att så skulle det gå. Fast måste detta då var något dåligt? Är ljudböcker sämre än pappersböcker?

Nej, absolut inte. Som med en roman för läsning och filmatiseringen av romanen, det ena är inte sämre än det andra. Men det handlar om olika, säg, genrer. Också ljudboken är – oftast – en annan genre än den fysiska boken. Det är där min oro börjar. Vad händer om – eller snarare när – ljudboken tar över allt mer, om/när det lyssnas mer på ljudböcker än köps fysiska böcker?

Kommer då bokförlagen att prioritera ljudboken? Kanske, kanske inte. Eller troligen, vågar jag påstå. Som så ofta eller alltid lär väl ekonomin styra. Och innebär detta då att förlagen även prioriterar författare som skriver manus till ljudböcker? Jo, den risken finns nog.  Böcker/romaner som passar både för lyssning och läsning går fortfarande an, men inte böcker/romaner som måste läsas (jo, det finns sådana).

En framtida bok ska fungera för ljudformatet. Ljudboksförfattare prioriteras före pappersboksförfattare. Och nålsögat för att få förlagskontrakt blir ännu mindre och smalare, om författaren inte anpassar sig till ljudbokstrenden. Det måste väl vara fler än jag som tycker att det skulle vara sorgligt för litteraturen.

Bengt Eriksson    

Idolporträttet av Patricia Highsmith. Andra delen: Utan moral…

John-Henri Holmberg fortsätter här att teckna ett porträtt, ja, sitt idolporträtt, av den amerikanska författaren Patricia Highsmith. Första delen av porträttet kan läsas HÄR.

I denna andra del ska Patricia Higshmith bli en miljonsäljande författare men privatlivet fortsätter lika kaotiskt.

***

Främlingar på tåg utkom 1950 hos Harper.

Den fick ett imponerat mottagande och kallades årets kusligaste roman, men försäljningen gick trögt innan Alfred Hitchcocks film haft premiär. Carol refuserades av Harper men utkom 1952 under pseudonymen ”Claire Morgan” på förlaget Coward–McCann, dit Highsmith därefter flyttade hela sitt författarskap.

Recensionerna var svala och i det rådande politiska klimatet var det knappast märkligt. Senatorn Joseph McCarthy hade utvidgat sin jakt på kommunister till att också omfatta homosexuella, som han karaktäriserade som ”perversa och kanske lika farliga som kommunisterna”.

Lesbiska romaner måste för att inte fördömas som obscena sluta med att huvudpersonerna fick vad de förtjänade: ”äktenskap, sinnessjukdom eller självmord”, skrev litteraturvetaren Jaye Zimet i sin studie av amerikansk lesbisk litteratur under 1950-talet.

Carol var den första och under lång tid enda som slutade lyckligt; den pocketupplaga som utkom 1953 såldes i över en miljon exemplar och Highsmiths pseudonym – som hon avslöjade först 1984 – fick under år dussintals brev i veckan från kvinnor som tackade henne för att hon givit dem röst.

Highsmith hade på tre år gått från att skriva serietidningsmanus till att vara en miljonsäljande författare med en succéfilm på meritlistan. Samtidigt jagades hon av sina demoner. I februari 1951 återvände hon till Europa där hon flackade runt i två år samtidigt som hon träffade Ellen Hill, under fyra år hennes medaktör i en besatt hatkärlek, och skrev sin nästa roman, The Blunderer (översatt som När bussen stannar), om en man som önskar livet ur sin fru och när hon dör i en olycka råkar ut för en psykotisk polisman som bestämmer sig för att mannen trots allt måste vara skyldig.

Highsmiths nätter hemsöktes av mardrömmar där hon spelade den dubbla rollen av offer och mördare; hon började dricka allt mer okontrollerat.

En okänd ung man ensam på stranden utanför ett hotellfönster i italienska Positano, en mardröm, en dramatisk brytning med Ellen Hill och en kortvarig men intensiv kärleksaffär med skådespelerskan Lynn Roth – någonstans här fanns inspirationen till The Talented Mr Ripley (En man med många talanger), Highsmiths fjärde roman, utgiven 1955, och den enda som fick fortsättningar: Ripley Under Ground (1970, En man utan samvete), Ripley’s Game (1974, En man med onda avsikter), The Boy Who Followed Ripley (1980, Tom Ripley igen) och Ripley Under Water (1991, Ripley på djupt vatten).

Ripley blev Highsmiths alienerade, identitetslösa, existentialistiska och nihilistiska alter ego; en bisexuell varelse utan konventionell moral eller empati, en estet som kan gråta vid en poets grav och skratta åt dunsen när hans mordoffer faller ner i graven.

Den första av romanerna Edgarnominerades och belönades med det franska Grand Prix de littérature policière. Den har filmats fyra gånger; Ripley’s Game blev Wim Wenders idiosynkratiska Den amerikanske vännen; andra av Highsmiths noveller och romaner har blivit ett dussin andra långfilmer och en rad TV-dramer.

Den första Ripley-romanen följdes 1957 av Deep Water (översatt som Djupt vatten), där huvudpersonen försöker skrämma sin frus nya älskare genom att antyda att han mördat en tidigare, men gradvis sprider sig ryktet, människor börjar undvika honom och han börjar själv tvivla på sina minnen av vad som verkligen hänt.

Därefter kom 1958 A Game for the Living (aldrig översatt), ett existentiellt drama där två osannolika vänner, den katolske och fattige mexikanen Ramon och den tyske och rike ateisten Theodore, börjar misstänka varandra för att ha våldtagit, mördat och stympat Lelia, en kvinna de båda älskat; den är en av Highsmiths starkaste romaner.

1960 följde This Sweet Sickness (Mord för Annabelle), där en förkastad älskare vägrar acceptera att förhållandet till Annabelle är över och i stället gradvis blir allt mer besatt av tanken på att leva med henne; det är en otäck och djupt tragisk skildring av en helt och hållet fantiserad passion.

1962 kom The Cry of the Owl (Ugglans rop), där en frånskild man blir besatt av en ung kvinna i den småstad dit han flyttat för att undkomma sina minnen.

Hösten 1959 återvände Patricia Highsmith till Europa, genomförde ännu en kringflackande färd från land till land och började 1960 fundera på att använda sina intryck från resan i en roman. Det blev The Two Faces of January, 1964 (översatt som Skuggan av ett ansikte), som utspelas i Athen, på Kreta och i Paris, en på ytan förrädiskt enkel berättelse om en bedragare som av en olyckshändelse dödar en grekisk polisman och tar hjälp av sin fru och en student för att dölja vad som hänt och fly ur landet.

Så följde nya resor, och i England träffade Highsmith sommaren 1962 en gift kvinna som i fyra år blev hennes älskarinna; tidigt 1963 flyttade hon för att vara närmare sin partner till det hus hon hyrde i Positano. Här avslutade hon nästa roman, The Glass Cell, 1964 (översatt som Glascellen), en roman starkt påverkad av Highsmiths kärlek till Dostojevskij och andra ryska epiker. Den skildrar den inverkan ett sexårigt fängelsestraff får på en oskyldigt dömd man.

På förhållandet till den gifta brittiska älskarinnan baserade hon den aldrig avslutade romanen First Person Novel; i stället kallades hon till England, där hennes älskarinna oroade sig för att hennes man upptäckt allt. De begav sig på en månadslång resa till Suffolk, Highsmith köpte ett sextonhundratalshus i byn Earl Soham och resan inspirerade henne till romanen A Suspension of Mercy, 1965 (översatt som Piskan), som berättar om en TV-manusförfattare som dagdrömmer om att mörda sin fru för att få inspiration till nya manus.

När hon oväntat med kort varsel ger sig iväg på en lång semester utan honom börjar han grubbla på om han skulle kunna göra verklighet av sin dagdröm. Hon började skriva boken enstaka dagar efter att hon flyttat till Suffolk. Och medan förhållandet med den brittiska älskarinnan pendlade mellan gräl, svartsjuka och passion skrev Highsmith ensam i Suffolk under vintern 1965–1966 romanen Those Who Walk Away, 1967 (aldrig översatt), ett sällsamt moraldrama där den nygifte Ray Garretts fru begår självmord under bröllopsresan till Rom.

Ray övertygar polisen om att han är oskyldig, men hans svärfar Ed Coleman är övertygad om att han mördat sin fru och skjuter honom. Ray överlever och följer Coleman till Venedig där romanen utvecklas till en sällsam dödsdans mellan de båda männen.

Det kaotiska förhållandet med den gifta brittiska kvinnan fick till sist ett plågsamt slut och Highsmith lämnade England men bestämde sig för att inte återvända till USA. I stället köpte hon 1967 ett hus i Samois-sur-Seine i provinsen Île-de-France.

Hon var 46 år gammal, drack för mycket, blev allt fåordigare när hon träffade människor som inte intresserade henne och led av svåra humörpendlingar. Helst umgicks hon med djur, sa hon; ”min fantasi fungerar mycket bättre när jag slipper prata med människor.” Hon vägrade att förställa sig. Dem hon ogillade behandlade hon med ogillande.

En av hennes amerikanska förläggare, Otto Penzler, fanns bland dem hon ogillade; ”hon var en elak, hård, grym, kärlekslös människa som var omöjlig att tycka om”, sa han. ”Jag kunde aldrig förstå hur någon kunde vara så oförsonligt frånstötande.”

Men Penzler, en elegant världsman och kriminalromanexpert som livet igenom omgivit sig med unga kvinnor, imponerade troligen inte på Highsmith; andra förläggare såg henne med andra ögon. ”Hon var inte lätt att ha att göra med”, sa en annan av hennes förläggare, Gary Fisketjon, ”men hon var rättfram, sarkastisk och mycket rolig att umgås med.”

I Frankrike levde Highsmith i ett uppslitande, krävande och skevt vänskapsförhållande medan hon skrev The Tremor of Forgery, 1969 (aldrig översatt), den av hennes romaner som Graham Greene ansåg vara den finaste, en mångtydig berättelse om en amerikansk författare i Tunisien och om hans tvivel på moralens innebörd, på sin egen talang och på sina sinnens vittnesbörd. Hon flyttade till ett nytt hus, flyttade igen och igen, men stannade så länge hon blev kvar i Frankrike alltid i närheten av Fontainbleau, som hade hänfört henne.

Efter den andra Ripleyromanen utgav hon 1972 A Dog’s Ransom (översatt som Förlorarna), en tät, paranoid psykologisk thriller om kidnappningen av en hund och om vad hundägarna är beredda att göra för att få tillbaka sitt djur; den tredje Ripleyromanen följde, sedan Edith’s Diary, 1977 (Ediths dagbok), den bok som av många kritiker kallats för hennes mästerverk och som handlar om hur Edith sedan hennes man lämnat henne för en yngre kvinna börjar skapa ett mer framgångsrikt liv åt sig själv, ett liv som gradvis övergår från en fantasi till vad hon uppfattar som verklighet.

Mot slutet av 1970-talet hade Highsmiths hälsa försämrats drastiskt. Hon led av åderförkalkning, benskörhet och olika sjukdomar förknippade med hennes alkoholism. De franska skattemyndigheterna började utreda hennes inkomster. Hennes förhållanden blev allt kortare och i många fall allt mer uppslitande traumatiska.

Kanske var hennes sista stora passion den hon vid 57 upplevde med den 25-åriga tyska skådespelerskan och regissören Tabea Blumenschein. Men relationen var kortvarig, även om det fortsatte att hemsöka Highsmith i många år. Tidigt 1978 ersattes tyskan av den franska lärarinnan Monique Buffet, som hjälpte Highsmith att komma på fötter igen.

Patricia Highsmith, cirka 73 år.

Efter en fjärde Ripleyroman skrev Highsmith nu en av sina mest idéinriktade romaner, People Who Knock on the Door, 1983 (aldrig översatt), där konflikten mellan religiös fundamentalism och liberal tolerans dramatiseras genom förhållandet mellan en medelålders och nyligen omvänd kristen man och hans sjuttonårige son som gjort sin flickvän med barn; det är en briljant, underfundig men mycket mörk satir.

Innan romanen utkom bytte Highsmith land igen, för sista gången i livet, nu till Schweiz där hon 1980 köpte ett litet hus i Aurigeno utanför Locarno och från 1982 var fast bosatt. 1987 bestämde hon sig slutgiltigt för att sälja huset i Frankrike och inte återvända till USA. I stället byggde hon ett nytt, större hus i Tegna, en annan by sju kilometer från Locarno.

Där tillbringade hon sina sista år, fysiskt förstörd; hon var uppsvullen, böjd av benskörhet och sjukdomar och makabert åldrad. Livet igenom hade hon präglats av de attityder hon mött i sin barndoms Texas; nu fick också de värsta av dem fritt spelrum, hon talade öppet om det obehag hon kände inför svarta och skrev under pseudonym antisemitiska tidningsinsändare. Men hennes inlärda rasism hindrade henne inte från att bland sina närmaste vänner i fyrtio år räkna Arthur Koestler eller från att otaliga gånger förälska sig i judiska kvinnor.

Hon hade alltid flytt in i arbetet från ångest, konflikter och olycka. Nu isolerade hon sig nästan. Hon odlade sniglar, skulpterade och författade.

Tre romaner hade hon kvar att skriva. Found in the Street (översatt som Fyndet) utkom 1987, en mästerlig psykologisk roman om ett säreget ménage a trois i Greenwich Village; 1991 kom den sista romanen om Ripley; en månad efter Highsmiths död i leukemi den 4 feburari 1995 utkom Small g: a Summer Idyll (aldrig översatt), en inkännande berättelse om den HIV-positive konstnären Rickie Markwelder och de andra homo-, bi- och heterosexuella män och kvinnor som har baren Small g i München som stamställe och som nästan alla är förälskade i fel partner.

Ett av Highsmiths grundläggande teman var att det liv vi lever i tanken har kraft att ta över verkligheten och kommer att sarga oss; i den sista romanen lever hennes gestalter alla i illusioner, men nu är det illusionerna som ger dem tröst och en smula lycka. Kanske fann hon vid livets slut att självbedrägeriet, som hon alltid föraktat, trots allt var det enda som återstod.

Patricia Highsmith skrev tjugotvå romaner och närmare tvåhundra noveller, knappt hälften av dem samlade i sju böcker. Ytterligare ett trettiotal publicerades postumt 2002 i Nothing That Meets the Eye. Av de tidigare samlingarna är några unika.

I samlingen The Animal Lovers Book of Beastly Murders, 1975, låter Highsmith i novell efter novell djur av olika arter hämnas på människor som misshandlat, misskött eller plågat dem. Året innan kom Little Tales of Misogyny, där hon på bara 90 sidor i 17 noveller skildrar kvinnors utsatthet, totala beroende av män och hur deras självutplåning, förljugenhet och samvetslöshet leder till destruktivitet som drabbar både männen och dem själva. Novellerna i de här liksom de andra samlingarna är mästerliga, lågmält kusliga och berättade med en självklar saklighet som gör satiren rakknivsvass och drabbande.

Patricia Highsmith levde ett kaotiskt, olyckligt liv. Hon pendlade mellan stormande förälskelser och hektisk promiskuitet, driven av hatkärlek till sin mor och sin egen natur, av skaparlust och tvånget att fly. Kanske värst av allt var hennes intelligens analytisk, klarsynt och vaken; hon förstod sig själv utan att kunna göra någonting åt sina svagheter, liksom hon förstod andra utan att vilja döma.

Just det gör hennes verk sällsynt och oroande subversiva. Hon var redan tidigt medveten om vad som drev henne; i en dagboksanteckning klockan halv tre på nyårsnatten 1947 skrev hon: ”Min nyårsskål: till alla de djävlar, lustar, passioner, girigheter, avundsjukor, kärlekar, hat, bisarra önskningar, spöklika och verkliga fiender och den armé av minnen jag kämpar emot – måtte de aldrig skänka mig frid.”

I hela vår uppfattning om författarens och litteraturens natur och syfte finns inbyggd tanken på att konst ska bäras av eller förmedla en moral, en vision av vad som är gott och ont, av hur livet bör levas. Highsmith förkastar i så gott som hela sitt livsverk fullständigt den tanken. I hennes romaner finns ingen moralisk skillnad mellan att äta sig mätt, gå på promenad med hunden, natta sina barn och döda grannen.

Highsmith skildrar med sällsynt inlevelseförmåga människor drivna av inre tvång, fantasier och önskemål; hon dömer dem inte, moraliserar inte, viker inte en tum från berättelsens egen logik. I en intervju sa hon om bristen på moraliserande: ”För mig är det en intressant kontrast till den stereotypa moralen, som ofta är hycklande eller falsk. Och jag tycker dessutom att det är underhållande att håna den slags moral som bara är tomma ord, och att låta en huvudperson vara fullständigt fri från moral, som Ripley.”

Och i sin författarhandbok Plotting and Writing Suspense Fiction, 1966, skrev hon: ”Brottslingar är ur dramatisk synvinkel intressanta, eftersom de åtminstone för en tid är aktiva, fria i anden och inte böjer sig för någon annan … Jag upplever den offentliga passionen för rättvisa som både tröttsam och konstlad, eftersom varken livet eller naturen bryr sig det minsta om ifall någon rättvisa någonsin skipas eller ej.”

Och underförstått i det citatet är naturligtvis inte bara att Highsmith förkastar den vedertagna moralen och konvenansens beteendekod, utan också den samhällsorganisation som härskar; så talar bara den som i själen är anarkist.

Kanske är det inte märkvärdigt att hennes noveller och romaner ömsom hyllats och fördömts, lockat och stött bort läsare; glömts bort och återupptäckts. Hon utmanar allt vi fostrats till att betrakta som självklart; förkastar allt vi lärt oss att uppfatta som givna sanningar; ironiserar över grunderna för våra religioner, moralsystem, politiska institutioner och uppfattningar om mänskligt beteende, bärande normer och normala relationer.

Den värld hon i stället visar oss är mörk, fylld av besatthet, drifter, illusioner och drömmar med vassa tänder. En mer subversiv författare än Patricia Highsmith är svår att ens tänka sig. Liksom det är svårt att tänka sig en mer fascinerande och omskakande. Eller en bättre.

John-Henri Holmbergåterkommande gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

Inte Lang, inte Christie, inte heller feelgood utan mjukkokt på hennes eget sätt

Kristina Appelqvist

Klänning för korta kvinnor

(Piratförlaget)

Kristina Appelqvist var föregångare och pionjär för den nygamla eller återerövrade mjukkokta detektivromanen i Sverige.

Hon har tidigare skrivit två deckarserier som bägge utspelar sig på och kring högskolan i Skövde och är så parallella att mitt huvud ibland har förväxlat dem. (Vilken bok hör till vilken serie? Kanske var det likadant också för författaren? I en titel skrev hon nämligen ihop serierna.)

Kristina Appelqvist inleder nu en ny, tredje deckarserie – fortfarande mjukkokt men med nya personer i nya miljöer.

”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två till och med. Författaren växte själv upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina varje under sommarlov i barndomen, prästgården blev hennes andra hem.

Fast själva återvändandet hamnar aldrig i centrum av intrigen och berättandet utan bara finns där. Nästan som ett påpekande, ja, ett ironiskt skämt med återvändartrenden. Jojo, vet att jag skrivit en återvändardeckare men det bryr jag mig inte om och du = läsaren märker det knappt.

Mjöbäck med omgivningar är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i den ärvda prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar sedelbuntarna. Det är en, det är två, det är tre… miljoner.

Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken (i hemlighet) av Nina och Robert, som är Nina förtrogne på myndigheten och en personlighet, på flera sätt.

Chefsdraken är vidlyftig med bjudpengar och vindrickande. Det börjar brinna på myndigheten. Plus att Appelqvist smyger in både en kriminell begagnad bokhandlare (i Stockholm) och mutor i kommunpolitiken (Västergötland).

Just smyger – eller för in. Allt passar så väl ihop. Ett vällagt pussel. Och personerna är högst trovärdiga, en sån där Drake – eller flera – har jag ju stött på, om än inte på statliga myndigheter. I alla fall går jag på att personerna kunde vara människor ur verkligheten.

Det händer mycket, både litet och lite större. Blir inte riktigt klok på om Kristina Appelqvist i förväg har planerat allt så noga i detalj eller om hon kan ha tänkt och skrivit spontant.

Kanske inte menat ironiskt, som ett skämt, men i slutet samlar hon också alla – eller de flesta i romanen – på prästgården i Mjöbäck. Alltså sådär som deckarförfattare brukar göra när de inte riktigt fått ihop en lösning på intrigen – då blir det stor och mycket action i slutet.

Fast Appelqvist tar inte till action. Hon gör samma men mjukt, faktiskt lite mysigt. Nog måste det vara med ett leende som hon skrivit så här? Det är lika bra gjort som underhållande.

Kristina Appelqvist har aldrig skrivit och berättat bättre än i ”Klänning för korta kvinnor”. Märklig titel förresten, ska nog inte avslöja mer om den, för titeln ingår liksom i handlingen. Fast jag kan väl kanske ändå avslöja att titeln syftar på moster Lillys stora intresse för film. Det får vara nog så.  

Jag uppskattar också att Appelqvist när hon nu startat en ny serie varken skriver som Maria Lang eller Agatha Christie på nytt och inte heller feelgood. Det är mjukt, lagom spännande och lite mysigt men inte så rysligt. Varken Lang, Christie eller feelgood.

Utan nånting där emellan, något personligt där emellan, hennes egen mjukkokta och samtidigt realistiska deckargenre. Jag hoppas att Kristina Appelqvist nu sitter och skriver på tvåan i serien – eller hon kanske redan har lämna in manuset…

Bengt Eriksson

Fredag och musik på Deckarlogg: Så föddes rocktidningen Schlager

Jag startade en gång en tidning (tillsammans med en handfull andra).

Jag är ju en gammal uv vid det här laget så det är längesen nu. I morgon, lördagen den 10 oktober 2020 har det gått hela 40 år sen premiärnumret av rocktidningen Schlager gavs ut.

Vad? Hur? Varför? Så här var det, så här startade rocktidningen Schlager…

***

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är best-of-schlager-nar-den-svenska-rockjournalistiken-foddes-texter-ur-ti.jpg

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)

Skvallrigt med en antydan till analys

Johan Erlandsson

Boken om Beck

och Sjöwall Wahlöö

och tiden som for

(Piratförlaget)

En av de värsta synder en recensent kan begå är att vilja att författaren hade skrivit en annan bok än den författaren har skrivit. Men det hjälps inte: jag önskar att Johan Erlandsson hade skrivit en annan bok om Beck, Sjöwall Wahlöö och ”Roman om ett brott”-serien.

För det första, det är en alldeles för tunn bok, dessutom satt i stor stil med stora radavstånd och stora marginaler. Det kunde ha varit typ ett långreportage i ett magasin, inte mer än så.  

Delar av boken, där Erlandsson yt- och lättanalyserar romaner och filmer, är mer intressanta än de delar, där han skriver, ja, skvallrar om både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös privatliv. Som att det dracks = söps. Hade det inte räckt att nämna en gång istället för att göra det så många gånger att det känns som om det upprepas på var och varannan sidan?

Det blir bara skvallrigt – och tragiskt – och bidrar inte med något väsentligt till porträttet av Sjöwall Wahlöö som författare eller till förståelsen av romanserien (eller för den delen filmerna) i vare sig deras eller vår tid.

Så mycket som saknas i det som ändå är en antydan till analys. Jag hade velat ha en ordentlig genomgång av varenda roman och analyser på – observera – djupet också av filmerna. Det är så lätt att slentriantrycka att filmatiseringarna av eller utifrån romaner och personer blev sämre – men det finns ju nyanser till och med i TV-serien. 

Allt är långt ifrån dåligt, vad gäller filmerna/TV-serien, om än allt längre ifrån romanerna.

En diskussion på allvar om romanerna kontra sin tid och den tiden kontra vår tid. Poliserna och andra personer som människor i tiden, kontra poliser och människor i vår tid. En riktigt genomgång av stilistiken, Sjöwalls Wahlöös skönlitterära prosa i förhållande till annan skönlitterär prosa och till journalistikens randande. Genomgång av lärjungar, de som lärde sig av Sjöwall Wahlöö och tog efter, än idag börjar skriva polisromaner i deras stil.

Några författare nämns, men inte den viktigaste, han nämns aldrig, troligen… ursäkta eller ursäkta inte… på grund av okunnighet i Sveriges deckarhistoria. Nämligen K Arne Blom, ingen säger ingen har skrivit så nära Sjöwall Wahlöö som Blom (bortsett från politiken).

En ordentlig genomgång av hur polisromanförfattarna Sjöwall Wahlöö togs emot under sin livstid – och hur de betraktas idag – hade också förtjänat ett långt kapitel, om inte flera.

Att de var kommunister, den andre värre än den första, poängteras däremot. Jo, fast det är ju ett faktum att många läste polisromanerna, böckerna fick läsare som varken då eller nu kan beskrivas som kommunister. Så exakt hur renläriga kommunister var Sjöwall Wahlöö? Graden och sorten av renlärighet och exakt hur satte detta spår i deras tio polisromaner?

Blev någon övertygad kommunist efter att ha läst Sjöwall Wahlöö? Hur många läste romanerna som deckare utan att reflektera över att böckerna ju lär ha varit kommunistisk propaganda? Jag tror nog jag vågar slå fast att Sjöwall Wahlöö måste ha varit rätt usla som propagandister.

Vem ska läsa Johan Erlandssons ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for”? Många vill och lockas göra det, tror jag. Det vill man säkert oavsett om man läst hela ”Roman om ett brott”-serien och/eller sett en radda avsnitt på TV. Eller om man faktiskt knappt vet vilka Sjöwall Wahlöö var och är.

Men det är en sak, att vilja och lockas läsa. En annan fråga är vilka som kommer att vara nöjda efter att ha läst boken. De som jag nämnde sist i förra stycket, tror jag. Ju mindre en läsare vet om Sjöwall Wahlöö, desto bättre. Helst bör man nog inte veta någonting. Då kan det här vara en intressant bok – men knappast annars.  

Fast det kommer väl att skrivas fler böcker om Sjöwall Wahlöö. Hoppas jag… Förresten, en längre artikel jag skrivit om Sjöwall Wahlöö finns på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Bengt Eriksson

Det är fult att mörda eller Mrs McGinty är död

Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.

Eller via, rättare sagt.

1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.

Christyine Mrs McGintyCirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.

”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.

Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.

Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.

Vad sägs om, till exempel:

What´s new pussycat? What´d I say?

The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand

Take me to the place Tom Dooley was hung

Living in a nightmare on Elm Street

Och så vidare.

HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.

Samtidigt som du lyssnar, HÄR.

bob-dylan-murder-most-foul-1585282139-828x536

Bengt Eriksson

PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.