Deckarfeelgooddebut i Nordmyr

Marie H Lundh
Nordmyrserien 1
Sarahs lag
(Polaris)

Huvudpersonen Sarah går domarutbildning. Berättelsen utspelar sig i och kring en domstol. Gör detta att romanen också blir en kriminalroman. Ja, enligt mig.

”Sarahs lag” är en krimi – men inte riktigt. Romanen är också en feelgood – men inte riktigt. Flera romanpersoner, inklusive Sarah, mår inte tillräckligt bra för det. Så återigen, en feel life eller feel real.

Att blanda krimi och feelgood blir ju allt mer vanligt bland nya svenska deckarförfattare. Eller tvärtom, bland nya svenska feelgoodförfattare. Också Marie H Lundhs deckarfeelgooddebuterar på samma sätt – men inte riktigt. Som om hon blandar bort bägge genrerna så att resultatet blir något betydligt mer eget.

Om inte Österlen så ska ju miljön vara Norrland. Också vanligt hos många svenska debuterande – inte minst – deckarförfattare. Liksom för Marie H Lundh. Hon förflyttar Sarah, som alltså går domarutbildning, från Svea hovrätt till Nordmyrs tingsrätt. Jo, det säger sig självt var det ligger.

Eller förresten, det var ”Vita häxan” (som i Narnia), president för Svea hovrätt, som förflyttade Sarah till Nordmyr. Mot hennes vilja. Till hennes sorg.

Och apropå förresten, författaren bor själv i typ Nordmyr och arbetar – om än inte som domare – på hovrätten för övre Norrland. Varifrån författaren kommer vet jag inte men hennes huvudpersons möte med Norrlands fjällvärld är så personligt formulerat att det känns upplevt.

(Liksom de där h-na, både i Sarah och Lundh, som det hö-skämtas om.)

Arbetet i Nordmyrs tingsrätt får ”Sarahs lag” att bli en lågmäld krimi medan personerna, deras liv, deras diskussioner, får romanen att bli en högmäld feelgood. Eller spetsig. Eller karg. Marie H Lund har författat med en ton, ja, en jargong som hämtats mer från deckare än feelgood.

Äh, strunt i genrerna nu. Jag gillar den här författartonen, den här författarjargongen. Den får berättande att bli personligt och eget.

Sarah själv, hennes väninna Laura (som flyger på besök till Nordmyr), hennes mormor Yvonne (som plötsligt befinner sig i Nordmyr hon också), före detta pojkvännen Christoffer. Personerna på tingsrätten, lagmannen Sven, vaktmästaren Anders, administratören Simona, rådmannen och Sarahs handledare Anna-Maja, makarna Britt och Micke (som Sarah hyr en lägenhet av), polisen Erik (som ja), psykologen Evelyn…

Glömt någon? Säkert. Samtliga personer presenteras så att läsaren lär känna dem, undan för undan, närmare och närmare. Liksom läsaren lär känna Nordmyr, undan för undan, mer och mer, och får grepp om tingsrättens arbete. Riktigt bra och skickligt att kunna skriva in allt detta i en roman.

Liksom Sarahs problem, det hon bär på, bär med sig, burit med sig så länge. Det blir varpen som alla övriga trådar tvinnas runt. Saknar nåt? Joo. Nej, inte saknar kanske. Men det hade ju varit häftigt om Marie H Lundh dessutom lyckats få in en riktigt bra deckargåta. Fast det duger verkligen som det är nu också, särskilt som deckarfeelgooddebut.

Bengt Eriksson  

Från feelgood till crime

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Frida Skybäck att också bli en riktigt bra deckarförfattare.

Resultatet kan, oavsett genre, kallas feel life eller feel real.    

Hon berättar historier, skildrar människor och livsvillkor, porträtterar miljöer.

Debutdeckaren ”De rotlösa” har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser.

Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i den nyrika stadsdelen Västra hamnen.

Polisen ringer på hos Lydia. Hennes bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea.

Dessa tre – Lydia, Dani och Linnea – berättar ”samma” historia, i tur och ordning.

Ett deckargrepp som är allt mer vanligt men svårt att hantera. Så lätt att det blir rörigt.  

Fast Skybäck klarar även detta. ”De rotlösa” är en lika spännande som verklig skildring av människors skilda liv i dagens Malmö.  

Sista undring: Ska Frida Skybäck benämnas deckardebutant – eller inte? Böcker har hon skrivit förut men deckardebut är hon ju…

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Feelgood? Feel life? Feel real? Verklighetsroman.

Anna Fredriksson
Pensionat Pomona 3
Vägen till äppelriket
(Forum)

Anna Fredriksson berättar långsamt. Det är bra. Genom detta långsamma men säkra berättartempo förmedlas personernas livstempo (om inte alltid det reella så det eftersträvansvärda).

Med små instuckna meningar, som kan verka meningslösa men blir meningsfulla, får hon trakten av Kivik att växa fram, synas och kännas. Vem kan tvivla på att också den avslutande delen av Pensionat Pomona-trilogin har Österlen som himmaort?

Anna Fredriksson vagen-till-appelriketTiteln ”Vägen till äppelriket” syftar på Österlens äppeldignande del men skulle kunna symbolisera romanpersonernas sökande efter sina liv, de liv de vill leva.

Om du inte läst de tidigare delarna eller har glömt så handlar trilogin om tre (eller fyra, fast den fjärde har inte fötts ännu) generationer kvinnor i rakt nedstigande led: mor, dotter, dotterdotter. Alla tre finns nu på Österlen, vid Kivik.

Den äldsta, mamma och mormor, är Vanja, 70 plus och konstnär med ateljé på Österlen men ändå med lägenheten kvar i Köpenhamn och nu ska hon också ställa ut på ett galleri i den danska huvudstaden. Dottern Sally driver det långt om länge framgångsrika Pensionat Pomona. Medan dotterdottern Josefin och hennes Harald kämpar på med att få sitt lilla lantbruk att bli i ordentligt skick och gå runt. Nu har Josefin dessutom startat en vintage-butik på gården.

Bland mycket annat, det vill säga skildrandet av de fyra kvinnornas liv, tankar och känslor, är ”Vägen till äppelriket” också en hyllning till dessa människor som sett till att Österlen blivit något mer än en gudsförgäten utflyttningsort, en skånsk motsvarighet till Norrlands inland, vilket Österlen var på väg att bli för inte alltför längesen.

De människor som kommit hit från Stockholm, Malmö eller annanstans ifrån, bosatt sig på Österlen, köpt och rustat upp hus, startat pensionat, ordnat konstutställningar och målarkurser, öppnat små butiker med vintage, prylar och kläder. En schablonbild? Ja, men schablonerna är verkliga.

Anna Fredriksson Foto Anders Hansson

Anna Fredriksson. Foto: Anders Hansson

Grunden för hela trilogin är Vanjas traumatiska minnen från uppväxten, barn- och ungdomen, som inte bara följt henne genom livet utan ärvts av nästa och nästnästa generation, Sally och Josefin. Denna mörka, än svarta än gråa, tråd hänger kvar i ”Vägen till äppelriket”.

Hur eller om Vanja lyckas reda ut sin livstråd, för sig själv och de senare generationerna, det ska inte avslöjas. Fast så pass måste jag ändå avslöja som att kärleken kommer tillbaka in i Vanjas liv, igen. Kärlek några år efter 70, som att bli kär när man var ung, både till känslor och hanterande, detta härliga men besvärliga, skildras så nära och ömsint.

Anna Fredriksson får dessutom plats med att gestalta grannsämjan i den lilla orten, mycket på gott men strax kan sämjan förbytas i ont, illvillighet och ren ondska. Och när det sker, då börjar det hända saker i berättelsen och berättandet.

Plötsligt accelererar tempot. På grund av den tidigare sämja som nu förvandlas till grannosämja riskerar det att gå illa, riktigt illa, för både Sally och Josefin. Fast det löser sig, lite väl snabbt och lätt.

Om jag ska ha en invändning mot ”Vägen till äppelriket” så är det att berättelsen om dessa tre kvinnoliv ändå slutar så bra, nästan glättigt, att det inte kan vara sant.

Innan dess, vilket är viktigast, har alltså Fredriksson lyckats skildra tre kvinnors liv såväl var för sig som gemensamt, med och mot varann, som enskilda kvinnor och var sin kvinnogeneration i förhållande till sin respektive mamma, tidens åsikter och hela samhället.

Det är skickligt i en genre som ibland kallas feelgood och väl fortfarande inte riktigt räknas. Själv brukar jag använda benämningen feel-life och jag såg att någon recensent beskrev romanerna som feel-real.

Just verklighetsromaner är en bra benämning. Anna Fredriksson skildrar verkligheten ner till minsta livsdetalj, in i de klichéer och schabloner som också de finns i allas våra liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Fellbrink an-sjunger-hon-inga-sangerBerättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar