Feelgood? Feel life? Feel real? Verklighetsroman.

Anna Fredriksson
Pensionat Pomona 3
Vägen till äppelriket
(Forum)

Anna Fredriksson berättar långsamt. Det är bra. Genom detta långsamma men säkra berättartempo förmedlas personernas livstempo (om inte alltid det reella så det eftersträvansvärda).

Med små instuckna meningar, som kan verka meningslösa men blir meningsfulla, får hon trakten av Kivik att växa fram, synas och kännas. Vem kan tvivla på att också den avslutande delen av Pensionat Pomona-trilogin har Österlen som himmaort?

Anna Fredriksson vagen-till-appelriketTiteln ”Vägen till äppelriket” syftar på Österlens äppeldignande del men skulle kunna symbolisera romanpersonernas sökande efter sina liv, de liv de vill leva.

Om du inte läst de tidigare delarna eller har glömt så handlar trilogin om tre (eller fyra, fast den fjärde har inte fötts ännu) generationer kvinnor i rakt nedstigande led: mor, dotter, dotterdotter. Alla tre finns nu på Österlen, vid Kivik.

Den äldsta, mamma och mormor, är Vanja, 70 plus och konstnär med ateljé på Österlen men ändå med lägenheten kvar i Köpenhamn och nu ska hon också ställa ut på ett galleri i den danska huvudstaden. Dottern Sally driver det långt om länge framgångsrika Pensionat Pomona. Medan dotterdottern Josefin och hennes Harald kämpar på med att få sitt lilla lantbruk att bli i ordentligt skick och gå runt. Nu har Josefin dessutom startat en vintage-butik på gården.

Bland mycket annat, det vill säga skildrandet av de fyra kvinnornas liv, tankar och känslor, är ”Vägen till äppelriket” också en hyllning till dessa människor som sett till att Österlen blivit något mer än en gudsförgäten utflyttningsort, en skånsk motsvarighet till Norrlands inland, vilket Österlen var på väg att bli för inte alltför längesen.

De människor som kommit hit från Stockholm, Malmö eller annanstans ifrån, bosatt sig på Österlen, köpt och rustat upp hus, startat pensionat, ordnat konstutställningar och målarkurser, öppnat små butiker med vintage, prylar och kläder. En schablonbild? Ja, men schablonerna är verkliga.

Anna Fredriksson Foto Anders Hansson

Anna Fredriksson. Foto: Anders Hansson

Grunden för hela trilogin är Vanjas traumatiska minnen från uppväxten, barn- och ungdomen, som inte bara följt henne genom livet utan ärvts av nästa och nästnästa generation, Sally och Josefin. Denna mörka, än svarta än gråa, tråd hänger kvar i ”Vägen till äppelriket”.

Hur eller om Vanja lyckas reda ut sin livstråd, för sig själv och de senare generationerna, det ska inte avslöjas. Fast så pass måste jag ändå avslöja som att kärleken kommer tillbaka in i Vanjas liv, igen. Kärlek några år efter 70, som att bli kär när man var ung, både till känslor och hanterande, detta härliga men besvärliga, skildras så nära och ömsint.

Anna Fredriksson får dessutom plats med att gestalta grannsämjan i den lilla orten, mycket på gott men strax kan sämjan förbytas i ont, illvillighet och ren ondska. Och när det sker, då börjar det hända saker i berättelsen och berättandet.

Plötsligt accelererar tempot. På grund av den tidigare sämja som nu förvandlas till grannosämja riskerar det att gå illa, riktigt illa, för både Sally och Josefin. Fast det löser sig, lite väl snabbt och lätt.

Om jag ska ha en invändning mot ”Vägen till äppelriket” så är det att berättelsen om dessa tre kvinnoliv ändå slutar så bra, nästan glättigt, att det inte kan vara sant.

Innan dess, vilket är viktigast, har alltså Fredriksson lyckats skildra tre kvinnors liv såväl var för sig som gemensamt, med och mot varann, som enskilda kvinnor och var sin kvinnogeneration i förhållande till sin respektive mamma, tidens åsikter och hela samhället.

Det är skickligt i en genre som ibland kallas feelgood och väl fortfarande inte riktigt räknas. Själv brukar jag använda benämningen feel-life och jag såg att någon recensent beskrev romanerna som feel-real.

Just verklighetsromaner är en bra benämning. Anna Fredriksson skildrar verkligheten ner till minsta livsdetalj, in i de klichéer och schabloner som också de finns i allas våra liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Fellbrink an-sjunger-hon-inga-sangerBerättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar