Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Kriminalitet, sång och liv

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink ändrar sig inte. Lika lite som hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall. I snabb takt har hon gett ut tre deckare med mera (vad med mera syftar på återkommer jag till) om och med Cilla. Tre nästan likadana deckare, uppbyggda på samma sätt.

Debutdeckaren ”Än sjunger hon inga sånger” blev jag måttligt förtjust i. För mycket av allt, så kan jag väl sammanfatta. För mycket att hålla reda på för både författare och läsare. Också uppföljaren ”Än klappar hjärtat” läste jag – men hoppade över att recensera, Så nu, dags för trean ”Än klämtar klockan”. (Hur många ”Än”-titlar går det att komma på?)

Fellbrink har tydligen gett sig tusan på att det ska gå, så här vill hon skriva, dessa ingredienser – ja, olika genrer – ska rymmas i hennes romaner, de ska kunna vara på samma gång deckare och feel good eller feel life-berättelser.  

Och se, hon lyckas. Den här gången har hon betydligt bättre än i de föregående titlarna lyckats förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Allt sammans.

Gillar hur hon inleder också – med ett slags dubbelprolog som ändå inte är prologer, i så fall omvända. Snarare epiloger.

I två korta kapitel skildras Nu”: nyårsafton och nyårsnatten. Därefter hoppar berättelsen bakåt till ”Då” och följer trådarna fram till detta ”Nu” (med undantag för några korta skutt mellan då- och nutid). Det fungerar utmärkt. Det blir riktigt bra, när berättelsen räknar ner från 100 dagar, 99 dagar, 95 dagar…

Och detta trots att Susanne Fellbrink har mycket att berätta den här gången också. Ja, överfullt. Artisten Cilla Fallander ger sig som sagt inte. Hon lär sig aldrig. Nu är/var hon på väg till Stockholm för ännu ett eventuellt skivkontrakt. Hon har ju blivit ”äldre” också, ett ord och begrepp som i underhållningsbranschen betyder ”gaaaaaaammal”.  (Hela 36 år är hon.)

Men det verkar ju gå bra, hon erbjuds till och med att per automatik så att säga komma med i en TV-såpa med det exakta namnet ”Stjärnfabriken”. Kanske kommer hon med i Mello också, ju. En, såvitt jag kan bedöma, ärlig, riktig och sann bild av den jävla branschen. Fellbrink skildrar hur underhållningsbranschen behandlar Cilla och andra – alla – artister som tror sig vara på väg uppåt i karriären.

Dessutom har Cilla fullt upp med sin egen showgrupp, som under nyårsafton ska framträda på (det helt autentiska liksom nog de flesta miljöer i boken är autentiska) Hotell Södra berget i Sundsvall. Ett jäkla snöoväder kommer det att bli också.

Här finns även skildringar av flera personers privatliv: Cillas, Biancas (hon undervisar nämnda showgrupp i dans), Adam (med sonen Nils)… Nära, fina, trovärdiga skildringar.

Så kommer nyårsafton och det kriminella tar fart på allvar (tre mördade, ett försvunnet barn – detta anges redan i pro/epilogkapitlen så jag spoilar inget direkt). Men rätt igenom är ”Än klämtar klockan” mer av deckare än Fellbrinks föregående romaner, övriga livet kommer in balanserat och naturligt.

Jo, med sin tredje Sundsvalls- eller ”Än”-deckare har Susanne Fellbrink besegrat mig. Hennes tredje deckare är seriens hittills bästa. Helt åkej – ja, bra.

Bengt Eriksson

Årets bästa svenska deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Det var inte lätt – ja, det är ju aldrig lätt – att utse årets bästa svenska deckare och annan krimi. Fast kanske ännu svårare år 2020. Men nu är det gjort och bestämt!

Till sist återstod blott två författare och titlar som Deckarlogg länge valde mellan, bläddrade i igen och läste här och var. Bägge titlarna utspelar sig i vad som nog måste vara årets kriminallitterära del av Sverige: nämligen Norrbotten med om omnejd.

Den ena titeln är mer av noir, ett slags vardags-feel life-noir; den andra är en polisroman men också den vardagsnoir. Nej, nu ska jag inte hålla er på halster längre.

Den första är förstår Stina Jacksons ”Ödesmark” och den andra Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Och om  Deckarlogg måste välja så är det… just den första som väljs.

Således: Till årets bästa svenska roman i kategorin deckare och annan krimi utnämns ”Ödesmark” av Stina Jackson. Klicka HÄR och läs Deckarloggs recension.

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg

Skånsk deckarrapport andra halvåret 2020

Jacob Härnqvists ”Gangsterliv” (Norstedts) är så kallad ”true crime”. Härnqvist har skrivit ”den sanna historien om Sam Ho”, medlem i det kriminella gänget Original Gangsters. Han skildrar ”brotten, gänget och livet på gatan” i Malmö. Brutaliteten som drabbar dubbelt: de som utsätts för den men även de kriminella som människor.

I en blandning av reportage och biografi får vi följa Sam Ho och hans familj, flyktingar från Vietnam, vägen in i kriminaliteten – och ut ur den. Sam Ho är verklig men samma sorts fiktiva gangsters förekommer i många deckare. ”Gangsterliv” kan läsas som ett verkligt komplement till fiktionen.

Även i Kerstin & Johan Höflers thriller ”Råttan – Black Edition” (Ekström & Garay) och Cecilia Sahlströms polisroman ”Under ytan” (Bokfabriken) finns mindre och större gangsters, som kunde vara verkliga.

”Råttan” gavs ut första gången för något år sen. Deckarparet Höflers debutthriller om dagens kriminella Malmö (från fusk med assistansersättning till narkotika och  svartklubbar) har nu förnyats och återutgetts. Mitt intryck står sig: thriller, noir- och detektivroman som blir en fiktiv rapport ur vad som kan vara verkligheten.

Sahlström skriver nya romaner i snabbt takt om samma lundapoliser. ”Under ytan” är hennes bästa hittills med utmärkt balans mellan privatliv och polisarbete. Miljö: mest Malmö men Sara Vallén och övriga poliser i Lund får i uppdrag att utreda en bilolycka – om det var en olycka – med två döda poliser.

Som före detta polis vet Sahlström hur poliser arbetar, att kompetens och dagsform påverkar resultatet. Hennes skildring av polisarbetet känns nästan dokumentär. Men ska jag tro att de korrupta poliserna också har hämtats ur hennes – verkliga – erfarenheter?

”Mörkermannen” (Norstedts) avslutar trilogin om civilutredaren Harriet Vesterberg vid Landskronapolisen. Tyvärr, för nu har Anna Bågstam fått ihop allt: Harriets polisarbete och privatliv, relationen med Rikard och flirten med polisen Elias, en gammal pappa och mamma på besök, staden Landskrona och landsbygdens Lerviken.

Även här handlar det om arbetet på polisstationen, hur behandlas den civilanställde? En serievåldtäktsman härjar och bortsett från några tappade trådar vid upplösningen  är det en riktigt bra deckare; Bågstams bästa.

Gösta Lempert, tidigare journalist inom press och radio, debuterar med mediathrillern ”När virus får makt” (Ekström & Garay). Titeln kan syfta på datorer och politik. Björn Samuelsson, kallade Bävern, är grävande tevejournalist. Gräva ska journalister, om det grävs lagom och inte fel.

Bävern gräver upp korruption inom Malmö stad. Han får både de uppgrävda och arbetsgivaren emot sig, blir avstängd och hamnar i domstol. ”När virus får makt” är en uppgörelse med journalistikens möjligheter och dagens mediaklimat. Inte utan att man undrar hur mycket som bygger på journalisten Lemperts egna upplevelser och vad som är överdrivet, om något.

Räckte alltså inte med en burlesk deckarserie om Falsterbopensionärer och en skojig, varmare om Ester Karlsson, amatördetektiv och pensionär i Lund, utan Christina Olséni & Micke Hansen har nu också gett ut  ”Deckardrottningen – En författare i motvind” (Bokfabriken), som av cliffhangern i slutet att döma kan bli starten för ännu en serie.

Boel och Erland Rask bor i ett litet sydskånskt samhälle. Efter att ha fått en skrivkurs i present får vi följa Boels (och Erlands) möda att bli författare. Några aningar av deckare men boken är mest en humoristisk ”feel life” som roligt och träffsäkert kommenterar både den så kallade ”författardrömmen” och skånsk landsbygd. I paret Rasks himmasmåby finns en vildsvinsrestaurang.

”Deadline” (BoD) heter fjärde titeln i Cherstin Juhlins serie om polisinspektör Annika Vestander och Peter Appelqvist debuterar med ”Stalkerns hämnd” (Ekström & Garay), där kriminalkommissarie Allan Qvist leder mordutredningen. Bägge har Kristianstad som kriminell miljö och bör väl då skildra arbetet på ”samma”, om än fiktiva, polisstation?

Autenticitet är styrkan hos Juhlin, själv före detta polis. Hennes romanpolis blir så trovärdig att inspektör Vestander måste vara ett alter ego. Muttrandena om  polisarbetet och samhället är säkert författarens egna. Två trådar: nyfödd tvillingsyster försvann från mamman och kvinna hittas död (= mördad?) i… polishuset. ”Deadline” avslutar Cherstin Julins polisromanserie. Men varför, när hon nu skriver på topp?  

Som debutant har även Appelqvist fått ihop en oväntat bra skildring av polisarbetet och porträttet av polisen Qvist, chef för Grova brott, är nära och varmt. Men måste beskrivningen av den kriminella huvudpersonen vara så grov? Jo, jag förstår att ”stalkern” skildras så hemsk och våldsam som han är ur kvinnornas ögon, tankar och kroppar. Men ändå, gång på gång, det blir övertydligt och för mycket.

Vad som kunde ha varit en riktigt bra debutdeckare blev nu mer en notering i huvet: Håll ögonen på namnet Peter Appelqvist och nästa Allan Qvist-deckare.     

3 gånger deckartips

1) Ljud- och e-deckare. För en deckarbevakare gäller det numera att ha både öron och ögon öppna. Många deckare ges ut enbart som ljud- och eventuellt e-böcker. Så är det till exempel med Max Klintmans ”Desertören” (Saga Egmont), nog mer av en historisk spänningsroman. Handling: två svenska artister, Ingrid och Greta, turnerar i Skåne och Danmark under andra världskriget. De tvingas ta ställning, det personliga blir politiskt.   

2) Nästan-deckare. Nej, Frida Skybäck skriver inte deckare. Men inte heller, som det påstås, feelgood. Hennes romaner är allvarligare än så, de bör snarare placeras i genren ”feel life”. Alla delar av livet kan komma med. Som när Rebecca i ”Bokskåpets hemlighet” (LB Förlag) återvänder till Skåne och upptäcker mormors hemlighet: smuggling av judiska flyktingar över Öresund under andra världskriget.

3) Lönnaeus på nytt. I sin nya roman,  som kommer strax efter nyår, i januari 2021, använder sig spänningsförfattaren Olle Lönnaeus av den kunskap om politisk och religiös extremism han skaffat sig som journalist. ”Gamen” (Bokfabriken) – thriller, deckare, spionroman – handlar om en svensk IS-soldat som dödades i en drönarattack i Syrien. Men nu dyker Gamen, som han kallas, ändå upp på ett kebabställe i Sverige. Kan det – verkligen – vara han? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda