Deckarloggbäst mars 2020

Gustaf Skördeman geigerGustaf Skördeman
Geiger
(Polaris)
Redan i första kapitlet lyckas författaren Gustaf Skördeman överraska, därefter behåller han greppet till sista sidan. En pensionerad TV-personlighet hittas mördad i sin fashionabla villa i Bromma. Polisen Sara Nowak, som känner familjen sedan hon var barn och lekte med döttrarna om somrarna, deltar deltar inte i utredningen men kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hänt med hela Sveriges Farbror Stellan. Det visar sig att han har flera hemligheter gömda i garderoben… (Ur Samuel Karlssons recension)

Aline Lilja Gladh anglalekenAline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)
Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången blir slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Ja, faktiskt bättre i allt! Hon skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där… Även uppföljaren ”Änglaleken” har en smattrande ettrig actioninledning – några lajvare blir vittne till ett mord i Vendelskogen – och nu fortsätter stämningen, känslan och spänningen rätt igenom romanen. Miljön är som förra gången: Örbyhus, en bit norrut från Uppsala.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnCaroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)
Första titelnn i en serie med samtalsterapeuten Simon Boman. Genre (enligt förlaget): ”Family noir”. Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Med psykologisk blick och skärpa skildras de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer. Simone själv har nämligen en återkommande tanke: älskar hon fortfarande sin man? Och Thomas, som arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och blivit lite förtjust i, får plötsligt ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Ann Cleeves albatrossAnn Cleeves
Albatross
Övers: Jan Järnebrand
(Albert Bonniers)
När Ann Cleeves nu startar en ny serie flyttar hon från Shetlandsöarna till fastlandet och Devon på Englands sydvästra tå. Det är välskrivet och fyllt av intressanta karaktärer med hemligheter och dolda drivkrafter. En hittas mördad på stranden. Han har blivit knivhuggen har en albatross tatuerad i nacken. Poliskommissarien Matthew Venn lägger all sin kraft på att hitta gärningsmannen. Cleeves är skicklig på att beskriva miljöer, relationer och mörka drivkrafter. Även om landskapet inte spelar lika stor roll som i Shetlandsserien så ger småstaden nära kusten en speciell atmosfär. (Ur Samuel Karlssons recension)

Yokoyama 64Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)
Japanen Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i romanens samtliga 619 sidor. Här finns en deckartråd som än tvinnas mer och än ligger i bakgrunden. Intrig: Yoshinobu Mikami har flyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom Tokyopolisen. När vi möter honom har hans 16-åriga varit försvunnen i sex månader. Det blir inte bättre av att han hittar en gammal utredning: en sjuårig flicka försvann spårlöst för fjorton år sen. Hon kidnappades och en lösensumma betalades ut men återfanns ändå – död.

Deckarloggs red.

Familjemörker med psykologisk skärpa

Caroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)

Caroline Eriksson är socialpsykolog, när hon inte författar. Jag kunde inte bli mindre förvånad. Just detta – den psykologiska blicken och skärpan – är hennes främsta förmåga också som författare, vid sidan om själva skrivförmågan.

”Kom i min famn” inleder en serie med samtalsterapeuten Simon Boman som huvudperson. Förlaget, förmodar jag, har valt att skapa och placera romanen i genren ”Family noir”. Det bör väl vara detsamma som tidigare uttrycktes ”Domestic noir” och ”Domestic crime”.

Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Genrer är som de är, både ett sätt att beskriva och inte minst att marknadsföra.

”Kom i min famn” har också blivit en deckare eller thriller. Ja, om någon vill skriva en deckare så vill förstås någon skriva just en deckare. Och om någon vill läsa en deckare så vill någon läsa just en deckare.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnMen låt mig uttrycka det så här – att det hade inte behövts.

Caroline Eriksson psykologiska blick och skärpa som författare fungerar som allra bäst och skarpast när hon skildrar de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer – och sida för sida tar över familjens vardag.

Det är vad som sker både i Simones egen familj och i Thomas familj, både med henne och honom. Thomas arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och hon blir lite förtjust i honom.

Simone funderar nämligen, en tanke som återkommer allt oftare, på om hon fortfarande älskar sin man? Medan Thomas, som sätter en ära i att vara en bra make och far, en god människa, plötsligt får ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Spännande, för det här måste varje läsare, åtminstone i portioner, kunnba identifiera sig med. Så vardagligt och allmängiltigt – därför blir det mycket spännande när vardagen börjar att krackelera och familjerna att vittra.

Att det är en kriminalroman – en deckare, en thriller – framgår genast av det ”Efterord”, som inleder romanen (istället för den idag så vanliga prologen). Ett ”Efteråt” som fyndigt och välplanerat varieras också som avslutning. I ”Efterorden” anas respektive konstateras ett mord (eller flera).

Caroline Eriksson är också skicklig på att organisera romaner, få allt att ske i rätt ordning. Så inget i intrigen stannar upp utan berättelsen flödar på naturligt. Hon jobbar dessutom med språket, kan ändra och anpassa sitt skriftspråk så att känslor skrivs in – fast ändå finns utanför – själva orden.

Som när Simone får ett oväntat, skrämmande besked av sin mamma. Då beskriver Caroline Erikssons både vad Simone tänker och hur hon tänker det – med följande ord och kommatering: ”Det. Kan. Inte. Vara. Det. Får. Inte Vara.”

Jag gillar det. Jag gillar författaren Caroline Eriksson. Och antagligen gillar jag också psykologen. Deckare eller inte deckare, ja, ja, oavsett kommer jag att följa den fortsatte (krimi)serien om och med samtalsterapeuten Simone Boman.

Bengt Eriksson