Deckarloggfredag: Poesi har blivit den nya prosan

Det knackade, ja, bankade på dörren. Hårt, så vi skulle höra. I den tyvärr bedrövligt förnyade coronatiden kör Sjöbo bibliotek ut låneböcker tre gånger i veckan. Nu kom hemleveransen till Storgatan i Vollsjö. Jag hade beställt en kasse med de senast inkomna diktsamlingarna. Dikter bör man nämligen läsa: poesi både fördjupar och förlänger nog också ens liv.

För barn, anser min hustru och jag, är poesi lika viktigt som godnattvisor. Hon hade till vana att läsa en godnattdikt för Alexander, vårt näst yngsta barnbarn, när han sov över hos oss. Gärna något av Eva-Stina Byggmästar, till exempel denna onomatopoetiska dikt om pippifåglarnas pipljud, som dock kräver sin deklamatör: ”pi pi pip / pip piiiiip iiiipipii / i iii ii / i i / i…”

Ann Jäderlund, en av poeterna i bibliotekskassen, diktade så här enkelt – men ändå inte – när hon i fjol återkom som poet: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga…” Har hon nyskapat sig? För jag minns ju den så kallade Ann Jäderlunddebatten som på 80-talet härjade i lyriksverige. Jäderlund anklagades (främst av manliga kritiker) för att dikta alltför svårtillgängligt.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Obegripligt, för mig. Om hen, eller snarast han, enbart använde hjärnan var det kanske svårt att med ord förklara Jäderlunds poesi. Men om dikterna fick beröra hjärtat så kändes varje ord. Lika obegriplig är den poesikritik som idag börjat framföras av (främst kvinnliga) kritiker. Dagens poeter diktar – tvärtom – alltför enkelt.

Som Nachla Libre: ”07:35 / Vem öppnar dörrar / för den som öppnat dörrar / När den som öppnat dörrar / ÄR UTMATTAD”. Hon har råkat mest illa ut hittills. Nachla Libre skälls för att inte ”gestalta” och förlaget läxas upp för att redaktörerna inte tagit hand om hennes manus.

Lyrik, den mest egna av texter, skrivna ur ett hjärta till ett annat, ska alltså inte diktas av poeten utan redigeras och skrivas om av en förlagsredaktör? Varför inte glädjas åt den nya poesivåg som sköljer över Sverige? Somligt gillar man mer, annat mindre. Stor sak i det.

”nattskift / dagskift / same shit”, diktar Emma Eriksson Olsson om ”en mindre tätort” (som kan vara Dalby). ”Efter disken hinner jag och Gunilla fika”, diktar Linnea Swedenmark om att jobba i hemtjänsten. ”mamma vad betyder massaker”, diktar Hanna-Linnea Rengfors utifrån och om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

De tänker, känner, tycker och berättar, för de vill kommunicera. Rakt på och runtikring, skrift- och talspråk, nära mellan papperslyrik och muntlig poesi: spoken word, poetry slam och rap. Ibland rimmar de – som Hanna Rajs Lara: ”min vän har lämnat mig / min vän har stannat kvar / min vän är ny för mig / min vän är den jag har…”

På 70-talet sköljde den förra poesivågen över Sverige. Poeten Gunnar Harding blev redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Begreppet stencilpoesi myntades. Gruppen Vesuvius (poeterna Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer) turnerade med poesishower. Fylkeson startade Poesiförlaget och Öijer med flera gav ut  tidskriften Guru Papers. Även Cabaret Fredagsbarnen i Malmö kan räknas hit.  

Jag tror att den nya poesivåg som under 2000-talet börjat överskölja Sverige kan bli större ändå. Stora bokförlag ger inte längre ut poesi, sägs det. Men visst gör de, färre diktsamlingar kanske men förvånsvärt många. Dessutom har det nog aldrig funnits så många små svenska poesiförlag som idag, plus egenutgiven poesi.

Jörgen Lind, ännu en poet som förenklat sig: ”Så ska vi en dag / klara oss utan varandra / Jag klarar mig inte / utan dig, tänker jag / i bilen i tunneln / på väg till den röda / radhuslängan…” Hans diktrader kunde vara meningar i en roman. Poesin har allt mer blivit den nya prosan. Kan svensk poesi vara på väg att bli folklig?

Vid den förra poesivågen satt jag på Författares Bokmaskin och handgjorde min första diktsamling. Den nya poesivågen lockade mig att börja dikta igen. När jag medverkat på Litteraturrundan och sålt min långdiktbok om Aten, har jag fått kommentaren att, ”jag är ingen poesiläsare men dina dikter är som att läsa en novell”. 

Dagens Nyheter har en familjesida som gör något mycket bra. Ibland lägger man in korta, passande dikter. Skulle inte familjesidan på Ystads Allehanda kunna låna den idén, börja publicera kortpoesi? 

När jag 1980 var med och startade rocktidningen Schlager och blev redaktör för ”skräpkultursidan” så började jag strax att publicera dikter. Som alla bra idéer var också denna stulen, från den amerikanska tidskriften Rolling Stone. Istället för att blåsa upp artiklar och bilder hade man där använt dikter som passbitar.  

Det har alltid förvånat mig varför inte svenska dagstidningars kultursidor gör likadant. En eller ett par dikter i veckan, nog kunde det vara något för kultursidorna i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, redaktörer Mårtensson och Johannesson?

10 diktsamlingar

Anne Carson: ”Lediga män”

Dikter blir essäer och essäer blir dikter; Sapfo övervakar.  

Louise Glück: ”Ararat”

Lättläst och bråddjup uppväxt- och familjeskildring.

Nachla Libre: ”Tiden har sett allt”

DIREKT, brutalt och ömt, om att vara libysk-chilensk-svensk.

Cecilie Lind: Mitt barn

Diktdagbok om att föda och bli mor.

Lotta Olsson/Emma Adbåge: ”Ledsen”

Rimmad diktbilderbok om föris, från 0 år och uppåt.

Hanna Rajs Lara: ”Under månen”

Rimmat och orimmat, humor och allvar, om kärlek, arv och förlust.

Håkan Sandell: ”Urvalet så; Dikter 1981–2020”

Förre medlemmen i poetgruppen Malmöligan utvald och samlad.

Jesper Svenbro: ”Sölvegatan 2”

Också dikter som essäer, essäer som dikter, samt Sapfo.

Edith Södergran: Samlade dikter

Pocketutgåva med den vackraste, mörkaste, mest kärleksfulla poesi.

Magnus William-Olsson: ”Inget är alltid för sent”

Knepigare poesi. Spännande. Varför byta rad mitt i ett ord?

Kulturkrönika från Ystads Allehanda.

Bengt Eriksson, journalist, författare och kulturkrönikör i YA. Aktuell med coronadiktsamlingen ”Tiden dikterar, jag noterar” och tolkningsvolymen ”Sapfo på nytt – tolkat och kurerat”.

Deckarloggs fredagsspecial: Lokaltidningsliv

Steneberg är en kommun med 30 000 invånare och en lokaltidning som heter Stenebergs Tidning. Kan denna ST jämföras med Ystads Allehanda eller Kristianstadsbladet? I viss mån, kanske. Men YA och KB är större lokaltidningar med fler prenumeranter. Däremot skulle väl ST kunna jämföras med Trelleborgs Allehanda? Även Trelleborg har cirka 30 000 invånare och TA är nu – liksom snart ST – en fådagarstidning.

TA kommer ut tre dagar i veckan. ST har – eller ska få – tvådagarsutgivning. ”Jag tänkte faktiskt inte på Trelleborgs Allehanda”, säger Mats Lundman, ”att TA:s utgivning har dragits ner. En annan liten tidning i södra Sverige gav idén till boken. Jag såg att Laholms Tidning hade ekonomiska problem och tänkte att det måste gå att få snurr på den tidningen…”

Mats Lundman.

”Tidningsdöd” – med undertiteln ”En roman mot alla odds” – är Mats Lundmans nya roman, den sjunde titeln i  serien om Moa Lönn, cirka 50 år, erfaren journalist och tidigare chefredaktör. Med en medieentreprenör som kompanjon ska hon nu ta över Stenebergs Tidning, både som chefredaktör och delägare. 

Sov du också, som Moa gör, i ett krypin bakom chefredaktörsrummet? ”Neeej. Men jag bodde i en rivningslägenhet, då fick jag duscha på tidningen. Särskilt gamla tidningshus kan ha märkliga små utrymmen.” Men Moa Lönn är du? Hon är Mats Lundman? ”Jo, hon är ett alter ego. Eller var.”

Det finns likheter, även om Mats är äldre, mellan deras yrkesbanor. Åren 1967-69, samtidigt med YA:s krönikör, gick Mats Lundman på Journalisthögskolan i Göteborg. ”Jag ville bli journalist för att jag tyckte om att skriva, men det enda jag skrivit i yrket är rubriker, ingresser och PM.”

Började som redigerare på Alingsås Tidning, senare i redaktionsledningen för Svenska Dagbladet och i ledande positioner på tre lokaltidningar – Kristianstadsbladet (han var tidningens chefredaktör 1996-99), Smålandsposten och Barometern – som idag ägs av Gota Media, även ägare till Ystads Allehanda. Dessutom chefredaktör för Pressens Tidning, Fri Köpenskap och Författaren.

Mats Lundmans senaste medieroman ”Tidningsdöd”.

Moa Lönn, alter egot, har varit på en större lokaltidning, ett veckomagasin, en kulturtidskrift, en gratistidning… ”Tidningen Kuriren, dit Moa kommer som chefredaktör i första boken, är Kristianstadsbladet. Staden och tidningen går att känna igen”, säger Mats.

Intressant att läsa om vad som ingår i en chefredaktörs arbete: samtala med lokalpolitiker och den lokala handeln, förhandla med tryckeriet. ”Glöm inte Lions”, infogar Mats och berättar att när han kom till Kristianstadsbladet hade bridgespalten lagts ned. Stadens lilla bridgeklubb uppvaktade den nye chefredaktören, energiskt och bestämt. ”Det slutade faktiskt med att jag återinförde bridgespalten.”

I sin programförklaring för Stenebergs Tidning skriver  Moa Lönn att ”det var de lokala nyheterna som var nummer ett. Ville man läsa om presidentval i USA fick man leta någon annanstans.” Däremot slarvar hon – eller Mats Lundman – med två avdelningar som är lika viktiga för den lokala journalistiken i betydelse lokal förankring.

ST har ingen kulturredaktör. Däremot en familjeredaktör, dock verkar inte familjesidan vara prioriterad för Moa Lönn. ”När GW Persson kommer till biblioteket så skriver ju tidningen om det”, invänder Mats Lundman. Fast ju längre vi pratar desto mer överens blir vi om att kultur och familj är viktiga sidor i lokaltidningen.

Mats verkar till och med instämma i att lokala kultursidor, om de görs rätt, riktar sig till alla tidningsläsare medan sportsidorna är och förblir ett särintresse. Följande säger han också, det gläder en krönikör som tjatat om just detta: ”Lokala böcker ska recenseras av lokala recensenter.”  

Det mest kontroversiella i boken ”Tidningsdöd” (genren kan kallas fiktivt verklighet eller verklig fiktion) gäller ledarsidan. Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning, beslutar att ”det blir ingen ledarsida i ST.” Motivering: ”Lokaltidningen är för alla… Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt. I alla fall så länge dom inte pratar skit om demokratin.” Har Mats Lundman, författare och tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, samma åsikt? ”Ja.”

Moa Lönn anlitar istället en lokal, fristående skribent för att skriva personliga, politiska krönikor om goda och sämre initiativ från politiker i alla läger. ST börjar också arrangera medborgarmöten med representanter för polisen, Securitas, Hem och Skola, politiken och inte minst läsarna. Ämne för första mötet: ”Tonåringar som stör och lever busliv på stan.” Varifrån kom idén? ”Jag läste att en tidning i Berlin arrangerade läsarmöten i olika stadsdelar”, säger Mats Lundman.

Medborgarmötena följs upp med vad Stenebergs Tidning kallar ”Mellanårsdemokratin”: Varje beslut, motion, fråga och proposition begärs ut och läggs på en särskild webb där läsarna kan följa allt som sker i kommunhuset.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB