Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

Mitt ute i Australiens vildmark

Jane Harper
En förlorad man
Övers: Klara Lindell
(Forum)

Nu har jag i princip sträcklyssnat på Jane Harpers senaste bok ”En förlorad man”. Och den är fruktansvärt bra. Jag gillade ”Hetta” men kom aldrig in i ”Falska vänner” fast i den här boken överträffar författaren sig själv.

Det är ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en riktig nagelbitare utan några överdriva våldsskildringar. Bokens dramaturgi är kanske lite långsam men jag tycker att det är perfekt för den här historien.

Jane HarperDe båda bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Det är uppenbart att han mött en plågsam död under den obarmhärtiga solen.

Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Jag ska villigt erkänna att jag är svag för Australien. När jag var yngre drömde jag om att resa runt som backpacker i det vidsträckta landet. Men jag kom aldrig iväg. Och det ligger kvar som en oförlöst dröm inom mig. Med det sagt så kanske jag är extra mottaglig för den här historien.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Poliserna spelar en obetydlig roll i handlingen. Det är den äldste brodern som försöker ta reda på vad som ligger bakom det mystiska dödsfallet. Men trots det har den många av deckarens kittlande element. Ledtrådar som nystas upp och som gör att läsaren kan försöka lista ut vad som egentligen hänt den döde.

Det finns också en spänning i relationerna i familjen som gör att man sitter som på nålar och det är omöjligt att sluta lyssna. Jag älskar den här kombinationen av spänningsromaner som utspelar sig i en för mig okänd och ogästvänlig men vacker miljö. Det blir som om jag får följa med på en resa till okända platser.

Jag kan också relatera till hur det är att växa upp i en stor familj med många bröder på en bondgård med en sträng pappa. Även om det var i mer rimliga proportioner. Det är kanske inte något som alla uppskattar lika mycket som jag.

Boken rymmer även en puttrande kärlekshistoria som kanske kan tyckas vara lite banal. Men jag gillar det. Jag gillar att det finns lite ljus i mörkret. Uppläsaren Niklas Engdahl gör en helt perfekt inläsning och han är en av mina riktiga favoriter.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), är återkommande recensent på Deckarlogg. Även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”, lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

Andrea Camilleri (född 1925 på Sicilien, död 2019 i Rom)

Andrea Camilleri
Land: Italien, närmare bestämt Sicilien
Genre: sicilianska polis- och mansromaner

Huvudpersonen är miljön: den italienska ön Sicilien i allmänhet och den fiktiva staden Vigàta i synnerhet. (Om staden Vigàta funnits på kartan hade den kunnat hittas på Siciliens sydvästkust, någonstans mellan de verkliga städerna Sciacca och Agrigento.)

Guiden till denna miljö – idag och historiskt, geografiskt, kulturellt, politiskt, samhälleligt, kriminellt, språkligt, mänskligt och, inte minst, gastronomiskt – heter Salvo Montalbano, kommissarie i den nämnda staden Vigàta.

Så kan Andrea Camilleris deckare – polisromaner – beskrivas. Författaren Camilleri verkar ha utsett sej själv till chef för något som kan kallas sydvästra Siciliens informationsinstitut med syfte att förmedla kunskap om denna del av Italien och Sicilien.

Andrea_Camilleri_2010_by_Marco_TambaraMaffian! utropar du. Ja, det enda som vi i Sverige känner till om Sicilien är väl att där håller den italienska maffian till. Naturligtvis handlar Camilleris deckare om maffian…

Ja och nej.

Andrea Camilleri. Foto: Marco_Tambara

I den svenska utgåvan av ”Vattnets form” (2000), som inleder Montalbano-serien, har journalisten Tomas Lappalainen skrivit ett förord. Lappalainen, som även publicerat boken ”Maffia” (1993), redogör för ett samtal mellan traktens maffiaboss och en ung Camilleri.

Samtalet, som Camilleri långt senare skulle återanvända i ”Utflykten till Tindari” – en av de få titlarna i serien där maffian är en del av huvudintrigen – avslutades med följande ord från bossen: ”Skjuta folk, det är bara sånt man tar till när man misslyckats med att vara mafioso.”

Att Camilleri inte fokuserar på maffian ger faktiskt en bättre bild av maffians makt och verksamhet, menar Lappalainen. Maffian är ständigt närvarande, i böckerna liksom i det sicilianska samhället. Maffian finns där och verkar men syns och märks knappt.

Som i ”Vattnets kraft”. Intrigen spinner kring en byggmästare och politiker som hittas död – med byxorna neddragna – i en bil på la mànnara: en strandäng där Viàgatas prostituerade håller till och en man i hans ställning inte borde befinna sej. I förbigående noterar Camilleri att könshandeln organiseras av den lokala maffian.

Det sicilianska samhället är varken lättbeskrivet eller lättförståeligt. Men jag undrar om inte beskrivningen av maffians ständiga men osynliga närvaro också ska läsas i överförd betydelse?

Sammanhållningen mellan familj, släkt och vänner är viktigast av allt, själva fundamentet. Privatliv vävs ihop med politik, affärsverksamhet och kriminalitet. Samhället definieras inte av politikernas lagar utan av människornas liv. Vilket är historiskt betingat: under 2.700 år, skriver Lappalainen, invaderades Sicilien av greker, fenicier, romare, araber, spanjorer, normander…

Det sicilianska samhället har ”vattnets form” – det formas efter människorna.

Även om öns invånare förenas i misstro mot staten och hat mot polisen, dess väktare, så är Sicilien också ett klassamhälle. I originalböckerna får Camilleri detta att framgå på ett lika enkelt som genialt sätt: de fattiga pratar sicilianska och de mäktiga italienska (för att generalisera något). Även på svenska anas klasstillhörigheten – ett gott betyg till översättaren Barbro Andersson.

Kommissarie Salvo Montalbano har liknats vid kommissarie Maigret. Nja, snarare påminner han om spanjoren Manuel Vázquez Montalbáns buttre och egocentriske privatdetektiv Pepe Carvahlo, verksam rätt över vattnet i Barcelona. Att Montalbano, t ex i ”Terrakottahunden”, gärna läser deckare av sin spanske namne Montalbàn är ingen tillfällighet.

Kommissarie Montalbano bor ensam i ett hus vid stranden. På natten badar han naken och samtalar med kuken om Livia, sin särbo på fastlandet i Genua. Egentligen är han rätt nöjd med att hon bor på avstånd och kommer på besök ibland. Men det beror inte på att han roar sej brevid. Montalbano är något så sällsynt som en trogen – sexuellt alltså – deckarhjälte.

Han stora passion – större än Livia – är mat. Det har hänt att han efter en avslutad måltid gått ut i restaurangköket och – tacksam, ja, rörd – skakat hand med kocken.

Somliga rätter är nog specialiteter för sydvästra Sicilien. Åtminstone tror jag inte att de serveras på italienska restauranger i Sverige: mostazzoli (fruktkakor), sardiner i citronsås, täppsniglar, pasta i bläckfiskbläck, cucuzzeddra (vit pumpa), nyfångad kokt rödbarb, pasta med äggplantor och saltost…

Böcker:
Vattnets form (La forma dell’acqua)
Smörgåstjuven (Il ladro di merendine)
Terrakottahunden (Il cane di terracotta)
Violinens stämma (La voce del violino)
Montalbanos nyår (Gli arancini di Montalbano)
Telefonkoncessionen (La concessione del telefono)
Utflykten till Tindari (La gita a Tindari)
Krukmakarens åker (Il campo del vasaio)

Samtliga översatta av Barbro Andersson

Bengt Eriksson
Något uppdaterat, annars ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson