Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Annonser

Kriminallitterärt i Skåne (3): ännu mer Skanör-Falsterbo

Den bästa Höllviken-Skanör-Falsterbo-deckaren är ”Mölles mörka ljus” (Kira förlag) av Åke Högman.

Men ursäkta, Mölle? Jo, vi får också följa med till Stockholm, där en finansman hittas mördad, Malmö, Mölle och franska Rivieran samt Falsterbo, där en kvinnlig riksdagsledamot ligger död på stranden.

Högman MölleOch där författarens alter ego, före detta kriminalreportern Johannes Pilgrimsson, numera bor: ”i den enklare delen”.

Varje tanke och åsikt som Högman fått i huvet om samhället, människorna och livet – och musik förstås – har han fogat in i sin kombinerade polisroman, hårdkokta amatördeckarhistoria och skälmroman.

Alltför mycket? Nej, till skillnad mot den förra Pilgrimsson-deckaren lyckas han sortera sina infall.

Man kan instämma eller käbbla emot. Högmans miljöbeskrivningar är spydigt exakta, tycker jag.

Också en bra och nära skildring av Pilgrimsson som skild pappa.

Forts…

Kriminallitterärt i Skåne (2): mer Skanör-Falsterbo

”Ryttaren” (Massolit förlag) är tredje delen i (Christina) Olsénis & (Micke) Hansens – humoristiska – deckarserie ”Mord i Falsterbo”.

Miljön poängteras genast: högtryck över Falsterbonäset och presskonferens inför ”Falsterbo Horse Show”.

Skanörs lokala favorit Leopold Gyllenstierna rider ut på sin vinnarhäst för att fotograferas.

Olseni Hansen RyttarenNär hästen hoppar över det klassiska Falsterbohindret tappar Leopold tyglarna och dunsar i marken. Död.

Humordeckare är en svår genre. Skratt och mord går sällan ihop.

Men Olséni & Hansen gör inte misstaget att skoja om döden utan skämtar, både ironiskt och kärleksfullt, med personerna. Som kollegerna Lisa Stark och Fredrik Hjort (ska det aldrig bli något mellan dem?) på Skanörs polisstation.

Inte min favoritgenre fast (objektivt läst) rätt bra.

Forts… 

 

Kriminallitterärt i Skåne (1): Skanör-Falsterbo

Fortsätter det så här kan Skanör-Falsterbo snart konkurrera med Gotland om att vara Sveriges motsvarighet till Midsomer.

Tre nya deckare i denna kriminallitterära skånska miljö har jag läst i sommar. Nej, egentligen inte samma miljö utan tre parallella miljöer med samma namn.

Sånt är ju extra fascinerande! Hur förhåller sig fiktionen till verkligheten, gånger 3?

Cecilia LIndblad Det havet gomde”Det havet gömde” (Hoi förlag) heter Cecilia Lindblads andra roman med polisen Monica Blom, som återvänder till sin barndomsmiljö och polisstationen i Vellinge (dit hör också Skanör-Falsterbo).

Typisk polisroman med ett par försvunna (och nog mördade?) kvinnor, en i nutid och den andra för tjugo år sen, samt bekymmer i den kvinnliga polisens privatliv, för så ska det vara i svenska deckare.

Både polisarbetet och berättandet går långsamt. Miljöerna känns inte, låt säga, mot huden – som höstvinden över Kämpinge strand och Måkläppen.

Men ändå, inte dåligt.

Forts…