Hipp-hipp-hipp-hipp! Hurra! Hurra! Hurra! för Joakim Pirinen

Ja, ja må han leva! Ja, må han leva uti… Joakim Pirinen fyller år just idag, den 28 maj. Han blir 60 år minsann! Jättestort grattis! utbrister en evig beundrare.

Detta firar jag på två sätt…

Först går jag och tittar på den färgteckning (just det färg, i alla fall ovanligt för honom på den tiden) som Joakim Pirinen tecknade en gång när jag besökte tidskriften Galago i Stockholm. Jag stod och pratade med Rolf Classon och under tiden vi pratade så tecknade Pirinen och räckte sen färgteckningen till mig (eftersom jag i flera år tjatat om att jag ville köpa en Socker Conny-teckning men på den tidiga tiden sålde han sällan någonting).

Den här färgteckningen, som nu hänger på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus, föreställer ett JAS-plan som störtar. Ett högst märkligt motiv, Pirinen tecknade nämligen detta innan ett JAS-plan verkligen störtade på Långholmen i Stockholm.

Joakim Pirinens färgteckning nederst till vänster förstås. Foto: Blenda Automatique

Sen dyker jag ner i datorn och letar fram en recension från 1989. Den här recensionen skrev på ett sätt som tyvärr alltför mycket alltför ofta skrivs på även till tidningarnas kultursidor. Nämligen snabbt.

Långt i förväg hade jag frågat Expressens kultursida om jag kunde recensera det nya samlingsalbumet med tecknade serier av Joakim Pirinen. Fullständig tystnad. Inget svar.

Så en dag, dagens före utgivningsdatum för seriealbumet, satt jag på Radio Malmöhus och höll på med ett radioprogram. Då ringde en kulturredaktör på Expressen och undrade var tusan min recension höll hus. Den skulle ju in i morgondagens tidning vars kultursida måste vara färdig om två, tre timmar.

Uj! svarade jag. Ååååååkej, jag skriver den nu. Vilket jag gjorde, på en max en och halv timma (ur huvet kan tilläggas, för mitt ex av albumet låg förstås hemma). Medan Expressen, inget seriealbum fanns inte på tidningen, budade efter det från förlaget, om det var via taxi eller budfirma.

Så här blev i alla fall resultatet med grattttttis igen till Pirinen trettiotvå år senare!

***

Joakim Pirinen

Kvarteret Kniven

(Tago förlag)

Året är 1978 och Rolf Classon ärr brevbärrare i Lidingö,  strax utanför Stockholm.

Classons stora intresse ärr tecknade serier. På hösten startar Classon en serietidning, som han ger namnet Galago. Nu gäller det att hitta svenska serietecknare…

Rolf Classon får tips på en ung Lidingökille – lär visst något finskt namn – som ska vara bra på att teckna. I Galagos första nummer publicerar Joakim Pirinen, 17 år och  gymnasieelev, sin allra första serie.

”Min första serie” – en trerutors skämtserie – finns med i det album med Pirinens samlade serier, ”Kvarteret Kniven”, som utkommer idag. Jag ringer Joakim Pirinen och frågar:

– Om du aldrig trärffat Rolf Classon, hade du då blivit serie tecknare?

– Antagligen inte, svarar Joakim. Då hade jag nog sysslat med något helt annat.

Detta är en av förklaringarna till att Joakim Pirinen är en unik svensk serietecknare: han hade kunnat bli teaterregissör, författare, vad som helst, men nu råkar han teckna serier.

När jag bläddrar i ”Kvarteret Kniven” tänker jag – nej, jag ropar högt:

­– Vilken fin kortfilm den här serien skulle kunna bli!

– Vilken underbar novell!

 – Ett utkast till en hel roman!

– Den här serierutan skulle jag vilja rama in och hänga på väggen!

Jag ska ta ett enda exempel: ingångssidan till serien ”Vägspärrren”.

Poliserna kunde vara hämtade från någon svensk skärmtserie (Åsa Nisse eller 91-an Karlsson). Polisbilen är en svart och vit, men framme på kylaren sitter ett gengasaggregat. Eller kan det vara en framtida, ärnnu icke uppfunnen, avgasfri bilmotor? Bensinmacken står i 50-talets Sverige medan höghuset i bakgrunden hör till den moderna storstaden.

Var går grärnsen mellan realism och science fiction, mellan verklighet och tecknad serie? I denna enda teckning, denna enda serieruta tecknar Pirinen Sveriges då-, nu- och framtid.

En annan förklaring till Joakim Pirinens storhet som serietecknare är att han är  som The Beatles.

Med Beatles var det så att de hade ingen stil. Beatles gjorde låtar i en mängd olika stilar – ändå kände man igen dem.  Beatles hade ingen stil – men de hade personlighet.

Pirinen tecknar med tunnare och tjockare tuschpennor, växlar mellan penna och pensel. En realistisk serie kan plötsligt bli närrmast kubistisk. Somliga teckningar ärr vulgärrealistiska á la amerikanen Robert Crumb, andra serierutor är tecknade med spröda tuschstreck á la fransmannen Moebius (för att närmna två av Pirinens, tror jag, förebilder inom seriekonsten).

Pirinen kastar också – precis som Beatles – idéer omkring sig som konfetti. Även om Pirinen aldrig tecknat sin, hittills, största succé (Socker-Conny, förstås) hade han varit den frärmste av Sveriges unga seriekonstnärrer. Ack, ja, så många serietecknare som varit mer ärn nöjda om de lyckats skapa Pirinens små rackare i sandlådan eller någon av Pirinens björnfigurer, till exempel Kommisarie Likanen.

Samlingsalbumet ”Kvarteret Kniven” innehåller de flesta serier som Joakim Pirinen publicerat i olika tidningar och album (med undantag för albumet med Socker-Conny). Det kommer – följande är inte en subjektiv åsikt utan ett objektivt konstaterande – att bli ett klassiskt svenskt seriealbum.

Bengt Eriksson        

Publicerat 1989 i Expressen

Deckarloggfredag: Tvärs över Österlen

Ibland när jag öppnar fönstret mot trädgården kan jag höra ett ettrigt skrivmaskinsknatter österifrån. Det låter som en hackspett. Över Österlen, bortifrån Svinaberga och hit till Vollsjö, kommer ett meddelande från en knarrig gammelgubbe till en annan.

Så känns det att läsa Ulf Lundells vardagsböcker. ”Vardagar 1” var som en blogg. Tvåan gav känslan av att ha skrivits med tanke att bli publicerad i en bok. Trean (det var väl den?) innehöll ett romanutkast i dagboken, en roman om barndomen på Lundagatan i Stockholm. Fyran, som kommit nu, är lika tråkig som Lundell mår dåligt. Den här boken är av just denna anledning, tror jag, på exakt 666 sidor. Medan ”Vardagar 5”, också ute nu, blev en klar uppryckning. Lundell verkar vara på gång uppåt igen, mår bättre, jo, och skriver mer… sprudlande, faktiskt.

Vad jag gillar mest – och det förekommer nog främst i femman – är hans humor, som ofta blir självironisk. Jo, självironi har han, i alla fall numera. Han är inte så sur och arg mot sig själv, så hård som han kan vara mot andra – som när han avfärdar någon författare/journalist/musiker/artist med en bisats, allt de gjort, artisten som hela människan, det är fan inte snällt – men han verkar i alla fall ha rimlig koll på sig själv. Vem han är. Vad han gör och tycker.

Ulf Lundell. Foto: J Davis.

Som då Mr A (som i Aston Martin, aaaaalltså) stannar på vägen från Ica i Kivik och orsakar stopp. För det dröjer innan alkotestapparaten går igång igen. Och han benämner sig som ”idioten i…” (Ja, jag har alltså aldrig fattat vad som får Män med stålar att köpa lyxsportbilar för pengarna. Det är väl en defekt i min manlighet – eller tvärtom.) Han kallar sig själv parkvakt också, det är kul. (Parken är Stenhuvuds nationalpark, där det minsann inte ska tältas!)

Jag har haft ett förhållande till Ulf Lundell sen, om jag minns rätt, före skiv- och bokdebuterna. Mött eller träffat på honom några få gånger, hälsat ett par, intervjuat honom en enda, längesen, redan på 70-talet. Jag är ingen större fan heller, av musikern och författaren och rakt inte konstnären. Max tio  låtar där jag tycker att han fått ihop både melodier och texter och lyckats förena dem. Författaren tycker jag faktiskt bäst om som poet, gillar sättet att dikta enkelt – eller snarare anspråkslöst – och berättande. Vad gäller konst så är han bra – ja, bäst – på fåglar. Bokomslagen till vardagarnas fyra och femma – rödhakar respektive sädesärlor – är inte dumma alls, riktigt bra.

Och dom där pojkarna, grabbarna, killarna, kisarna, manliga småungar, som jag tyvärr upplevt längst fram vid scen på flera Lundellkonserter, dom kan jag inte med. Som om att vara fjorton igen och befinna sig i fotbollsjuniorernas omklädningsrum. Nej, tack. Och som Lundell än uppmuntrat, än inte uppmuntrat (vill nog inte sträcka mig längre än så). Dom fixar inte jag, vill aldrig i livet vara med där, stå där bland dom. Å andra sidan, jag har fått uppleva en riktigt bra konsert med Ulf Lundell i Kristianstad för några år sen. Den var bra, proffsig och stenpolitisk.

Förhållande till betyder typ parallella liv; ungefär lika gamla, han är två år yngre, ungefär samma uppväxt, klassmässigt och politiskt. (Min pappa hade förresten ett skrädderi på Lundagatan, bör ha varit när den unge Ulf bodde där.) Han kunde vara jag? Jag kunde vara han? Tja, tveksamt ändå. Men det finns vissa band, där ena änden är fastknuten i honom och den andra i mig, där vi på något sätt faktiskt förenas. Och det handlar inte om att vi är vare sig Män eller män.

Vare sej, bör jag väl kanske skriva. Som Lundell skriver och stavar: säjer, mej, dej, sej, dom, nånting, Ja fy fan (utan kommatecken), okej, imorrn, igår, isåfall… Ja, åssåvidare. Så skrev jag också, på 70-talet. Men jag har anpassat och fegat till mig, skriver mig numera. Medan Lundell fortfarande skriver som han skrev på 70-talet. Än idag, som den evige svenske beatförfattaren. Han är kvar på 70-talet. Fast jag stavar i alla fall okey som åkej, ett snäpp mer!  

Ulf Lundell cyklar eller går ner till Parken, han åker och handlar på Ica, tar också bilen till Lund, Kristianstad och galleriet, går han hos en psykolog (tror det) och hos en hjärtläkare, kanske en annan läkare också, måste ta EKG, beställer containrar med böcker från Bokbörsen, läser läser läser, också Aftonbladet och Expressen (och jag är övertygad om att han dessutom lusläser Ystads Allehanda – fast det skriver han inte, vill och vågar inte skriva), lyssnar på musik, hackar ner tre-fyra-fem A-4 med dagbokstext varenda dag, målar målar i ateljén, lyssnar på ny musik som han inte gillar och äldre som gillar, och för den delen enstaka ny musik som han gillar, tar tabletter för att lugna ner sig och för att kunna sova…

Glömt nåt? Ja, envisheten. Den tycker jag om. Att han inte vill göra det han inte vill göra. Observera formuleringen, dock. Han vill inte göra det men ibland gör han det ändå. Det tycker jag mindre bra om. Att han ändå låter sig övertygas och luras eller rakt ut sagt fegar ur, han också. Som att han sa Nej Nej Nej till Marie Nyreröd när hon ville göra den där TV-dokumentären. Komma ner till Österlen och filma hemma hos Lundell. Trots att hon var så envis men Nej Nej Nej. Och så ringer Håkan Lagher och då känns vibrationerna rätt, amen kom igen! För tusan Lundell. Sen blev det Ja, kanske Ja, tack att göra TV-dokumentär och besöka dig för en filmad intervjuad. Som Lahger snurrade upp dig. Och det kändes bra? Och dokumentären blev fantastisk?  

Hur hinner han? Hur orkar han? Lundell verkar ha än mer besvärligt med sig själv än vad Eriksson har och jag tycker det räcker som det är för min  del. Det är väl för att han måste, inte orka men måste göra detta, fylla dagarna med det som fyllas kan. De enda stunderna, får jag för mig, där han verkar komma in i den där känslan av att man är med i men inte själv måste vara stunden och känslan är när han får syn på ett djur, till exempel i sin trädgård, oftast någon fågel men det kan vara den återkommande räven. (Kan man inte få beställa en målad räv på omslaget till ”Vardagar 6”?)

Lundell tycker, han tycker hela tiden, han tycker på varje rad han skriver, i och med varje ord, han tycker om sina grannar, han tycker om folk i allmänhet, journalister och de övriga jag nämnde tidigare. Hans åsikter kommer ut hela tiden, i ett evigt flöde, kan inte låta bli att tycka, det är ju på gott och ont. Ofta håller jag med honom, hans iakttagelser av framför allt dagens litteratur- och journalistvärld är träffande ibland, jag instämmer men jag skulle aldrig kunna vara så taskig som Lundell. Jag har nog blivit alltför snäll och mesig med åren.

Fast ibland har han ingen koll. Som i fyran, där han först gormar över SD och M – och det gör han ju rätt i – men sen ändå uttrycker samma åsikter om flyktinginvandring som SD och M. Men skärp dig! Obehagligt att läsa, det är väl ändå inte du väl? Jojo, jag förstår att det kan vara jobbigt med alkolås och läkarkoll på det eventuella beroendet, piller och piller, men… Nej, inget men. Nej, är ordet. Punkt. Och jag tror väl att du själv ser hur motsägelsefull – ja, dum – du är när du skriver enligt ovan och ändå låter du det stå kvar i boken, så lätt att stryka bort, men det får stå kvar, det får stå var och framgå att du varit riktigt korkad. Detta – ärligheten – kan jag ändå känna en viss sympati för.

Jädra tur att du tog dig upp igen i femman, blev mer klartänkt, mår lite bättre igen som det verkar. Ta hand om dig! Blir orolig också när Lundell skriver om att nu är galleriet den enda inkomsten och i fjol sjönk inkomsterna på konsten till 25 procent. Men hur går det? Alltså det verkar ju inte vara som om du håller igen med stålarna heller, måste nåt ordnas på huset så måste det ordnas, kostnad struntsamma. Fast å andra sidan gnetar du över att du betalat för mycket, eventuellt, för grejer till Mr A.

S verkar förresten väldigt trevlig, snäll och rar. Också efter att ert förhållande tog slut. Var detsamma tillbaka! Slarva inte bort henne, slarva inte bort den vänskapen.   

Detta var några av mina spontana åsikter om ”Vardagar 4” och ”5”, två böcker – för mig – att läsa här och var i, inte rätt igenom som nånslags roman. Utan som en diktsamling eller just vardagsbokblad. Språket? Ser att vissa recensenter tycker att Ulf Lundell skriver så bra, ja, skönt. Hmmm. Jag tycker han skriver dagbok jag, rätt upp och ner, snabbnerknackat. Resultatet blir ett jäkla tryck men vackert, skönt? Han har sin stil men om han är stilist?

Bengt Eriksson

Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002

Privatperson = författare = verk?

Om någon, säg en kritiker och recensent, aldrig brukar läsa deckare men så plötsligt kastar sig litteraturkritikern över en till och med nästan tusen sidor lång kriminalroman för att hitta en speciell passage i boken och se om det inte går att nagla – eller för den delen frikänna – författaren för respektive från en åsikt som uttryckts utanför romanen, som person, ja, visserligen en offentlig åsikt men ändå en privatpersons åsikt, utanför litteraturen…

Så gjorde, först, Jens Liljestrand (i Expressen). Han friade. Så har nu också Maria Ramnehill gjort (i Arbetet). Hon fällde. Av det skönlitterära verket framgick nämligen, enligt henne, att personen – observera personen – har transfobi.

Därefter twittrade Ramnehill: ”Jag läste den här så att ni slipper”. Det fick mig att fråga henne: Har du läst hennes samtliga deckare, från den första och framåt? Skrivit om dom också?

Inget svar.

Harry Potter-författaren J.K. Rowling skriver, det vet nog de flesta som följer Deckarlogg, en serie deckare under pseudonymen Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare/assistent Robin Ellacott med kontor vid Denmark Street i London.

Hittills fem titlar: ”The Cuckoo’s Calling” (2013), ”The Silkworm” (2014), ”Career of Evil” (2015), ”Lethal White”(2018) och nyss utkomna ”Troubled Blood” (2020). De engelska titlarna nämns för att Rowlings/Gabraiths deckarserie slutat översättas till svenska och med tanke på den nya, femte romanens längd lär nog inget svenskt förlag återuppta utgivningen.   

Det är den nya romanen, ”Troubled Blood”, som blivit ett vapen mot J.K. Rowling. Här ska det nämligen förekomma en man och mördare i kvinnokläder. Hur han, hon, hen beskrivs i romanen tas som bevis på Rowlings transfobiska åsikter.

 Verk = person. Person = verk. Själv tar jag mig för pannan.

Jag har också åsikter om vad J.K. Rowling – utanför sin litteratur – uttryckt om transpersoner. Många frågor att ställa och eventuellt skarp kritik att rikta mot henne, som person, efter att frågorna ställts.  

Gör då det! Kritisera Rowlings åsikter. Diskutera med henne. Be henne förklara vad hon menar och tycker. Nyckelord: som person.

Men att kasta sig över en skönlitterär roman, av ingen annan anledning än att fria eller fälla författaren som privatperson…

Ska detta vara nivån för dagens kulturdebatt och litteraturkritik i Sverige? Döma personen efter verket? Uppmana till icke-läsning av en roman? Istället för att varje läsare verkligen ska läsa och själv tycka, si eller så, mot eller för, om boken.

För sorgligt. Och inte första gången på senare år som svensk litteratur- och kulturdebatt gått igång och skenat på denna låga nivå. Verkar tyvärr vara det normala idag.

Maria Ramnehill (i Arbetet) sätter likhetstecken mellan person- författare-berättarröst. Hon insinuerar dessutom, för att sänka nivån än mer, att J.K. Rowling tagit sin deckarpseudonym Robert Galbraith efter ”en man som försökte bota homosexuella”.

Amen googla då… Fast vad den där Rowling sa år 2013, långt innan trasfobdiskussionen satte igång, det är kanske inget att lita på eller ens ta del av. Så tillägger Ramnehill att hon inte heller är nåt vidare på att skriva.

Trött man blir. För skriva kan J.K. Rowling. Det visade hon också i sina fyra första deckare, som jag har läst. Men har Ramnehill gjort det…

Cormoran Strike-serien av Rowling/Galbraith är både bra och intressant, dessutom innehåller deckarna nära miljöskildringar av ett London som snart kan vara historia. Seriens femte titel, ”Trouble Blood”, har jag ännu inte börjat läsa.

Inte orkat börjat läsa, längden… Men jag ska snart göra det.

Bengt Eriksson

Fler texter jag skrivit om Cormoran Strike/J.K.Rowling/Robert Galbraith:

Christie möter Chandler

Detektivbyrån på Denmark Street

PS. Framåt kvällen svarade Maria Ramnehill på min fråga (om tidigare läsning av Robert Galbraith): ”faktiskt inte”.

Jenny Berthelius (1923 – 2019)

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

 

Jenny Bertyheliuis på 70-talet bruntonad bw liten skarpad
Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson