Intressanta kvinnoporträtt i lovande debutdeckare

Charlotte Bergenwitt

I ljuset dansar skuggor

(Ekström & Garay)

Det är en ny svensk deckarboom på gång, om inte redan i full gång. Om man kan säga så när det sen länge ges ut fler deckare och annan krimi än någon kan hinna läsa. Fast det verkar inte hindra att det ändå finns ett tillflöde av ständigt nya deckarförfattare.

Också de allt fler svenska deckardebutanterna är svårt att hålla koll på och hinna läsa. Det är lite trist och ibland får Deckarloggan lite samvetskval också för att allt och alla inte hinns med.

Extra synd eftersom förvånansvärt många deckardebutanter är klart läsvärda och några riktigt bra – ja, faktiskt skriver som om debutdeckaren kunde ha varit deras andra eller tredje deckare.

Och så precis under dessa, de bästa eller låt säga redan färdiga debutanter, finns också de lovande – så lovande att de absolut är läsvärda men ännu mer lovar att nästa gång, när de nu tränat upp sig med en debutdeckare skulle kunna åstadkomma något ännu bättre, lyfta sig till de allra bästa.

En sådan – ja, ännu en sådan – är Charlotte Bergenwitt som debuterat med deckaren/polisromanen ”I ljuset dansar skuggor”.

Visst finns här lite att jobba med, som onödiga ord i meningarna – rensa! Och runtomkringbeskrivningar som tar upp plats utan att tillägga något – rensa mer! Då hade deckaren också blivit något kortare, vilket den kunde = borde ha varit.

Men observera att inget av detta förtar en starkt lovande debut. Jag läste gärna den här deckaren med dessa bägge – så olika – kvinnoporträtt.

Det börjar med en nära och direkt – kanske alltför nära och direkt? – beskrivning av ett kvinnomord (eller det första kvinnomordet). Detta så explocit skildrat i ett kort första kapitel att det nästan kunde ha förekommit i en deckare av Tony Parsons.

Det fortsätter med inlevesefullt tecknade personporträtten av de bägge kvinnorna i berättelsens centrum.

Den ena – Elina eller Alicia eller Lillan eller… – är en sönderdelad alternativt sammansatt kvinna och människa med flera personligheter och kvinnor inom sig. Elina med flera ser ”syner”, återupplever de mord som skett.

Den andra – kriminalassistenten Chandi Kapur – är också en intressant kvinna, alltså polis och med indiska rötter. Även hon kan beskrivas som en dubbel människa och kvinna, i arbetet och privat. Chandi bor, fortfarande, med sin mamma.

För mig, lika mycket som jag läser Charlotte Bergenwitts debutdeckare ”I ljuset dansar skuggor” som en polisroman, har hon skrivit en roman om psykisk ohälsa och hur sådant kan uppstå. Och liksom parallellt med detta en roman om den livsoreda som också kan drabba och vara med i livet som en vardaglig ”ohälsa”.

Eller låt sig så här, att det levda livet, både vårt eget och närståendes, tar plats och sätter sig i människor, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Allt detta upphängt på en spänningstråd som Bergenwitt håller spänd rätt igenom berättelsen. Miljöerna är förresten Storstockholm, det första mordet sker vid Observatoriet i Saltsjöbaden.

Bengt Eriksson

I köp- och säljbranschen: vapen, människoblod och en tvättbjörn

Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)

”Ghettokungen” handlar om Leon som är i köp- och säljbranschen, så att säga. Inte knark och kvinnor, men det mesta annat man kan tänka sig. Från vapen till mycket speciella beställningar, som exempelvis ett antal liter människoblod och en tvättbjörn.

Det här har glidit på bra och Leon har den verkliga friheten i sikte – att lämna förorten och en far som jagar honom och hans bror. Tills Leon snubblar över ett vapen, ett mycket speciellt vapen som troligen en gång använts för att mörda en statsminister …

Belöningen till den som kan ge avgörande tips för att finna Palmes mördare är 50 miljoner, så när ryktet om vapnet börjar gå blir det förstås en tsunami i undre världen.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener.

Den som läst mina recensioner (på tonyjohansson.nu) vet dock att jag har lite av en hang-up på det där med sannolikhet och realism (jämför till exempel med recensionen av Gustaf Skördemans ”Geiger”). För trovärdigheten i en berättelse är det helt avgörande att aktörerna agerar realistiskt och att det som sker är någorlunda sannolikt.

Jag vill inte spoila, så jag skriver så här. Om jag varit förläggaren som fått manuset skulle jag ha sagt: ”Skitbra, jag vill ge ut det, men det sätt som polisen Eva och ghettokungen Leon lär känna varandra är osannolikt, liksom det faktum att hon råkar jobba i Palmegruppen och dessutom har ytterligare en koppling till Leon.”

Det här inverkar rätt rejält på sista tredjedelen av boken. Synd är det, eftersom alltihop hade kunnat lösas på andra sätt ganska enkelt.

Nu ska man inte avskräckas av dessa kritiska randanmärkningar. Ghettokungen är en bra roman som sträcker sig mot en fyra och jag kommer definitivt läsa om Jeridi bestämmer sig för att skriva fler böcker.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” kommer i mitten av juni.

***

PS. Deckarloggs redaktör måste göra ett extra tillägg om… språket. Skrift- och talspråket, bör jag kanske skriva.

Sammy Jeridi har författat ”Ghettokungen”, utgiven som e-bok att läsa men nog främst som talbok (in- och uppläsning av Jonas Malmsjö) att höra, på ett skriftspråk som gränsar till tal.

Mer tal i replikerna och mer skrift i övrigt, aningens mer. Inte mycket. Syn- och kännbar skillnad men hela tiden ändå talspråk. Korta meningar med drag, kraft och rytm. Tempo!

Sammy Jeridi har en personlighet i språket som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med. För jo, det kommer förstås fler spännings- och gangsterdeckare från Jeridi. Det måste det.

Bengt Eriksson