Deckarloggfredagsextra: Winnerbäck för läääängesen

Winnerbäck har precis kommit med sitt nya album ”Själ och hjärta”. Ganska typisk Winnerbäck-titel väl?

Men åren går. Apropå det nya albumet letade jag reda på en intervju jag gjorde med Lars Winnerbäck för – oj! – sååå längesen nu.

Läs gärna och lyssna – och jämför med dagens Winnerbäck…

Lars Winnerbäck årgång 2021.
Foto: Karl-Magnus Boske / Creative Commons

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Dans med svåra steg

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Rusningstrafik

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Med solen i ögonern

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Kom

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Fönstret 1999

Apropå en tredelad TV-dokumentär: 231 gånger Evert Taube

Första upplagan av den praktfulla Evert Taube-boxen ”Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970” sålde slut direkt. Och detta trots att priset i de flesta affärer ligger uppåt 1 000 kronor. Nu är en ny upplaga av boxen pressad och tryckt.

Evert Taube var och förblir ett nationalhelgon. Eller kanske en nationalklenod? Han är vår egendom. Han tillhör Sverige och svenskarna. Men vilken Evert Taube har vi gjort till nationalhelgon? Hur vill och ska vi minnas honom?

”Änglamark”, skriven till och framförd i Hasse å Tage-filmen ”Äppelkriget” (1971), blev hans sista visklassiker. Evert Taube var då 80 plus. Vi minns honom också från Gröna Lund, där han började framträda på 60-talet och på en sommar kunde locka 18 000 personer.

Och alla kan vi både sjunga och nynna hans eviga sjömanssånger och skärgårdsvalser om Fritiof Andersson, Calle Schewen och Rönnerdahl. Oftast har vi hört dem framförda av Taubes åldrande röst till bl a Lille Bror Söderlundhs, Gunnar Hahns och Ulf Björlins storartade – och mycket svenska – arrangemang.  

Det är alltså den äldre Taube, tror jag, som vi minns. Men Evert Taubes karriär sträckte sig över flera generationer. Gamla lyssnare försvann och nya tillkom. Dessutom blev inspelningskvalitén så mycket bättre att äldre Taube-skivor sällan har spelats på radion. Innan han blev ”vår Taube” så var han – delvis – en annan.

I häftet till boxen finns ett foto från 30- eller 40-talet. Evert Taube står ensam med lutan på en folkparksscen. Också på tidiga inspelningar kompar han sig själv. Han dänger på lutans strängar och sjunger med stor entusiasm och mindre tonsäkerhet.

Nej, han var varken musiker eller sångare utan en trubadur (eller sångpoet, som titeln skulle ha varit idag). Taube diktade historier som han berättade så inlevelsefullt och självupplevt att man bara måste lyssna.

Som alla folksångare skapade han sin egen sångpoesi av lånegods. Ibland uppges det (sången om ”Karl Alfred” är upptecknad, ”Flickan i Peru” bygger på en amerikansk sång och ”Stockholmsmelodi” på en sydamerikansk) men det hände att han glömde att tala om det. Som synes komponerade Taube också så kallad världsmusik redan på 20- och 30-talen. Stockholm var först (hör inspelningen från 1934) en stad i Argentina. När ”Stockholmsmelodi” spelades in på nytt (1955) hade både staden och melodin försvenskats.

Politikern Margareta Winberg (s) beklagade sig över kvinnosynen i visorna. Nog hade Taube, inspirerad av provençalsk trubadurtradition, en syn på kvinnan som till viss del var föråldrad redan under hans livstid. Men det finns också andra budskap i vistexterna.

T o m i den förhatliga ”Flickan i Havanna” sjunger Taube att ”hon har inga pengar kvar / sitter i ett fönster / vinkar åt en karl”. En rak och realistisk beskrivning av hur prostitution uppstår – ur fattigdom och nöd. ”Brevet från Lillan” (eller ”Pappa kom hem”) är en hemsk sång, diktad av en poet som vet vilken usel pappa han varit. ”Balladen om Gustaf Blom” (inspelad 1936!) skildrar en  svensk sjöman som hade rasistiska åsikter men kommit på bättre tankar.

Evert Taube
Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970
(EMI)

Box med nio enkla CD-skivor samt en extra dubbel-CD (på den sistnämnda finns ett urval radioinspelningar). Sammanlagt 231 titlar. Boxen innehåller också ett 100-sidigt häfte i coffee table-format med texter om Taube av bl a Mikael Timm, Lars Forssell, Gunnar Ekelöf och Sven-Bertil Taube.

(Fönstret 2007)

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021  

Årets svenska deckardebutant

Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

diktarenKanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls ellöer blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Deckarlogg 2Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

Bengt Eriksson