Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021  

Årets svenska deckardebutant

Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

diktarenKanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls ellöer blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Deckarlogg 2Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

Bengt Eriksson