Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Hybridextremism i Sverige och Europa

Malin Thunberg Schunke
Blind vrede
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunke skriver europeiska (och internationella) polisromaner. Eller om romanerna ska kallas  jurist- och/eller åklagardeckare.

Hon skriver samtidigt samhällsromaner – ja, politiska böcker. Om man med det menar att hon med politiska ögon fokuserar och skärskådar vad som sker i samhället. Vad som politiskt riskerar att vara på gång i samhället.

Hon gör detta samtidigt; i ett. Thunberg Schunke har en sälläst förmåga att inte stanna upp handlingen (jo, lite lite mot slutet, då) och förklara det som behöver förklaras, analysera det som behöver analyseras. Utan hon skriver, just, i ett.

Det samhälleliga – ja, politiska – skrivs in i handlingen, i deckarberättandet.  Det förklaras och analyseras av och i det som händer i romanen. Skickligt, minst sagt, att lyckas med det.

Egentligen vill jag inte avslöja för mycket om hennes nya, fjärde polis/jurist/åklagarroman om Eurojust i Europa och den svenska åklagaren Esther Edh (samt Fabia Moretti, italiensk åklagare) med flera. Och för mycket känns den här gången som att alls avslöja något av innehåll och handling.

Men jag ska nämna det nyckelord som jag använde redan i rubriken: Hybridextremism (det nämns också i boken och är utgångspunkt för intrigen). Hybridterrorism kan ordet/begreppet byggas ut med och leda till.

De svenska demonstrationerna mot coronavaccin var ett exempel, ur verkligheten alltså. Malin Thunberg Schunke skriver rätt ur verkligheten. Hon skriver verklighetsdeckare. Men nu är jag redan på gång med att avslöja mer än jag tänkte.

”Blind vrede” handlar exakt om detta: när vreden blir blind. Vad händer då? När samhällsutvecklingen går på ett håll och politikerna handlar eller inte handlar på sätt som gör människor så vreda att de blir blinda?

Samma lite märkliga symbol har börjat återfinnas vid demonstrationer och terroristdåd på olika platser i Europa, vid olika sorters demonstrationer och terroristdåd, arrangerade och orsakade av olika organisationer, egentligen motsatta organisationer, från höger till vänster, från vänster till höger, vadsom.

Nej, nu hamnade jag där igen. För mycket.

Efterforskningarna leder till södra Sverige, till Skåne.

Samtidigt handlar romanen om moral, våra samveten, vårt samhällsengagemang. På flera plan, inom  olika – motsatta – delar av samhället, bland medborgare som makthavare, nere och uppe, uppe och nere.

Hur långt sträcker detta sig? Hur långt ska vi tillåta det att sträcka sig? Oss att sträcka oss…

Bengt Eriksson      

Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh vedergallningenLotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Schunke derattslosa-inb-192x300Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty spar-7Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Ullberg Westin ett-enda-andetagGabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin LIndroth rolfMalin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Europas fattiga och rättslösa

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunkes andra deckare med de bägge kvinnliga EU-juristerna har författats med drabbande ilska och patos.

Det är drivet och limmet i ”De rättslösa”.

Thunberg SchunkederattslosaEller säg att Thunberg Schunke, debutantprisad av Svenska Deckarakademin, var urförbannad när hon skrev sin nya, andra roman med de bägge kvinnliga juristerna, svenska Esther Edh och italienska Fabia Moretti, vid Eurojust (EU:s straffrättsliga byrå).

Ämne: Dödens triangel. Så kallas området vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas.

Utifrån detta parallellberättas om Eurojusts arbete, maffia och poliskår i Italien, arbetsvillkoren för säsongsarbetare på grönsaksodlingar, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv.

Mycket blir det, svårt att hänga ihop har det. Som fem, sex romaner i en.

Ha tålamod! Håll ut!

Till sist förenas trådarna och ”De rättslösa” drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Medias tidningar