50-boksjubileum för Johan Kristian Homan!

Jan Mårtenson
Mord i lönndom
(W&W)

”50:e boken om Johan Kristian Holm” anger förlaget på omslaget. Jag ska inte räkna efter. Förra gången det var dags för ett Homan- jubileum hade förlaget räknat fel. Men jag utgår från att den här gången är uträkningen rätt.

För övrigt är det som vanligt, ungefär som vanligt. För Jan Mårtensons långa antikvitetsdeckarserie förändras faktiskt lite… om inte för varje titel men var tredje så där. När deckarläsaren läser typ den fjärde titeln efter att något hände så märker läsaren just att något hänt.

Som att Johan Kristian Homan och Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo, numera är gifta. De bor tillsammans vid Köpmantorget i Gamla stan i Stockholm, där de köpte lägenheten bredvid Homans, slog ut en väg och fick en större, gemensam lägenhet.

Homan är kvar i sin antikvitetsaffär vid Köpmangatan. (Observera dock skillnaden den här gången, han får en ny, yngre medarbetare, en kvinnlig praktikant, i affären.) Världens äldsta katt, Cleo de Merodes, lever fortfarande. Konkurrenten och trätobrodern Eric Gustafson är också han kvar i sin antikvitetsaffär. Liksom Homans känning hos kriminalpolisen, Calle Asplund.

Och så sker nånting förstås och det som sker är som alltid ett mord och så börjar både de misstänkta och andra att besöka Homans antikvitetsaffär och Homan blir indragen mer, snarare mer, eller mindre mot sin vilja i det som i senare titlar handlat om politik och svenska ambassadörer  (Mårtenson hämtar väl ur sin egen minnesbank) och som här vapenexport, underrättelsetjänster, Estonia och svartsjuka.

Jonas Berg bör också nämnas, kusin till Homan och en allt oftare återkommande huvudperson, diplomat och ambassadör på UD. (Se de nämnda ämnena ovan.)

Och så funderar Homan som alltid över sakernas, politikens och livets tillstånd, och han är inte reaktionär. Han fortsätter att bli allt mindre konservativ också. (Jag tror han röstar på C eller till och med S till hösten.) Och så äts det men alldeles för lite, tycker jag (mer av mat kunde det vara).

Det är charmigt, gemytligt och trevligt – men inte ett dugg spännande. Det behövs inte heller. Det ska kanske inte ens vara det. Johan Kristian Homans återkommande, trogna läsare blir knappast besvikna.  (Själv har jag faktiskt, hör och häpna, läst samtliga 50 Homan-deckare…)

På de sista sidorna finns som alltid ett matrecept. Den här gången: linsgryta med indisk touch. Jo, Homan har också börjat uppskatta vegetariska rätter. Jag skrev ju att han inte är så konservativ, det går långsamt, nästan omärkligt men han – och böckerna – förändras.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Kulturen är granne med livet och politiken

Andres Lokko

2010-2019

(Modernista)

Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.

Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).

Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.

Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.

Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.

Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…

Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.

Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2020

Ännu en svensk deckardebutant: Lina Areklew

Lina Areklew

Ur askan

(Strawberry förlag)

Som jag skrev tidigare. Den tar aldrig slut. Den nya svenska deckarvågen verkar vara evig. Här är ännu en ny svensk deckarförfattare som jag kommer att följa också efter debuten och se vad hon åstadkommer i framtiden.

Undrar om Svenska Deckarakademin tillsatt en extra jurygrupp för att bedöma årets svenska debutanter? För nog måste Deckarakademin dela ut ett debutantpris under ett år som 2020, när det kommit fram så många, lovande och bra deckardebutanter?

Inte lätt att välja en favorit eller ens favoriter bland årets deckardebutanter. Fast jag vet ju vem/vilka som är min/a favorit/er, hittills. Deckarloggs avslöjande av dessa dröjer dock, till framåt jul….

Lina Areklews debutdeckare ”Ur askan” har två huvudpersoner. Den ena huvudpersonen heter Sofia Hjortén och är polisinspektör; den andre heter Fredrik Fröding och är en förvirrad man.

Miljön är både Stockholm och främst Ulvön utanför Örnsköldsvik, där Sofia arbetar som polis och dit Fredrik kommer efter att ha förföljt hotellägaren Adam Ceder.

Intrigen är lite komplicerad men ungefär: Fredrik Fröding, 13 år, överlevde Estoniaolyckan. Föräldrarna följde med fartyget ner i djupet och hans bror Niklas spolades av den flotte som han och Fredrik lyckats ta sig ombord på.

Fredriks bror försvann och dog.

Det har Fredrik aldrig kommit över. Fortfarande tror han att Niklas ändå kan ha klarat sig, att hans bror lever. Tjugotvå år senare får han, än en gång, det är inte den första, syn på sin bror vid ett hotell i Stockholm, tillsammans med vad som visar sig vara hotellets ägare.

Därför följer Fredrik Fröding i bil efter Adam Ceder till Örnsköldsvik och Ulvön. Där den sistnämnde snart ska hittas död, det betyder mördad.

Lina Areklew. Foto: Stefan Tell

Som om inte detta räckte verkar mordet på Ceder också ha något att göra med vad som 1979 hände på Ulvön och dessutom har Fredrik, som en gång skulle bli polis, innan hans nerver inte klarade det, inte klarade av livet, och Sofia hade ihop det med, blott kortvarigt, och nu dyker Fredrik upp vid Sofias hus på Ulvön och de får ihop det igen (trots att hon redan har en älskare, en äldre, gift polis i Stockholm).

Låter min beskrivning överfull och rörig så visst kan det antingen bero på mig – att jag inte riktigt hängde med – eller så är handlingen faktiskt rörig.

Så mycket som trängs i boken, tycker jag. För mycket. Så mycket intressant och spännande som trängs om utrymmet men som Lina Areklew inte riktigt fått att hänga ihop. Som den där, för det är det väl, extra diskussionen om kärlek, sexualitet och polyamori.

Och när Fredrik Fröding misstänkts för mordet på Adam Ceder och Sofia Hjortén försöker hemlighålla det för den övriga poliskåren i Örnsköldsvik. Hur tänkte hon? Skulle komma undan med det? Men det gör hon väl, för ”Ur askan” är första titeln i den nya Höga Kusten-serien om Fredrik och Sofia, enligt baksidestexten.

Men där avslöjade väl förlaget alltför mycket, redan på omslaget? Fredrik är ju misstänkt mördare i berättelsen…  

Mer kritiskt än jag hade tänkt, ser jag. Det finns också en hel del i Lisa Areklews debutdeckare som jag uppskattar. Inte minst att hon med Örnsköldsvik och Ulvön introducerar ännu en ny svensk deckarmiljö. Och att hon gör det bra: lyckas beskriva – skildra och gestalta – miljön utan att överdrivet markera den.

Dessutom kan Areklew skriva, verkligen skriva! Hon formulerar sig väl och har ett driv i språket (men tyvärr motverkas det då av en onödigt tillkrånglad intrig).

Både si och så alltså – fast såpass mycket på den bättre sidan att jag absolut tänker hålla koll på och läsa också Lina Areklews kommande, andra Höga Kusten-deckare.

Bengt Eriksson