En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Kurt Wallanders musiksmak

Hur musik blivit en självklar referenspunkt för deckarhjältar, att musiken allt oftare hjälper till att placera dem i samhällsklass och annan bakgrund, låter ana deras åsikter, om politik och medmänniskor, det har intresserat mig länge (eftersom jag ju är lika intresserad av både musik och deckare).

Till deckaressäboken ”I neonljusets skugga” skrev jag till exempel en längre text om skillnaden mellan Kurt Wallander och Ian Rankin, deras respektive polisers musiksmak och vad den skillnaden kunde bero på. Den texten kan jag ju lägga ut på Deckarlogg en annan gång.

Tills vidare lägger jag ut den här kortkrönikan där jag borrade lite mer i Kurt Wallanders och Henning Mankells musiksmak.

—————————————————————————

Mankell Handen

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannen

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

Bengt Eriksson

Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009

Erik Winter (då och nu…)

Sommarkataloger från bokförlagen redan i februari… Det är att vara tidigt ute.

Bläddrar i Albert Bonniers sommarkatalog och ser att Åke Edwardson minsann har skrivit ännu en polisroman med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg. ”Det trettonde fallet” kommer i juli och som titeln anger är detta den trettonde Winter-deckaren.

Så kanske dags att läsa om någon tidigare titel i serien, för att påminna sig om vem och hur Erik Winter vid Göteborgspolisen var? Till exempel följande, den sjätte titeln i serien, som jag recenserade när den kom 2002.

­­­——————————————————————————

Åke Edwardson

Segel av sten

(Norstedts)

 Åke Edwardson ger sej inte. Han blir aldrig nöjd utan sitter fortfarande på skolbänken. Han går en evig fortsättningskurs i deckarförfattande: vrider och vänder på polisromanformen, arbetar med formuleringarna så att orden blommar upp men ansar sen språket igen, filar på dialogen tills den studsar snabbast i Sverige.

Så har också varje ny Edwardson-deckare överträffat den föregående: ända från starten med böckerna om privatdetektiven Jonathan Wide, ”Till allt som varit dött” (1995) och ”Gå ut min själ (1995), över nystarten med ”Dans med en ängel” (1997), och rätt igenom serien med polisromaner om Erik Winter i Göteborg.

”Segel av sten” – den sjätte Winter-romanen – är alltså  Edwardsons bästa och dessutom mest personliga deckare hittills. Varje ny titel i serien har också varit så olik de föregående att det kan tyckas märkligt att alla ingår i samma polisromanserie. Läser man dem i fel ordning så uppstår problem. Läser man dem i utgivningsordning så kan man som extra bonus följa Åke Edwardsons utveckling som deckarförfattare.

Ska jag beskriva hans deckare med ett ord så blir det mansromaner.

Ända sen de första två ”provdeckarna” har Edwardson placerat en man i centrum, låtit historierna utspela sej kring honom. Mannen som prototyp. Just den här mannen som symbol för alla män. Mannen kontra kvinnan, livet, samhället, barnen och, inte minst, kontra sej själv: sitt yrkes- och privatliv, sina handlingar och känslor.

Erik Winter, kriminalkommissarie i Göteborg, är en komplicerad man, svårtillgänglig både för andra och sej själv. Ingen direkt trevlig man. En gåta att han fått ihop det och dottern Elsa med Angela, läkare på Sahlgrenska. Vilket väl Edwardson ville ha sagt: män – i allmänhet – är komplicerade, svårtillgängliga och inte så trevliga.

Men i samlevnaden med Angela och dottern hittar Winter, roman för roman, allt längre in i sej själv och blir då en allt mer öppen och tillgänglig man. Vilket väl Edwardson också ville säga: blott kvinnan kan göra mannen hel, göra människa av mannen.

 Ska jag beskriva romanerna med ännu ett ord så blir det musikdeckare.

Inga (deckar)romanpersoner lyssnar mer på musik än Edwardsons. Nej, det räcker inte: samtliga personer är stora musikkännare med ytterst avancerad smak. (Läser man ”Segel av sten” med penna och block i handen och noterar alla artister/låttitlar som nämns, så får man en  fantastisk lista att ta med sej till skivaffären…)

Mest är det Winter som lyssnar på musik: fortfarande helst Coltrane men även Bill Frisells överstyrda elgitarr, högt, HÖGT! I ”Segel av sten” har också, för att nämna en av de övriga musiknördarna, kriminalinspektör Aneta Djanali börjat lyssna på Gabin Dabiré, den store musikern från Övre Volta/Burkina Faso, för att komma närmare föräldrarnas (sitt eget?) hemland.

Två berättelser varvas:

Den ena, där huvudpersonen är kommissarie Winter, handlar mest om västkustfiske, Skottland och whisky (plus andra världskriget). Pappan till en gammal flamma, som dansade en sommar med Erik och är bosatt på Donsö utanför Göteborg, har rest till Skottland och försvunnit.

Den andra berättelsen, där Aneta Djanali är huvudperson, handlar om ett sannolikt fall av hustrumisshandel som blir allt mindre sannolikt eller åtminstone allt mer förbryllande ju längre inspektör Djanali utreder det.

”Segel av sten” måste vara en de minst action-fyllda deckare jag någonsin läst. Ändå dunkar en puls rätt igenom hela boken, driver upp spänningen och får mej att läsa snabbt-snabbt.

Här ges inga – eller få – förklaringar. Gåtornas trådändar knyts inte ihop utan får hänga lösa. Begås det ens något mord? Nej, här händer ju ingenting! Men ändå, så spännande detta ”ingenting” är!

Åke Edwardson bestämde sej för att skriva en polisroman – en deckare – som trotsade genrens lagar och regler. Kan man skriva en icke-deckare – i betydelsen en skönlitterär roman om människor – som är så spännande att läsarna tror att romanen är en deckare fast den inte är det? Kan man, får man, törs man ha ett öppet slut i en kriminalroman?

Ja! Ja! måste väl svaren bli. För Åke Edwardson har ju gjort det – och lyckats bra. Ja, som sagt, lyckats bäst hittills.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 2002