Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Krypande spänning i Ådalen

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Tango i Brösarp

Hennes föregående Österlenroman, ”Majken minröjare”, var ju nästan en deckare. Miljö: Skillinge med omnejd.

Hennes nya, ”Tango i tabernaklet”, kan knappast benämnas deckare. Fast även här förekommer en viss kriminalitet så jag placerar ändå min recension på Deckarlogg. Miljö: Brösarp med omnejd.

***

Karin Brunk Holmqvist
Tango i tabernaklet
(Bokfabriken)

Realistiskt? Autentiskt? Verkligt? Ja, ja, ja! Detta utgör grunden, själva fundamentet, för Karin Brunk Holmqvists författande: platser och människor är som hämtade ur den sydöstskånska verkligheten, från allas vår vardag.

Österlens små samhällen och byar – mellan vilka hon förflyttat sig i sina romaner – är berättelsernas hörnstenar. De finns, på riktigt. Och de är precis så som hon skildrar – ja, speglar – dem. Till exempel Brösarp, huvudort i den nya romanen ”Tango i tabernaklet”. Gästgiveriet, kyrkan och Götes Allköp – allt finns i verkligheten liksom i fiktionens verklighet.

Det är autentiskt ner på gatunivå. Till och med Höjerensvägen, där Kerttu Mäkinen hyr ett litet nedgånget hus med trädgård och uthus, återfinns på kartan. (Det måste jag kolla på nätet men visst finns Höjerensvägen i Brösarp och jag blir inte förvånad om Kerttus hus också ligger där.)

Brunk Holmkvist tangoDet börjar på Haväng, dit två äldre par – Hedvig och Axel, Selma och Otto, alla 70 plus – är på väg med Axel bakom ratten. De ska på årets första vårutflykt. Efter att bilen parkerats vid Skeppargårdens vandrarhem går de med kaffekorgen till sitt favoritställe. Bägge paren bor annars grannar i en glänta nära Bertilstorp.

Det fortsätter med Kerttu, som får kallas huvudperson. Åtminstone händer och sker det mesta kring – och tack vare – Kerttu. Hon har, står det, ”fart och framåtanda”. Hur finskan Kerttu hamnade i Brösarp är förresten en historia i sig: hon turnerade med en svärdslukare och efter ett uppträdande på Kiviks marknad… Resten får ni läsa själva.

Kerttu, blott 60 plus, städar nu på gästgivaregården och är aktiv i kyrkorådet. Hon skulle gärna vilja bli kyrkvaktmästare. Fler personer: Nils-Viktor, hennes granne, Johanna, kyrkorådets barska ordförande, Lisa, också i kyrkorådet, skild och ute efter en ny, fyra medlemmar i ett mc-gäng, Ola Magnusson, som säljer både ditt och datt och blir förtjust i Kerttu (och hon i honom så lite sex är det också!), Adar, flykting från Syrien som nu arbetar på flyktingboendet i Brösarp och blivande tangolärare, yngling med epatraktor, Bo Nilsson, ”ungkarl och glad för fruntimmer”, med flera.

I sin förra roman, ”Majken minröjare”, hade Karin Brunk Holmqvist infört en smärre deckartråd som drev på handlingen. Med ”Tango i tabernaklet” är hon tillbaks i sitt vanliga berättande: ingen handling med början och slut och inte mycket av berättartråd heller. Men det gör ingenting alls! För ändå händer det mycket, i det vardagliga och lilla och ibland lite större.

Något av allt: starroperation på Simrishamns lasarett, äldre män oroar sig för sjukdomar, kollektpengar försvinner, det knorras (också äldre män) över både utlänningar och unga slynglar, en tjock bunt pengar upphittas (och dessutom påsar med ett vitt pulver), Kerttu lyssnar på finske rockkungen Rauli ”Badding” Somerjoki och bjuder Ola på kalakukku och så avlider den gamle kyrkvaktmästaren.

Inte minst bestämmer sig Kerttu för att rusta upp sitt uthus. Hon döper det till Tabernaklet. Vad ska hon använda det till? Svaret anas redan i boktiteln: kurser i tango. Hon sätter upp en lapp på Götes Allköp/Ica för att bjuda in deltagare. Hur går det? Någon succé? Jo, får man allt säga när Ystads Allehanda kommer och gör reportage.

Upprepning: igenkänningsfaktorn är fortfarande 150 procent. Det som händer i romanen kunde ha hänt – och händer nog – i vilken småby som helst på Österlen (med omnejd). Den här gången gör Brunk Holmqvist också ett ställningstagande vad gäller flyktingmottagning. Men varsamt, höjer aldrig rösten utan skriver så där snällt och vänligt som alltid, varje romansida är fylld av kärlek till människorna. Ändå säger hon ifrån på skarpen, mellan raderna, genom att visa Kerttus handlingar.

Ingen säger ingen annan författare skriver mer i Fritiof Nilsson Piratens skånska anda än Karin Brunk Holmqvist! Detta var ett meddelande speciellt till Piratensällskapet inför utdelningen av nästa Piratenpris. Som Kerttu skulle ha tillagt: ”Perkele satan!”

Bengt Eriksson