Tänk om Gud är en kvinna?

Annette Haaland
Pastor Viveka och feministerna på Stockrosvägen
(Albert Bonniers)

Nej, ingen genre anges på omslaget. Deckare eller feelgood? Under vilken vinjett ska Annette Haalands nya roman placeras?

Enligt min uträkning: 50 procent må bra, 45 procent känn livet och deckare för resten.

Annette Haaland pastor-viveka-och-feministerna-pa-stockrosvagenInget rys – mycket mys. Fast Haaland skriver mysigt på allvar. Ordet är livsfilosofiskt.

Många aspekter på och från livet kommer med – som föräldrar och barn, mobbing, fattigdom, utsatthet, kärlek, kriminalitet, döden och Gud.

Inte minst det sista, huvudpersonen Viveka är ju pastor inom frikyrkan i den trevliga lilla stockholmsförorten Enskede. (En mycket nära, ja, realistisk miljöskildring, kan jag också tillägga och intyga från min barndom.)

Viveka är en tänkande, funderande pastor, kvinna och människa, som här tänker på och predikar om att Gud kanske var kvinna?

Först mot slutet sker den allvarliga brottsligheten i romanen. Innan dess har läsaren fått en realistisk, fin och varm vardagsberättelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

Julaftonsgåtor i Valleby

Finns det – efter Åke Holmberg med Ture Sventon och Sivar Ahlrud med Tvillingdetektiverna – någon och något som skrivit sig in så definitivt i den svenska barn- och ungdomsdeckarhistorien som Martin Widmarks – och förstås också Helena Willis – böcker om ”LasseMajas Detektivbyrå”?

Vet ingen, i alla fall. Tror inte det. Om du har förslag på några barn- och ungdomsdeckare efter Holmberg och Ahlrud som kommer att gå till historien och bli eviga – så meddela! (Ja, Kalle Blomkvist-deckarna Astrid Lindgren är ju också klassiker men mer som myten om kalleblomvistare än som fortfarande lästa ungdomsböcker, väl?)

Räknar jag rätt har – det började med ”Diamantmysteriet” (2002) – Widmark skrivit och Willis tecknat tjugoåtta stycken LasseMaja-deckare. I själva huvudserien alltså, det finns dessutom ett antal extraböcker vid sidan om. Plus filmerna. Svårt att hålla koll på allt och alla.

LasseMajaTill exempel nu i dagarna kom ”Jul i Valleby. Det stora strömavbrottet” (Bonnier Carlsen) som väl ska fungera som julläsning för unga. LasseMajas Detektivbyrå står inför ännu en gåta och ett fall – se titeln, händelsen  inträffar mitt på självaste julafton – men dessutom kan de unga läsarna (och i mitt fall äldre läsaren) hjälpa detektivbyrån.  (Nästan) varje uppslag avslutas med något att klura på: en gåta med en ledtråd.

Två unga detektiver, Lasse och Maja, är ju ingen märkvärdig idé. Men det handlar inte om det utan om hur. Hur Martin Widmark berättar och Helena Willis illustrerar, hur de tillsammans skapar en stämning att tycka om och vilja vara med i. Hur varje bok, uppslag och sida blir en biljett till Valleby, där LasseMaja Detektivbyrå verkar.

Läsaren reser dit med böckerna. Är med, på plats. Till detta bidrag den karta, som finns i varje bok,  över Valleby, torget och husen, kyrkan, cafét, stationen, posten, hotellet, biografen och så vidare, som väl utökas pö om pö (eller är det jag som hoppat över nån bok?). Och förresten…

… så har jag alltid – ända sen jag satt på cafét vid Enskede torg söder om Söder i Stockholm nångång när de första böckerna hade kommit och tittade ut över torget, då slog det mig och sen dess har jag trott det, att Widmark/Willis faktiskt utgått från det lilla torget i Enskede när Valleby skapades. Nånting med torget och gatorna runt om, gatornas sträckning och den där kyrkan, där den ligger, som får mig att tro eller inbilla mig det.

Nej, säg inte om det stämmer eller inte. Låt mig fortsätta att tro så.

Faktiskt har jag inte läst just ”Det stora strömavbrottet” ännu, skriver innan jag läst, för läsa ska jag göra i självaste julaftonsfriden, om jag säger. Det står en lång rad med LasseMaja-deckare i min hylla och nu väntar jag på att Lukas, vårt senaste barnbarn, ska bli något år äldre så ska han få allihop. Att lyssna på när hans pappa läser för honom, först, och sen läsa själv.

Dessa blivande klassiker bland svenska barn- och ungdomsdeckare. Samtliga böcker i huvudserien finns numera återutgivna – i färg. Som teckningarna ska vara förstås. Förstår inte vem som kunde komma på idén att illustrationerna skulle vara i svartvitt (ekonomi?), som de var i början. Också de tidiga teckningarna har nu fått färg och böckerna har alltså återutgivits.

Som de och det ska vara.

Bengt Eriksson

 

Pyssligt, mysigt och lite spännande

Annette Haaland
Pastor Viveka och Glada änkan
(Albert Bonniers)

Pyssligt och mysigt. Läsaren mår bra. Samt en gnutta spänning.

Annette Haaland har skrivit sin tredje feelgooddeckare om frikyrkopastorn Viveka i stockholmsförorten Enskede.

Glada änkanTiteln syftar på den kvinnliga pianist som brukade ackompanjera stumfilmer på Enskede bio. Nu har Viveka med vänner öppnat en ny liten bio. Hon predikar, hennes make lagar mat och de går på tangokurs, församlingen får en annorlunda ny medlem och en äldre församlingsbo forskar i Glada änkans historia.

Men så dyker ett avhugget finger upp på ett bord. Och vem är den där ryssen, som snokar omkring?

Jo, lite skrämmande blir det, för Haalands berättelse har verkligheten som grund.

Tredje gången gillt! En riktigt lyckad feelgood med krimi.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

pastor-vivekaHaaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

haaland-2Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

cedervall-2Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

AppelqvistJag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att Deckarlogg 2hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson

Mys, feelgood och cozy

Det är ju något märkligt med krimi.

Om en deckare kokas så att säga normalt och som vanligt så blir den hård. Om deckaren kokas lite till så blir den mjuk. Om deckaren sen kokas ännu något mer så blir den mysig. Eller ”feelgood”. Eller ”cozy”, om ni vill.

Ifall någon nu tycker det verkar som om jag låter ironisk och nog inte riktigt gillar ”mysdeckare” alternativt ”feelgood” eller cozy crime” så visst kan det väl stämma. Jag undrar: Hur mysigt kan det bli med ett eller flera mord?

Bör det bli? Får det bli? Hur gott ska en deckarläsare må av att en eller två eller tre eller ännu fler personer blir mördade?

Agatha Christie må ha skrivit deckare av mjukare sort – men hennes deckare är väl inte mysiga? Och så kan knappast heller Maria Langs beskrivas. Det finns, tycker jag, en mysgräns som inte borde gå – och oftast inte heller går – att passera för den som skriver skönlitteratur om så kallad ond bråd död.

Trots mina förutbestämda meningar och aversioner så började jag att läsa ”Pastor Viveka och tanterna” (Albert Bonniers) av Annette Haaland. På fliken beskrivs boken som just en ”underhållande mysdeckare”. Där anges också att den ska innehålla ”trivsam spänning” och ”existentiella frågor”.

pastor-vivekaKommentar till orden ”spänning” och ”existentiell”: Nja.

Fast nu ska jag inte gå åsikterna i förväg. Ändå började jag alltså att läsa Haalands ”mysdeckare” och det var av ett personligt skäl: miljöpersonligt. Inte det sämsta heller utan tvärtom mycket viktigt – alltså den miljö i vilken en deckarförfattare låter sin kriminalgåta utspelas.

Gamla Enskede, strax söder om Söder i Stockholm, på – framför allt – högra sidan om Nynäsvägen efter att man passerar Nya Söderstadion (så heter den och inget annat). Detta är miljön i ”Pastor Viveka och tanterna”.

En miljö där jag tillbringade mycket av min barn- och ungdom. Handelsvägen vet jag var den går, den ingången brukade jag använda när jag (och generationen efter Anna Odell) gick in på vår mardröms skola. På Krokvägen bodde en i min klass och Margaretavägen går bakom Margaretaparken där jag hade småfuffens för mig med en annan skolkamrat (av motsatt kön).

Jag känner igen gatorna i Enskede. Också Annette Haaland känner sin miljö. Fattas bara: huvudpersonen Viveka är pastor i vad som benämns Enskede frikyrka, som får anses vara densamma som verklighetens Triangelkyrka där Haaland själv är pastor.

Min enda invändning mot miljöskildringen är att Enskede tryckts ihop. Som om det är några hundra meter bara mellan Dalens koloniområde och Svedmyra centrum! Men visst, åkej, det är författarens privilegium. Till Bagarmossen måste Viveka i alla fall ta bilen.

Personerna i Annette Haalands debutdeckare är främst församlingsmedlemmarna. Och särskilt tanterna: i andra kapitlet samlas de i Doris kolonistuga – Viola, Selma, Edna, Doris själv med flera – för att diskutera pastorns förslag att det ska serveras frukt (?!!?) istället för sju sorters kakor till kyrkkaffet.

Någon av dem ska snart dö = bli mördad.

Fler personer: Henry, som liksom Viveka har en kolonilott, Åke, som är så engagerad i kyrkan att Viveka får se upp så han inte tar över, Abbe, bokhandlaren som Viveka råkar få lite kuckeliku med (fast ytterst lite, hon är gift ju och dessutom pastor), fastighetsmäklaren Benny Falk, det homosexuella paret Urban och Östen med papegojan Margareth, och så vidare.

Någon/några av dessa kommer också att bli mördad/e.

Hur det nu är möjligt, när spänningen – ”spänningen”? – kan beskrivas som ospänning. Snarare bakåt- än framförhållning. Det enda lite spännande ska väl i så fall vara att fundera på vem som kan ha varit Abbes riktiga mamma. Annars puttrar det på, tänk ett långkok på spisen med svag värme.

Men det kanske är grejen, som jag inte har fattat. Eller eventuellt förstått omedvetet. Att läsaren långsamt ska sjunka in i miljön och bli bekant med människorna. Men varför då skriva en deckare? Behövs verkligen morden? Räckte det inte med ”mys”- och ”feelgood-” och ”cozy-” plus efternamnet roman?

Nej, jag stannade inte upp i mitten. Jag la inte boken ifrån mig. Jag läste mysdeckaren ”Pastor Viveka och tanterna” till sista sidan (287). Jag erkänner det, så nånting var det väl som fick mig att stanna kvar. Och, jag erkänner det också, jag kommer nog att läsa hennes nästa ”deckare”. Fast helst utan citattecken, så snälla…

Deckarlogg 2Någon gnutta framförhållning, en liten, liten spänning som för berättelsen framåt – skulle en deckarläsare kunna få begära det?

Bengt Eriksson

John och Kajsa Hillman på nytt

”Stjärnfall” måste ha varit den första vuxendeckare jag läste. Men förstås inte Lars Wilderängs roman med samma titel, som kom i fjol, utan Folke Mellvigs från 1952. Riktigt så tidigt läste jag den nog inte men ett par år senare bör det ha varit.

Ålder (min alltså): typ sju år.

Folke Mellvig Stjärnfall”Sjärnfall” är en Kapten Hillman-deckare – den andra i serien. Att jag fick pappa att köpa den till mig i födelsepresent hos Enskede bokhandel berodde på att jag redan kände privatdetektivparet John och Kajsa Hillman (samt deras medhjälpare Freddy) från radion. Den första radiodeckarserien med paret Hillman sändes 1950.

Mest känd blev väl Folke Mellvig för radioserierna och filmerna om privatdetektivparet Hillman men berättelserna gavs även ut i romanform. Han var en filur han den där Mellvig, en skrivande hantverkare snarare än författare, som kunde skriva åt bägge hållen: berättelsen hade ofta varit en radiopjäs eller ett filmmanus innan den skrevs om till deckarroman.

Så romanerna blev lite tunna ibland, tyckte jag. Eller vill jag minnas, rättare sagt. Längesen som jag läste någon deckare av Folke Mellvig. Men nu ska det bli av, nu ska jag läsa om några gamla Hillman-deckare, för nyligen upptäckte jag nämligen att ett antal av Mellvigs detektivromaner återutgetts som e-böcker.

Stjärnfall 2Både ur serien med Hillmans detektivbyrå i Stockholm (samt utflykter i landet) – bl a just ”Stjärnfall”, ”Farligt för familjen” och ”I all tysthet” – och andra deckare med andra huvudpersoner som jag faktiskt aldrig har läst. Så det blir både till att läsa om och läsa för första gången.

En mycket bra idé – att återutge äldre deckare som e-böcker – tycker jag. Hyggligt billigt att köpa och ladda ner, om en vill det. Och ännu bättre = gratis att låna från biblioteket. Jag börjar med ”Stjärnfall” för att se om den fortfarande håller den kvalitet som jag tyckte då, när jag läste min första deckare, när jag var typ sju…