Litterär skvader: skröna, agentaction och whiskyhistorik

Per Erik Tell / Börje Berglund
Whisky Blues – Hela historien om fat 1692
(Ultima Esperanza Books)

”Whisky Blues 2”, så får man väl kalla den nya romanen eftersom den har en föregångare med samma titel, måste vara det bästa som Per Erik Tell har skrivit – än en gång tillsammans med Börje Berglund. Eller bästa och bästa, snarare det mest lovande han skrivit. Vilket ju kan tyckas vara märkligt uttryckt, när Tell gett ut en lång rad böcker. Förklaringen kommer i slutet av recensionen…

Också den föregående romanen, som inleder och finns med i den här nya utgåvan, recenserade jag i YA och beskrev som en (för Tell alltså) ”mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria” (vilket kan ha varit Berglunds förtjänst). En galen berättelse var det ändå, något annat vore väl omöjligt (när Tell författar), och fortsättningen är nästan lika galen.

whisky-blues-hela-historien-om-fat-1692Frågan är, till att börja med, om man måste läsa ”Whisky Blues 1” innan man tar itu med uppföljaren? Svaret blir kanske men inte nödvändigtvis. Fast varför ska man inte göra det, läsa eller läsa om för att få bakgrund till personerna, miljöerna och berättelsen, när den gamla ettan nu har återutgivits ihop med nya tvåan.

Utdrag ur recensionen av (gamla) ”Whisky Blues” med undertiteln ”Hämnden”: En fyndig historia, både skämtsam och allvarlig, bland whiskyproducenter i Skottland. Välberättat och stämningsfullt med extra plus för den högländska skotska whiskymiljön som doftar starkt och gott från sidorna.

Och, som jag skrev ovan, en galen berättelse om en rent otroligt misslyckad auktion av en tunna – eller ett fat – urvintage whisky från 1692 (?!) och dess följder. Härmed nog om del 1 (men det kan tilläggas – utan att avslöja för mycket – att tunnan kommer på villovägar med sitt innehåll av både whisky och något annat).

Del 2 av ”Whisky Blues” med undertiteln ”Återkomsten” utspelar sig två-tre år senare, således 2010 (dock med tillbakablickar så långt bak som just 1692 och även 1746-88 och till tiden för den förra romanen). Whiskytunnan, som borde ha varit försvunnen, återfinns – av alla platser – i Mogadishu, Somalia.

Därefter återkommer personerna: Sir Eric Montgomery, väl ägare av whiskytunnan och skyldig till det mesta; Lord Edward Humbleton eller om han nu ska tituleras Lady Edith; Fiona Flanahan, konsult i whiskybranschen; systrarna Angie Connors, ett slags frilansande agent (á la hårdkokt privatsnok) och Jennifer Wright, sekreterare och inte så oklipsk som hon verkar.  Dessutom tillkommer de unga halvbröderna Tom och Duncan, musiker i The Whisky Blues Band, samt en före detta hästjockey och numera pubägare. Med flera.

Resultatet blir en så kallad skvader: skröna, agentaction, polisroman och whisky- samt i viss mån vinhistorik, på omslaget sammanfattat som kriminalroman. Miljöerna växlar mellan Skottland och England, Italien, Kenya, Somalia och Argentina.  Och vilken plats som berättelsen än hamnar på ger författarna (främst ansvarig för detta är väl globetrottern Tell) korta, snabba och exakta men likaväl stämningsfulla nedslag i miljöerna. Levande och bra gjort.

Men inte heller den här gången blir det riktigt spännande. Ibland är det på väg – men, nej. Tell och Berglund är för berättarglada, det finns hela tiden så mycket mer och annat och vid sidan om som de vill berätta. Så även ”Whisky Blues – Återkomsten” har mest blivit en rövarhistoria och skröna. Fast, det bör betonas, en högst underhållande skröna.

I sista kapitlet planteras dessutom en cliffhanger som låter ana en eventuell tredje del av whiskysviten (med mindre av whisky och mer musik). Det där ordet lovande då, vad menade jag med det? Jo, att Per Erik Tell tidigare skrivit ett par lika stämningsfulla (till miljöskildringarna) men spretiga (berättelserna) skånska deckare. Jag har flera gånger riktat följande uppmaning till Tell men när han nu börjat tajta ihop berättandet så vädjar jag: Skriv ännu en skånsk deckare och gör det på största allvar!

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2019

Välkryddad brittisk bladvändare

Sharon Bolton
Hantverkaren
Övers: Åsa Brolin
(Modernista)

Jag kan verkligen förstå varför ”Hantverkaren” var nominerad till priset för bästa översatta deckare 2018 av Deckarakademin. Vad jag inte förstår är att det inte vann.

Sharon Bolton är en av mina favoritförfattare och hennes ”Små svarta lögner” hamnar på min topp 5 lista över bästa deckare som jag läst. Hon har också skrivit flera böcker med karaktären Lacey Flint vid Londonpolisen i huvudrollen men jag tycker att hon är som bäst när hon som i ”Hantverkaren” skriver fristående böcker.

Handlingen utspelar sig i Sabden i nordvästra England som vad jag förstår ligger i närheten av staden där författaren själv växte upp. Huvudkaraktären, Florence Lovelady, återvänder till orten där hon jobbat 30 år tidigare för att bevista en begravning av en fälld mördare som hon medverkat till att gripa.

Bolton HantverkarenOffren hade begravts levande, i kistor som mördaren själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig. Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan?

Läsaren får följa Florence Lovelady både i nutid och 30 år tidigare. Det är lite tröttsamt med all skit hon får utstå som ung kvinnlig polis från sina manliga kollegor. Speciellt när hon faktiskt för utredningen framåt. Men jag antar att det är en ganska trovärdig skildring av hur det kan ha varit vid den tiden då den manliga machokulturen var förhärskande.

Jag gillar deckare som drar nytta av den lokala miljön och historien och det gör verkligen Sharon Bolton i ”Hantverkaren”. Här finns övergivna hus, kyrkogårdar och ett berg med en sjö med en egen mytologisk historia. Det är mörka krafter som rör sig i buskarna och det gränsar till det övernaturliga. I bakgrunden finns även en historia om en gammal häxprocess.

Sålunda en välkryddad anrättning som författaren serverar på bästa sätt. Det här är en riktig bladvändare som håller läsaren vaken om natten. Du bara måste få veta vad som kommer att hända härnäst. Den når inte riktigt upp i nivå med ”Små svarta lögner” men jag tycker att ”Hantverkaren” är välförtjänt av det sällan utdelade betyget 5 av 5.

Samuel Karlsson,
har nu skrivit så många ”gästrecensioner” att han får utnämnas till återkommande –  oregelbunden – medarbetare på Deckarlogg. Han är också deckarförfattare (lagom till bokmässan i Göteborg kommer polisromanen/deckaren ”I mördarens skugga”, andra titeln i serien om och på Mörkö i Tjust skärgård) och dessutom ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för info om just ljudböcker.

I neonljusets skugga

Råkade börja bläddra i en pocketantologi som Boströms förlag i Lund gav ut och jag kom med idén till och redaktörade.

Tjugo år sen, är det lång tid? Det var i alla fall häpnadsväckande att tjugo år senare läsa mitt förord på nytt.

Så annorlunda det var då, med deckarläsandet såväl som deckarutgivningen. Så mycket som hänt med deckarläsandet, deckarskrivandet, deckaröversättandet och deckarrecenserandet under de år som gått.

Läs och häpna så smått, du också. För det tror jag att du gör! Här är förordet jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”…

***

En deckare om deckare.

Så skulle boken ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” kunna beskrivas. Här finns ett antal mysterier och här begås också några mord (eller dråp). Både för mysterielösandet och ”mördandet” svarar artikelförfattarna. Men låt mej ta det från början!

Jag kan inte gå förbi en pockethylla med utländska deckare (amerikanska och engelska, det är vad mina språkkunskaper klarar av) utan att stanna till, kolla nya titlar och plocka åt mej några böcker. Så har det varit i många år. Jag har upptäckt en rad nya författare som skriver vad man kan kalla nutidsdeckare, där miljöerna, människorna och kriminaliteten är oroande samtida.

I neonljusets skuggaEnsam har jag inte känt mej. Det brukar vara trångt vid pocketdeckarhyllorna. Ibland uppstår spännande samtal framför någon hylla. Men varför skrivs det så sällan om de här deckarna i Sverige? Varför uppmärksammas inte den nya generationen deckarförfattare från USA och England? Varför har så få av de romaner som t ex nämns i den här antologin översatts till svenska?

Kan jag verkligen vara den enda någorlunda skrivkunniga personen i Sverige som läser moderna deckare? Svar: Nej! Omöjligt! Jag satte mej ner och försökte komma på vilka av dina svenska favoritskribenter som någon gång faktiskt skrivit en deckaraktig text, försökte lista ut – av deras sätt att skriva och val av ämnen – vilka som borde vara deckarläsare.

Sen ringde jag. Nästan alla tackade ja – genast och med stor entusiasm. Javisst läste de deckare! Redan i telefonluren visste de vad de skulle skriva om, hade nästan artikeln klar i huvet! (Få av alla de mycket skriv- och deckarkunniga skribenterna som medverkar i antologin skriver om deckare på dagstidningarnas kultursidor, i kulturtidskrifter och de svenska deckartidskrifterna. Ett mysterium!)

Den allra största av de myter som avlivas i boken – vid sidan om myten att man skulle kunna ha minsta lilla koll på vad som händer inom modern kriminallitteratur genom att bara läsa utländska deckare som översatts till svenska – är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.

Redan i den första texten bevisar Mats Olsson att Ed McBain hämtar sina berättelser från verkligheten – rätt ur New York Times. Medan Per Svensson som en malmöitisk Philip Marlowe löser mysteriet med den svenska kriminalromanen före och efter Olof Palme. Och Carmilla Floyd visar på behovet av privatdetektiver också i verklighetens Los Angeles.

Eva Johansson ger sej ut på den amerikanska landsbygden och upptäcker en ny genre i genren: country noir. Susanne Pagold tackar den nya franska kriminalromanen för att hon tagit sej fram som journalist i Paris. Dotun Adebayo åker BMW genom den svarta gangsterromanen, i verkligheten och fiktionen. Moa Matthis förklarar sina behov av kvinnodeckare som enkombination av ”primitiv blodtörst” och ”politisk uppmuntran”. Osv.

De flesta texterna handlar om den moderna kriminalhistorien. Men för att det ska kunna växa grenar på ett träd så måste trädet ha en stam och rötter. Några texter går också i deckarhistorien. Katarina Tornborgs bidrag handlar om Wilkie Collins – en manlig deckarfeminist från slutet av 1800-talet, så modern då att han fortfarande är modern nu.

Något bör väl dessutom sägas om det ovanliga publicerings- och distributionsättet som Boströms förlag och jag har valt för den här boken.

Vi hade kunnat göra ”precis som vanligt”: tryckt upp en normalupplaga, satt ett relativt högt f-pris och troligen sålt ganska få exemplar. Då hade boken nått alldeles för få av de intresserade deckarläsare som både förlaget och jag är övertygade om finns, om än slumrande, där ute i Sverige.

Vi valde ett annat och mer ovanligt publiceringssätt.

”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” har tryckts i en stor förstaupplaga (20.000 exemplar), finansieras med annonser och delas ut gratis (både under 1999 års bokmässa i Göteborg och i de flesta svenska bokhandlar).

”I neonljusets skugga” är alltså en gratisbok. Kalla den gärna propagandaskrift! Det är målet: att så många i Sverige som möjligt – läsare, kulturredaktörer, kritiker och bokförlag – ska få upp ögonen för den moderna kriminallitteraturen som samhällsskildrare (människor, miljöer och politik, hela samhället, utvecklingen och livet). Helt enkelt upptäcka att deckare är bra, högst läsvärd skönlitteratur. Kan boken också bidra till att locka fram fler – nya och yngre – svenska deckarförfattare så skulle det inte vara dumt…

Bokens titel har inspirerats av journalisten Woody Hauts benämning på dagens hårdkokta deckare från USA: neon noir.

Vollsjö den 11 augusti 1999
Bengt Eriksson

***

Om nu någon som inte har och/eller inte har läst antologin ”I neonljusets skugga” skulle vilja läsa den så finns det fortfarande några exemplar kvar i en låda på en av mina hyllor.

Inte gratis längre – de få exemplar jag har vill jag att de ska hamna hos riktigt intresserade deckarläsare – men det kostar ju en spottstyver att köpa boken. Se här nedanför och hör av dig om du är intresserad av en bok…

***

Fortfarande rätt mallig över att jag lyckades få så många intressanta och kunniga skribenter – typ Greider, Olsson, Svensson! – att medverka i följande antologi om kriminallitteratur och jag kan lova att deras texter håller fortfarande:

NeonljusÄr dagens deckare hårdkokta eller löskokta? Befolkas de av kvinnliga eller manliga kommissarier? Finns det svarta gangsterromaner? Och varför i hela friden lyssnar ystadpolisen Wallander på opera? Kort och gott: vilka trender finns inom kriminallitteraturen? Vad händer på deckarfronten i Sverige och runt om i världen? Med betoning på dagens deckare – men avstickare finns! – får vi en populärkulturell rundvandring, guidad av skribenter med helt olika och ibland lite överraskande infallsvinklar. I fjorton artiklar berättas det om såväl deckarens begynnelse som det nya gardet inom kriminalgenren.

Samtliga medverkande: Dotun Adebayo, Åke Edwardson, Bengt Eriksson, Carmilla Floyd, Göran Greider, Eva Johansson, Kristoffer Leandoer, Moa Matthis, Mats Olsson, Susanne Pagold, Jenny Rydqvist, Per Svensson, Katarina Tornborg och Mikael Widell.

Redaktör: Bengt Eriksson. ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Boströms 1999). Reapris: 20:- plus frakt. 

 

 

Brott och privata straff

Tony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Fler som kritiserat Tony Parsons för hans alltför hemska prologer?

Nu har han i alla fall dämpat sig så pass att ingen läsare behöver hoppa över de första sidorna. Tack!

Parsons TyburnRättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar.

Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego.

Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjar avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt.

Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verkligheten.

Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

De hemliga fienderna

Mitt i den enorma floden av nyutkomna deckare har jag svalkat mig lite med omläsningar av några klassiker, nämligen Agatha Christies böcker om Tommy och Tuppence Beresford.

The Secret Adversary, 1922 (Den hemlige motståndaren, 1923)
N or M 1941, (N eller M, 1942)
By the Pricking of my Thumbs,1968 (Ett sting i tummen, 1969)
The Postern of Fate, 1973 (Ödets port, 1977)

Samtliga titlar går att köpa på engelska och de svenska kan hittas på nätantikvariat (kolla också svenska utgåvor som e- och talböcker) .

Agatha ChristieOm man skulle dra några slutsatser alls av utgivningstakten, så finner man att t o m slutet av 1960-talet så kom översättningen ett år efter utgivningen. Med ”Ödets port” dröjde det fyra år, vilket kanske kan tyda på att förläggaren, Bonnier, hade tappat intresset för Christies vimsiga spionpar, att tiden runnit förbi och vidare mot mer realistiska krimhistorier än gammalmodiga Whodunnit’s.

Agatha Christie.

Eller så kanske man tyckte att det var en ganska dålig bok, som ändå borde ges ut. Christie är ju ändå alltid Christie.

Ofta hos Christie står kvinnorna i centrum.

Hon kan vara den starka och käcka flicka som trots en dålig start gör det bästa av sitt liv. Hon kan ha grå ögon, mörkt hår och en stark personlighet. Hon kan vara klädd i slitna men väl skurna kläder och gilla hästar. Hon kan hålla sig i bakgrunden eller i förgrunden eller vara den det kretsar kring. Hon kan också vara skurken.

I den underbart fina ”A Pocket Full Of Rye” från 1953 (”En ficka full med råg”, 1954) finns en mycket cool kvinnlig skurk, en flicka som är stark och måste gå vidare, en flicka som inte riktigt är på banan, en klarsynt och vasstungad gammal dam, samt Miss Marple.

Partners-in-crime_largeOch så kan hon vara Tuppence Cowley, ung prästdotter från landet som söker äventyret i London (”Den hemlige motståndaren”).

Här är hon, lusfattig och på jakt efter ett jobb, vadsomhelst som innebär att hon inte behöver åka hem till mamma och pappa. Helst vill hon gifta sig rikt, för pengar, inser hon, är biljetten till ett lättare liv.

Affisch för TV-serie med Tommy och Tuppence Beresford.

Hon och hennes barndomsvän Tommy Beresford, lika fattig efter kriget som hon och utan några lysande framtidsutsikter, bestämmer sig för att göra något åt saken. Kanske starta ett företag. Varför inte Young Adventurers Ltd – ”Willing to do anything. Go anywhere… No unreasonable offer refused” – ?

En annons kan säkert sätta fart på affärerna. Och det gör det. Tommy och Tuppence får betydligt mer än de räknat med i jakten på den mystiske Mr. Brown, Englands, ja, kanske världens främste kriminella hjärna vars diskreta verksamhet syftar till att förvandla England till en diktatur.

Helt i tidens anda beskrivs Tuppence som en flapper, med svarta ögon under clochehatten, snabb i huvudet och i repliken och ett stort förakt för det hon kallar sentimentalitet. Den Nya Sakligheten har slagit igenom.

christie den-hemlighetsfulle-motstandaren_e-bokHon både röker och går på barer och behöver ingen beskyddare. Hon är orädd, intuitiv och tänker många steg längre än Tommy.

Han är inte lika smart, inte lika fantasifull som Tuppence, men när han väl ha klurat ut hur det ligger till ger han sig inte, släpper inte greppet om verkligheten och logiken. En rödhårig, hederlig, gladlynt och stabil engelsman på Englands sida.

När allt har klarat upp sig får de sin belöning. Tommy får ett jobb i Secret Service och Tuppence och Tommy får varandra. Det är så Rart!

Som tur är nöjer sig Tuppence inte med att förpassas till rollen som maka, vilket blir tydligt i ”N eller M”, den spionhistoria som handlar om femtekolonnare under andra världskriget. Också där slår Tuppence alla rekord i snabbtänkthet som Mrs. Blenkinsop (som bara verkar ha stickning och små barn i huvudet) när hon tar in på ett litet pensionat tillika spioncentral.

Christie N eller MVid det här laget har Tommy och Tuppence två vuxna barn, som förstås jobbar med hemligheter och tycker att föräldrarna är gulliga, men att nu är det allvar och ungdomens tid att göra skillnad. De har ingen aning om att föräldrarna fortfarande är aktiva spioner i kampen mot Hitler.

Jag ler på varje sida. Och det inte bara för att historierna är så, i brist på bättre ord, gulliga, utan för att det hos Christie finns en passionerad, besjälad idé om England som frihetens och demokratins stamort på jorden (”Right or wrong Sir, I’m for my Country”).

En i grunden konservativ självbild som vänligt överseende betraktar och interagerar med andra, (”Foreigners, you know”) inte fullt så lyckliga människor som inte vet hut vare sig det gäller intagandet av Tea eller hur man för sig.

Tuppence både bryter mot normen och upprätthåller den. Hon är den friska, lagom galna fläkten.

CVhristioe Ett sting i tummenHistorierna blir vittnesmål om ett nu mycket främmande sätt att tänka och känna inför nationalstater, nationalkaraktärer, rätt och fel. En på ytan enklare, mer rätlinjig värld. Sen skadar det ju inte att historierna är roliga, skrivna med Christies driv och humor.

I ”Ett sting i tummen” är det återigen Tuppence som leder en motvillig Tommy. Han gnäller och tycker att nog borde de kunna ta det lite lugnt, de är ju till åren. Jaja, säger Tuppence, men.

Det finns alltid ett men. Hon har kommit på något som inte stämmer. Och blir besatt av att ta reda på vad det är, om så bara för att få veta att det inte var något.

Det finns en målning av ett hus. En gammal dam på ett ålderdomshem har sagt något som inte lämnar henne någon ro. Något hon känner hänger ihop med huset på målningen som hon är säker på att hon har passerat vid något tillfälle. Så hon tar upp jakten och passar hon på när Tommy är borta några dagar.

Han kommer hem och finner bara trotjänaren Albert som alltid tror det värsta. Så ringer dottern Deborah som har sett en liten artikel i tidningen om en mystisk olycka… och var är Tuppence?

Christne Ödets portNågot i det förflutna verkar i tiden och leder till att vissa har väldigt mycket att förlora på att sanningen kommer fram, vilket den förstås gör.

Detta är lika sant om ”Ödets port”. Men här märks det tydligare att Christie, Tommy och Tuppence håller på att bli gamla. Christie skriver pratigare och inte lika ekonomiskt som förr, inte lika precist.

Men i övrigt är det en fullt igenkännlig Dame Agatha med en berättelse som fortfarande rör sig från det lilla sammanhanget, det vardagliga och vanliga, till det större, omvärldsliga. Englands öde vilar fortfarande i Tuppence och Tommys händer.

Även om de är pensionärer och i 70-årsåldern och Tommy är trött och helst vill ta det lugnt så kan han inte låta bli att dras med av Tuppences entusiasm. Hon kan bara inte låta bli att undra över de märkliga understrykningarna hon hittar i Stevensons roman ”Den svarta pilen” från 1888 i bokhyllan i det hus som paret just har köpt.

Tillsammans bildar understrykningarna en mening som är ett budskap… ”Mary Jordan dog inte en naturlig död”.

Men det är ju så länge sedan, kring första världskriget, vad kan det ha för betydelse idag, 1973? Undersökningarna leder dem närmare och närmare nutiden och återigen är det underrättelsetjänsten som diskret understödjer deras ansträngningar.

En komplott som syftar till att stärka den latenta fascismen avslöjas och allt slutar väl. Också denna, den sista gång som Tommy och Tuppence Beresford förgyller boksidorna med sin närvaro.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

 

Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Jessica FellowesMen redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Mattias Boström – från nörd till expert

Apropå att Mattias Boström nominerats till en Edgar – grattis och lycka till! – för sin bok ”From Holmes to Sherlock” så tog fram dne här intervjun jag gjorde med honom i fjol.

***

Första gången jag mötte Mattias Boström var 1992. Han gjorde lumpen i Kristianstad men var hemma i Sjöbo under helgerna. Då passade han på att göra en utställning om Sherlock Holmes till biblioteket i Sjöbo. Jag intervjuade Mattias i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Det trodde jag, vill säga, att det var då vi möttes. ”Men vet du vad”, invänder han, ”vi träffades långt innan dess. Jag och en kompis var hemma hos Joel och jag minns att vi också hälsade på Joels pappa. Då gick jag väl i nian.”

Joels pappa är alltså jag. Men nu ska inte det här bli alltför privat. Min poäng var att visa hur länge jag följt Mattias Boström – nu aktuell igen för att hans Sherlock-bok översatts till engelska och hyllats i både USA och England – som Sherlock Holmes-fanatiker eller passar det bättre med ordet nörd?

”Det stämmer ju att jag hade ett fanatiskt intresse för Sherlock Holmes. Under gymnasietiden på Österportskolan i Ystad fick jag in Sherlock Holmes i alla läroämnen – som ”Sherlock Holmes och hans musikidoler” i musikundervisningen och ”Sherlock som kemist” i mitt specialarbete. På skolfotona hade jag alltid en deerstalker, den där typiska Sherlock Holmes-mössan med brätte bak och fram.”

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817

Pressbilden på Mattias Boström har tagits av Anna-Lena Ahlström.

”Men”, tillägger (= påstår?) Mattias, ”numera är jag inte alls så fanatisk. Möjligen lika intresserad men med större distans.” Fast krönikören minns förstås när den nya brittiska Sherlock-serien gick på teve och Mattias Boström twittrade kommentarer i realtid – rätt ur huvudet? – om snart sagt varje detalj i serien, från vilken bok och händelse som den lilla detaljen hämtats.

”Haha. Nej, långt ifrån. Jag kollade upp det mesta i förväg. Att vara så kallad expert är för mig att snabbt hitta svar och presentera dem på ett underhållande sätt. När jag var ung kunde jag nästan allt om Sherlock Holmes-berättelserna – jag medverkade till och med i frågeprogrammet ”Minnesmästarna” på teve – men den detaljkunskapen har jag tappat.”

Mattias Boströms bok ”Från Holmes till Sherlock” publicerades 2013 i Sverige. Sen dess har boken getts ut i Danmark, Tyskland, Norge, USA och England. Men det finns också ett annat spår att följa, nämligen bokförläggarens. Detta var nästa gång jag stötte på Mattias, när han drev förlaget Boströms i Lund.

”Jag gick en förlagskurs på Lunds universitet, men det var efter att jag startat förlaget. Och att jag startade berodde på att jag var aktiv i Skånska Deckarsällskapet som behövde ett förlag för att ge ut antologier med deckarnoveller. ´Skånska sillamord´ blev förlagets första utgivning.”

Själv minns jag mest att Boströms förlag introducerade nya utländska deckarförfattare, ett par av dem är mycket kända idag och ges ut av andra svenska förlag. ”Både Michael Connelly och Ian Rankin var jag först med att ge ut i Sverige”, säger Mattias Boström. ”Men jag var ung, oerfaren och ganska naiv. Ingen lysande ekonomisk affär, snarare tvärtom. Fler böcker sålde dåligt än bra.”

Efter fem år värvades han av förlaget Forum och strax efter gick Mattias Boström över till Piratförlaget, där han blivit kvar med titeln produktionsansvarig. Under rubriken Sherlock Holmes har han drivit sajten sherlockholmes.se, publicerat andras texter om Sherlock Holmes, skrivit egna artiklar och även noveller med Holmes-anknytning. Bland övrigt kan nämnas att han spottat ur sig sudokuböcker och provat på att vara ståuppkomiker.

Mattias är dessutom flitig på sociala medier, berättar ofta om vad han har för sig. Det var när han livetwittrade under andra säsongen av Sherlock-serien som någon frågade: När kommer boken? Bok, tänkte han. Ja, varför inte? Eller låt krönikören fråga: Varför? Det har ju skrivits hur många böcker som helst om Sherlock Holmes, vad finns i din bok som inte fanns i de tidigare och som uppenbarligen tilltalar både recensenter och läsare?

”Jag kom på att jag ville skriva en bok om Sherlock Holmes-succéns historia, i kronologisk ordning. Det hade ingen gjort. Boken skulle kunna läsas av vem som helst, oavsett intresse för Holmes. Det skulle bli en fackbok i spännande romanstil där läsarna kände att man var med vid de olika händelserna. Titeln ”Från Holmes till Sherlock” kom jag på för att jag ville visa hur Holmesfiguren förändrats från gentlemannadetektiven Holmes till det udda geniet Sherlock.”

”Och jag började göra research, hörde av mig till stand up-klubbar och avbokade mina gig. Direkt! Allt hände inom 24 timmar efter att jag fått det där twittermeddelandet.”

3 X Sherlock med mera

1. Format. Mattias Boström fortsätter att skriva på sin Sherlock-bok. Han har ändrat i texten inför varje utländsk utgivning och till den engelska översättningen skrev han inte färre än tjugo nya kapitel! ”Nu har boken kommit upp i hela 600 sidor”, säger Mattias.

2. Detektivroman. Mattias Boström har också skrivit klar sin första (sekelskiftes)deckare: Tid: 1902-1905. Miljöer: Stockholm, London och Värmland. Genre (med egna ord): ”Trevlig läsning för alla som går igång på historiska deckare och inte har något emot det lättsamma och lekfulla. Jag blandar friskt mellan verkliga händelser och påhittade.”

3. Pastisch. Hur många Sherlock Holmes-berättelser (pastischer, parodier, hyllningar) har inte skrivits och skrivs i Sir Arthur Conan Doyles anda? En av mina favoriter: Sven Sörmarks bok ”En oscariansk skandal” med fyra berättelser om ”Sherlock Holmes i Stockholm”. Tyvärr utgången – leta på antikvariat och beställ på bibliotek!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2017