Mörkt, tufft och hårt (och lite skräpigt)

thompson_GriftersDet damp ner två översatta deckare av amerikanen Jim Thompson, ”Grifters” och ”Getaway” (bägge utgivna av Modernista). Och jag uppskattar verkligen, det har jag skrivit tidigare, att förlaget Modernista – med sina återutgivningar av äldre deckare – ser till att bevara deckartraditionen. Ja, hålla den vid liv.

Men ”Grifters” har jag väl recenserat tidigare? tänkte jag. Förra gången den kom på svenska. När var det?

thompson_getaway_omslag_inbJag sökte i datorn och upptäckte att någon recension hade jag nog inte skrivit, däremot en krönika om bland annat två deckare av just Thompson. Plus några liknande författare, senare efterföljare. Här är den krönikan, där jag nämner ett antal författare/titlar som förtjänar att sökas upp.

Vart tog förresten Simon Kernick vägen? Han skriver väl fortfarande? Varför översätts han inte till svenska längre?

***

Kernick Handeln med DödenSimon Kernicks debutdeckare, ”Handel med döden” (Bra Böcker; övers: Jan Risheden), börjar direkt, hårt och brutalt. Dennis Milne, kriminalinspektör i London, berättar ”en sann historia” om en pedofil och våldtäktsman, en våldtagen tioårig flicka och hennes far, som tar lagen i egna händer efter att våldtäktsmannen klarat sig undan straff. Pappan blir – däremot – anhållen och dömd för mordbrand och mordförsök på våldtäktsmannen.

Dennis Milne kommenterar sarkastiskt: ”Bättre att tio skyldiga män går fria än att en oskyldig blir inspärrad.” Polisen Milne har blivit så cynisk och avtrubbad att han också privat börjat se till att kriminella får sina välförtjänta straff.  Han straffar dem personligen och handgripligen: tar livet av dem.

Kan en sådan roman vara bra? Är det ens moraliskt att läsa den? För att inte tala om att skriva romanen!

Det är förstås omöjligt att läsa ”Handel med döden” som en stunds avkoppling och underhållning. Kernicks polisroman kräver läsarens aktiva och inte så lite obehagliga deltagande i en diskussion om brott och straff, om synen på rättssamhället. Vid läsningen uppstår – förhoppningsvis – en dubbel sensmoral: romanens kontra läsarens.

Simon Kernick skriver i genren neo noir. Snabbhistorik: Det började i USA på 1920-talet med pulp = skräplitteratur (science fiction, western och kioskdeckare) ur vilken den deckargenre som kallas hardboiled, alltså hårdkokt, växte fram.

I Frankrike användes benämningen noir om både film och litteratur med mörka, dystra stämningar. Ordet noir importerades sen till den anglosaxiska världen och används nu också i USA och England som benämning på hårdkokta deckare, filmer som romaner. Idag förekommer dessutom begreppen neo noir och neon noir (medan tuffa landsortsdeckare kallas country noir).

Raymond Chandler och Dashiell Hammett räknas i Sverige som den hårdkokta deckargenrens skapare och främsta företrädare. Men där är det stopp, knappast någon av alla övriga amerikanska deckarförfattare som var med om att utforma den hårdkokta genren har blivit kända i Sverige.

Och nästan lika illa är det med deras nutida efterföljare i den nya, hårdkokta vågen – eller trenden – som sköljt över USA och England från slutet av 70-talet och framåt. Alltför få nya, hårdkokta författare introduceras i Sverige och de som faktiskt fått böcker översatta (som George Pelecanos och Daniel Woodrell) har sällan uppskattats efter förtjänst, varken av Svenska Deckarakademien eller (deckar)kritikerkåren.

Varför? Det kan bero på att traditionen efter Sjöwall-Wahlöö står i vägen. Kritiker och andra svenska deckarläsare har fått för sig att samhälleliga – ja, socialrealistiska och politiska – romaner med eller utan ett poliskollektiv är den bästa – enda – kriminallitterära formen om det ska skrivas spännande och samtidigt verklighetsförankrade deckare.

mordaren-i-mig---modernista-pulpEfter en osannolikt lång graviditet verkar det ändå som om det också i Sverige uppstått ett intresse för noir, hårdkokt och pulp. Ett eller snarare två tecken på detta är att just två deckare av amerikanen Jim Thompson från 1952 respektive -63 nu – äntligen! – publicerats av var sitt förlag, ”Mördaren i mig” (Modernista Pulp; övers: Johanna Mo) och ”The Grifters”
(Kaliber; övers: Einar Heckscher).

En enda av de cirka 30 böcker som amerikanen Thompson skrev fanns tidigare på svenska, utgiven av kioskdeckarförlaget Komet. Det är väl problemet: Thompson har ansetts för ”skräpig”, hård och tuff – ja, rå. Det stämmer: han kan skriva riktigt obehagligt och räligt. Men han är också en av de främsta författarna i den del av den hårdkokta genren som drar mot pulp.

Grifters KaliberAv titeln ”Mördaren i mig” framgår att temat är snarlikt det som Simon Kernick skulle knyta an till 55 år senare. Det gäller inte bara den här romanen utan det mesta som Thompson skrev. Han skildrar människans mörkaste skrymslen och vrår, det monster som finns i människan. Ja, i varje människa, också dig och mig. Vissa kan hålla monstret inlåst i en bur – andra klarar inte av det.

”Mördaren i mig” skildrar, ordagrant, en psykopat.  Lou Ford är polis med titeln vicesheriff i en liten stad i Texas. Snällare finns inte, tror folk, men han har en mördare i sig.  Ford bär på en ful hemlighet som får honom (minns kriminalinspektör Milne!) att ta rättvisan, om det nu är rättvisan, i sina egna mördarhänder.

”The Grifters” handlar om en småskojare, Roy Dillon, och en ännu större skojare, hans mamma Lilly. Också här skildras kampen mellan det goda och den växande, allt mer accelererande ondskan, inte inom mänskligheten utan i varje människa.

jesus-son---modernista-pulpSamma förlag har också låtit översätta och ge ut varsin nutida efterföljare: ”Jesus´ son” (Modernista Pulp; övers: Niclas Nilsson) av Denis Johnson och ”Psychosomatic” (Kaliber; övers: Einar Heckscher) av Anthony Neil Smith, bägge amerikaner.

De är både mer och mindre skrämmande. Författarna har vidgat förebildens perspektiv och samhälle, flyttat historier och personer fram till nutiden, när allting blivit värre ändå. De enstaka dårfinkarna och helgalningarna finns i flerdubbla upplagor och befolkar hela samhället.

SpychosomnicJohnsons jag-berättare liknas vid Jesus son i låten ”Heroin” med Lou Reed. Hamnar Guds barnbarn i verkliga situationer och stöter på verkliga människor eller finns de enbart i hans narkotikahjärna? Smiths otroliga huvudperson, Lydia, är en kvinna utan armar och ben, så hämndlysten på sin exman att hon blivit galen. Och så otrolig att övriga personer, från småtrixare till mördare, ju verkar helt normala.

Samtidigt skriver Johnson och Smith i en färdig form, en tidigare skapad litterär stil. De bemästrar den hårdkokta stilen, skriver tufft men skönt. Fast där finns också en aning av pastisch. Medan Thompson skapade en stil, eller skrev utan att veta hur han skrev och resultatet blev det som nu kallas noir. Hinnan mellan litteratur och verklighet är tjockare hos Denis Johnson och Anthony Neil Smith än hos Jim Thompson, där hinnan är så tunn att den knappt märks.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2008

Annonser

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Korta deckartips (5): Eva Dolan

En kvinna påträffas död – mördad – i sitt hus.

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0En trappa upp ligger hennes dotter, förlamad efter en olycka, död i sängen.

Så börjar Eva Dolans nya noir- och polisroman, ”Efter din död” (Modernista; övers: Carla Wiberg), med Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd den här gången).

Nej, ursäkta. Det finns också en annan – dubbel – inledning med en liten pojke som uppenbarligen befinner sig på flykt. Men från vad? Och till vad?

Alls ingen munter läsning men Dolan fortsätter att skriva intensivt och nervigt – som en Charles Dickens i nutid – om människors livsvillkor, de längst ner i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)

Kriminallitteraturens eventuella nationaldrag

Kan det finnas nationella drag i deckarlitteraturen? Som att pusseldeckare är engelska och hårdkokta deckare uppstod i USA.

Ett seminarium på fjolårets danska krimimesse i Horsens handlade om ”Nordic Noir”. Där frågades hur nordiska deckarländer skiljer sig åt. Jo, i Sverige finns flest poliser, i Norge fler privatsnokar och i Danmark skrivs många spionromaner.

Efter att precis ha läst ”Madonnan i Notre-Dame” av Alexis Ragougneau och ”Flykten” av Dominique Manotti undrar jag om det någon annanstans än i Frankrike skrivs deckare som sticker iväg åt så många litterära håll och ger tusan i genregränser.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Media 2016)

Nora, reporter i London

Härmed börjar också Katarina Tornborg att medverka på Deckarloggen!

***

”Av frisyr och klädsel att döma var de första bilderna tagna någon gång på 80-talet, med MC Hammer-byxor, hårgelé och Balltröjor …”

Det här är en viktig mening i danska journalisten Lone Thiels debutroman ”Flickorna på Englandsbåten” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Viktig därför att den anger tidpunkten då två flickor försvann från Englandsbåten och som romanens huvudperson, journalisten Nora Sand, inte kan släppa taget om.

Varför försvann de? Hur kan två personer bara upphöra att finnas? Inte lämna ett enda litet spår efter sig? Vad var det som egentligen hände, den där gången, då resan över som skulle varit ett stort äventyr – ett steg in i vuxenvärlden, en initiationsrit – slutade i mörker och ovisshet?

Men textraden är också viktig för att den ritual som stavas åka-till-England-med-båt-på-språk-eller-nöjesresa är någonting som oändligt många skandinaver har deltagit i från 60-talet och till dess flyget tog över. Somliga reste iväg och kom tillbaka för alltid förändrade i sin syn på framtiden, världen och sig själva, andra kom hem med smärtsamma minnen.

EnglandsbåtenTilburybåten (svenskar reste från Göteborg) var laddad med symbolik. För många unga var det första resan på egen hand i delad hytt med en okänd person på väg mot en främmande kust, ett främmande språk, en ny värld. Englandsbåten blir på så sätt en viktig referenspunkt både i romanen och hos i alla fall vissa läsare.

Det kunde varit jag. Det kunde varit du.

Nora Sand bor i London. Hon arbetar för på tidskriften Globalt med hela världen som arbetsplats och vad det verkar med en budget som vilken frilansare som helst hade kunnat begå brott för.

Efter en särdeles otäck intervju med en rwandisk massmördare, tittar hon och kollegan fotografen Pete, in i en antikaffär. Nora samlar på resväskor och här fanns en åtråvärd pjäs. Ett dygn senare snubblar hon över den nya väskan, låset går upp, och ut trillar en mängd amatörbilder på unga flickor…

Så är det igång. Noras journalistiska och mänskliga nyfikenhet är väckt, hon börjar gräva i ett över 20 år gammalt mysterium.

Det är en rappt berättad historia med många ingredienser. Engelska polisen, danska kriminella, ett märkligt vårdhem, en försvunnen ung man, ett danskt behandlingshem för vilsna tonåringar, en styvnackad advokat, en mördare som lekt katt och råtta med polisen i åratal men som nu sitter bakom lås och bom. Lägg till en rejäl dos kärlek med förhinder så har ni receptet på en riktigt mustig gryta.

Är det bra då? Historien är intressant, ondskan spektakulär, miljöerna vältecknade. (Lone Thiels är journalist och har varit stationerad i England i närmare tjugo år. Hon vet vad hon talar om).

Men Nora själv skaver. Hon är ung, vacker, vältränad (boxning), har ett journalistiskt drömjobb, är halsstarrig och envis, äter utvalda delikatesser och hinner sällan tvätta sina kläder. Dessutom är hon orädd, energisk och går på nitar i ett halsbrytande tempo.

Hon är en flickbokshjältinna, kavat, käck och rolig. ”Ut i Världen, Nora! ”Nora reporter”. Man bara väntar på ”Nora gifter sig”. Även om jag älskar flickböcker, hade jag i det här fallet önskat mig en djupare, mer komplex skildring av Noras personlighet i hennes möte med det bottenlöst onda, med skräcken och förtvivlan och de ärr det lämnar efter sig.

Som det nu är, flyter både den otäcka historien och Nora lite för lätt förbi. Å andra sidan. Kataina deckarblogg 1Det är en läsvärd historia som ger, som det brukar heta, mersmak.

Katarina Tornborg