En saga eller kanske thriller om människans förhållande till naturen, rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne

Deckare, har det sagts. Nja. Thriller, då? Ja, kanske. Krimi går det i alla fall att kalla följande roman, som recenseras av Kenneth Olausson, ny gästrecensent på Deckarlogg.

***

Olga Tokarczuk
Styr din plog över de dödas ben
(Albert Bonniers; övers: Jan Henrik Swahn)

Olga Tokarczuk är den näst senaste, eller hur man nu ska uttrycka det, Nobelpristagaren i litteratur. I vart fall fick hon i år 2018 års pris – historien bakom detta är ju allt för bekant för att upprepas här – och ska ta emot diplom och en rund fin check den 10 december. Det är hon väl värd, säger jag som i denna skrivande stund hittills bara läst en bok av henne – nämligen Styr din plog över de dödas ben.

Tokarczuk kommer som bekant från Polen, där hon fortfarande bor med sin familj, och är sedan tidigare prisbelönad för sitt författarskap. Hon fick till exempel Man Booker International Prize förra året, det vill säga 2018, men har också fått ett par tyska och polska välrenommerade litterära pris. Men för all del också en del kritik från politiker i Polen för olika uttalanden som detta bigotta land uppfattat som kontroversiella.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den människa som drabbas av en sådan åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. … Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt.

Du – min okände läsare av denna blogg – kommer kanske ihåg att självaste kulturministern ville göra sig lustig när hon fått Nobelpriset genom att påstå att han försökt läsa henne men gav upp efter en sida eller två, eller vad det nu var. Sant eller inte, så säger det väl något om hur litteraturen och de intellektuelle uppfattas i dagens Polen.

Nå. Men vad om ”Styr din plog över de dödas ben”? Den yttre ramen är väl så enkel, om än inte särskilt klar för den sakens skull; snarare mångbottnad och gåtfull skulle jag vilja säga.

I den lilla byn Plaskowyz på den polska landsbygden bor på vintrarna tre personer. Det är den äldre kvinnan Janina Duszejkos och två män, av henne kallade Storfot och Tröger. På somrarna bor där ytterligare ett antal personer som då är där som sommarboende.

Fru D är, det måste man kunna konstatera, en lite märklig kvinna. Att hon läser och översätter den brittiske poeten och mystikern William Blake är kanske i sig inte särskilt udda, om än måhända ovanligt, men värre är det väl då med hennes intresse för astrologi. Ni vet föreställningen att man ur stjärnornas olika inbördes lägen på himlavalvet ska kunna förutse och utläsa människors liv och öden.

Detta – liksom, inte att förglömma, att tänka positiva och varma tankar om vår skapares alla skapade djur – ägnar fru D det mesta av sin tid åt. Liksom att av och till prata med sina märkligt försvunna hundar, sin döda mamma och sin likaledes döda mormor. Samtidigt som hon på timbasis undervisar små barn i engelska i den närliggande större byn.

Så helt galen är hon ju inte. Fast bra nära vågar jag påstå.

Men så en dag, eller snarare natt, dör Storfot. Mördad hävdar fru D, som i hemlighet tar ett foto hon hittar i en låda hos den döde grannen Tröger. Kanske, kanske inte blir väl polisens uppfattning. Men efterhand dör alltfler män på oklara grunder och på ganska så skrämmande sätt. Den gemensamma nämnaren visar sig vara att de alla är jägare och dessutom inte särskilt timida och trevliga.

En viss oro sprider sig av naturliga skäl i bygden. I stormens öga vilar dock fr D med ett orubbligt lugn.

Och där vilar hon ända tills … ja, mer tänker jag faktiskt inte avslöja, mer än att det i hemlighet av henne tagna fotot spelar en avgörande roll för händelseutvecklingen. Men jag kan ju citera omslaget som hävdar att boken ”är en sagoliknande thriller som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne”.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Han kom till mig om natten och satte sig på sängkanten. – Sover du?, frågade han. – Är du religiös?, var jag tvungen att fråga. – Ja, svarade han stolt. Jag är ateist. Det verkade intressant. Jag lyfte på täcket och bjöd in honom, men eftersom jag varken är turturduva eller sentimental tänker jag inte ödsla fler ord på den saken.

Och gemenskap, vänskap och tillit skulle jag vilja tillägga. Liksom frågan huruvida vår tillvaro bottnar eller inte bottnar i en slags ordning och mening.

I samband med att Tokarczuk fick Nobelpriset läste jag någonstans att ”Styr din plog över de dödas ben” (som förresten är ett direkt citat ur en dikt av nämnde Blake) skrevs i ett mellanstick när hon håll på med sin gigantiska bok ”Jakobsböckerna”. Hon behövde tydligen andas lite friare ett tag.

Men detta betyder ju inte att boken är att betrakta som en så kallad mellanbok. Den är skriven på en spännande och lätt ålderdomlig, lite egendomlig prosa, som känns väl anpassad till huvudpersonens märkliga liv och leverne och alla olika sidohistorier fyller sin plats i boken och ger den också en större bredd och intensitet.

Nu ska man ju inte överbetona bokens thrillerkaraktär, men lite spännande är den allt. Och att fru D gör vad hon kan för att såga en illasinnad präst utmed fotknölarna ger förstås pluspoäng. Liksom de trägravyrer som illustrerar boken. Men slutet – visst känns slutet lite väl öppet och flytande. Ja, det gör det nog.

Kenneth Olausson introduceras härmed som gästrecensent på Deckarlogg. Under 2018 och 2019 har han varit ”ambassadör för Augustpriset”. Han har en egen blogg som han kallar ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat Olaussons recension av Nobelpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Styr din plog över de dödas ben”.

 

Léo Malet-vecka 4) Från USA via Frankrike till Sverige

Léo Malet
12, rue de la Gare
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Handlingen känner ni vid det här laget, annars är det bara att scrolla bakåt genom de texter jag lagt ut under Léo Malet-veckan på Deckarlogg och repetera vad ”120, rue de la Gare” har för story, och att jag väntat i tio år – ja, egentligen ännu fler år – på att denna grundsten för såväl Frankrikes som hela Europas noir-deckargenre skulle översättas till svenska, det ska jag inte dra en gång till.

Utan när jag nu läst den efterlängtade svenska översättningen tänkte jag koncentrera mig på just detta: översättningen. Det vill säga språket: orden, stämningen, tiden eller tiderna.

Att översätta Léo Malets franska noir-deckare om privatsnoken Nestor Burma i 40-talets Paris kan kort sagt inte ha varit lätt. Som Malet-fan har jag redan tidigare läst romanen på tre språk: franska, engelska och danska. (Plus att jag läst den i en variant på svenska, som tecknad serieroman av Jacques Tardi.)

Den engelska översättningen lyckades sämst, som oftast. Engelskt skriftspråk skiljer sig så mycket från franskan – eller för den delen från de flesta språk, typ nordiska – att jag oftast brukar ha problem med engelska översättningar av europeiska böcker. Resultaten blir mer engelska än original. På engelska kunde Léo Malet varit född i typ sydöstra London.

Också danska är ett eget språk, i flera betydelser. Där finns, tycker jag ofta, någon slags inbyggd ironi och pastisch i själva språket. Så på danska blev den franske noir-författaren Malet nära nog en en bror eller i alla fall kusin till Dan Turèll. Inte det värsta men inte riktigt Malet.

På svenska då, i Ola Wallins översättning?

Som sagt: svårt. Men förutsättningarna är kanske ändå något bättre vad gäller själva språket. Svenskt skriftspråk flyter sällan lika lätt som engelskan och har inte heller skämtlynne inbyggt som danskan – utan svenska är, låt säga, ett mer neutralt skiftspråk. Vilket nog kan vara en lämplig utgångspunkt för att översätta Léo Malet och Nestor Burma.

Åtminstone tre saker gäller det att ha koll på och klara av för en svensk översättare, om resultatet ska bli läsvärt och bra. Det första är den lätta grad av pastisch som finns i Maléts original – när den hårdkokta amerikanska deckargenren från till exempel Los Angeles importerades och omplanterades på gatorna i till exempel Paris och upp växte fransk noir.

Just pastisch men ändå på allvar. Inte för mycket; inte för lite.

Det andra är tiden: alltså andra världskrigets 40-tal. Det tiden måste ju kännas, detta måste finnas kvar: känslan av historisk detektivroman. Och ändå ska det vara läsbärt, spännande och underhållande för läsning idag. Som om Malets roman – nästan – kunde ha skrivits av någon svensk deckarförfattare.

Det tredje är förhållandet mellan fransk och svensk litterartur, särskilt mellan fransk och svensk litterär noir. Tidigare skrevs knappt några noir-deckare i Sverige, först på senare år som svenska deckarförfattare blivit intresserade av hårdkokt och noir.

”120, rue de la Gare” måste förbli en fransk noir-deckare också på svenska. Samtidigt som romanen måste ”försvenskas” och ”nutidsanpassas” – jo, vet att det är fel ordval men hittar inga bättre ord och ni förstår nog – sådär lagom att den blir tillgänglig och lockande att läsa.

Och det är den. Jag är nöjd. Tror inte ”120, rue de Gare” går att översätta bättre. Att läsa är som att åka över Atlanten i sällskap med en amerikansk privatsnoks hårdkokta jargong: resa från USA via Frankrike till Sverige, från den hårdkokta deckarens amerikanska födelse på 20-talet via 40-talets europeiska noir-introduktion till Sverige år 2019.

Att läsa och resa: hisnande.

Bengt Eriksson