Denna spröda italienska urkraft

Ilaria Tuti

Teresa Battaglia  (del 2)

Den sovande nymfen

Övers: Helena Monti

(Bazar förlag)

Wow, vilken härlig läsupplevelse. Fängslande, suggestiv och flyt i språket men absolut ingen ”solstolsdeckare”.

Romanen kräver din närvaro som läsare.

Berättelsen kränger och slingrar sig fram, tempot växlar, mångfacetterat persongalleri att ha koll på, finns en mystik i bakgrunden som utmanar synapserna, nervkittlande psykologiskt spel, intressanta historiska referenser… kunde entusiastiskt fortsatt mitt rabblande men stannar upp och lyfter fram dessa tre ting:

Handlingen: En mystisk tavla dyker upp, den är målad av blod. Konstnären är stum sedan verkets tillkomst.

Tavlan leder oss till en isolerad dal med egen kultur/språk långt upp i nordöstra Italien. Mörka hemligheter från andra världskriget väcks till liv, reaktionen blir ett uppspikat hjärta för att skrämmas…

Kommissarie Teresa Battaglia: Denna spröda urkraft som kämpar med en begynnande Alzheimer. Begåvad med empati och en unik intuition men kan kvickt förvandlas till en retad elefant i en porslinsbutik. Hennes medarbetar älskar och skyddar henne.

Språket: Vackert och flödande. Ingen ordakrobatik för att imponera utan känns som om varje ord är noga utvalt: ”Kriget sår ett frö i människans själ som ger sorgtunga frukter.”

Fina personbeskrivningar och miljön målas upp så att det känns som om jag befinner på plats: ”En dunkel dag hade grytt i Val Resia, som om natten fött fram en dålig kopia av sig själv.”

Trivia: Romanen är del två i Battagliatrilogin. Första delen, ”Blommor över helvetet”, utsågs till ”Årets bästa debut i Italien 2018”.

Rolf Olandersson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Deckarlogg skrev även om första titeln i Battagliatrilogin av Ilaria Tuti, den recensionen hittas HÄR.

Björn Hellbergs kriminella patos

Också Björn Hellberg, liksom Jan Mårtenson, är en deckarförfattare som varje sommar ger ut en ny deckare (och som jag brukar läsa under päronträdet i trädgården). 

Bjrön Hellberg narrspegelHellbergs nya deckare för i sommar, ”Narrspegel” (Lind & Co), damp ner häromdan och ligger nu och väntar på att bli läst. Ännu en i den långa raden ”Sten Wall-deckare”.

Alltså där den problemlösande huvudpersonen heter just Sten Wall, kommissarie i staden Staden och ständigt i samma åldrade ålder. Hellberg introducerade Wall redan  1981 i polisromanen ”Gråt i mörker”.

Återkommer med recension. Men här, i väntan på läsning och recenserande, en intervju jag gjorde med Björn Hellberg hemma i Laholm (som allt mer fått bli den fiktivt verkliga Staden i hans deckare).

***

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

hellberg-1Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

hellberg-31Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

hellberg-2

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version