Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Poesin är den nya prosan

Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.

***

Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.

Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.

Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.

Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.

Gunnar HardingEn av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”

TodorovAnamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”

Tunedal”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.

EllerströmI samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”

Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.

WerupEn debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.

Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”

Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.

Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:

Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017