Deckarloggfredag (musik): OK, så spelar Galento vidare med nya stjärnor i sin orkester

Galento Sound Service

Vol 2: Folk Modern Music

(Rootsy Music)

Till glädje för oss sörjande har Tommy ”Galento” Nilsson återupptagit traditionen efter nedlagda OK Star Orchestra.

När Galento på albumet ”Vol 2: Folk Modern Music” spelar vidare med delvis nya musiker verkar och känns den nya musiken som en fortsättning på den förra.

Även arvtagaren Galento Sound Service lägger en rytmisk, melodisk grund med få toner i upprepade melodislingor á la Västafrika.

Denna puls – ett slags minimalistisk afro, mer meditativ än danslockande – skapas främst av Galentos elgitarr och elbas samt Hassan Bahs kongoma (afrikanskt bastumpiano).

Det västafrikanska kombineras med Latinamerika. I pressreleasen nämns cumbia (i sig en afro-latinsk blandmusik med Colombia som hemland) men nog hörs fler latin-influenser än så?

I utrymmena mellan toner och rytmer från Västafrika/Latinamerika tillfogas dessutom musikaliska intryck från andra hörn på jorden.

Fler musiker/instrument: Miriam Oldenburg, dragspel, Sara Edin, fiol, och Jörgen Adolfsson, sopransax, samt trummor, piano och audio oscillator.

Tänk grunden med bas-tumpiano-gitarr och sen övriga instrument, deras toner, ljud, klanger och slag, som sipprar och tränger sig in i mellanrummen. Så låter Galento Sound Service och ungefär så lät väl också OK Star Orchestra.

Fast ännu mer nu än då. Fler musikformer och influenser som blandas, samtidigt som musikens puls, hjärta och själ blivit än mer minimalistisk. Liksom rytmiskt på stället, dansa där du står.

Favoritspåren växlar och omfattar snart samtliga låtar. Fast ”Amazon Ramone”, som inleder med ursväng, ”Television Bambino”, som med dominerande dragspel är mest cumbiaaktigt, och ”Melodi Konsensus”, både melodiskt och intimt rytmiskt, har ofta återkommit i öronen.

I sistnämnda ropsjungs lite i den annars instrumentala musiken. Avslutande ”Übermorgen” är ett solospår för Galentos vackra elgitarrtoner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021  

Musik på Deckarloggfredag: Bästa möjliga hyllning till Emmylou Harris

Konsert

Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell med Red Dirt Band

En hyllning till Emmylou Harris

Strömmat från Folk å Rock, Malmö den 10/4

——————————————————-

Bäst: Jennifers, Ciccis och Yvettes stämsång, tre röster med varsitt tonläge som sjunger underbart ihop.

Sämre: Att det alltid ska vara så bökigt med det streamingtekniska.

——————————————————-

Konserten gick igång direkt på utsatt tid. Men det tog två låtar innan det streamingtekniska fungerade.

Självklart ville jag ha upp ljud och bild på en större skärm, alltså teveskärmen. Provade med mobilen, gick inte. Testade med plattan, gick inte heller. Startade min laptop och se – nu kunde jag chromecasta tlll teven.

Onödigt struligt.

Från och med tredje låten följde en riktigt bra konsert som vad gäller bilder och ljud höll samma kvalitet som bästa teveprogram.

Utmärkt balans mellan såväl musikerna i Red Dirt Band som mellan mellan sång och instrument. Kamerorna bytte vinklar och växlade från hel- till halvbilder. Vilket lyft från den uschla kvalitén i strömningarnas barndom (för blott ett år sen).

De tre sångerskorna – Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell, från två gånger Malmö respektive Kanada/Lunnarp – hyllade amerikanska countrysångerskan Emmylou Harris med varsin röst.

I denna ordning: Jennifer Saxell, Cicci Landén och Yvette Eklund med Red Dirt Band på Folk å Rock i Malmö. Fotot publicerat med vänligt tillstånd av fotografen Tobias Annerfeldt.

Yvettes ljusare, mer spetsiga röst, passar bäst för snabba, rockigare låtar. ”Two More Bottles of Wine” och ”Bluebird Wine” var ett par exempel.

Ciccis lite mörkare röst passar för långsammare, tyngre låtar. Som ”Boulder To Birmingham” (Emmylou Harris hyllning till Gram Parsons) och ”Tougher Than The Rest” (av Bruce Springsteen).

Medan Jennifers röst passar för allt.

Ja, övriga två får ursäkta. Jennifer Saxell har, av födsel och uppväxt, ett närmare förhållande till de engelska låttexterna och därmed innehållet. Men framför allt har hon – oj! – fått så många fler årsringar i rösten.

Vilken skillnad mot när hon kom till Sverige och jag hörde henne första gången. Hon sjunger med varje levt år. Lite äldre och grövre, samtidigt som ungdomen är kvar.

Hennes röst har blivit ännu mer, ännu större.

”Heartbreak Hill”, ”Hickory Wind” (låt av Gram Parsons), ”I Ain´t Living Long Like This”… Lugnare och snabbare, ballader och rock. Jennifer sjunger allt lika fantastiskt.

Och så förenar de sig, de tre sångerskorna, och sjunger tillsammans med var sin röst, var sitt tonläge. Ännu vackrare! Så underbart deras röster passar ihop.

Red Dirt Bands americanakomp växlar mellan country, som betonas av Rickard Alerstedts steel och dobro, rock´n´roll, som Peter Antonssons elgitarr får att bli skumpigt rockig, countryrock, där hela bandet ger tyngd, och en gnutta tex-mex, tack vare Mats Bengtssons dragspel.

Den som känner sin Emmylou kan höra hela hennes musikaliska biografi, från amerikansk öst- till västkust, från Los Angeles och Bakersfield till Nashville, Tennessee.

Bättre hyllning kan ingen åstadkomma.

Men… det tog ju slut så snabbt. Kollar klockan: en timma har gått. Så fort den gick.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda