Deckarloggfredag: Bibliotekets – sååå viktiga – lokala samling  

I min krönikeserie om bibliotekens förändring (ett ord som täcker in såväl ut- som avveckling) har det blivit dags för avdelningen med lokal litteratur: den lokalsamling (observera ordet samling) som finns på alla eller många bibliotek.  

En artikel i YA påminde mig. Där framgick att Jenniefer Andersson, filialansvarig för Vollsjö bibliotek, också har specialansvar för dess lokala litteratursamling. Så bra att det satsas på lokal litteratur, tänkte jag, att den samlas, bevaras och presenteras för låntagarna.

Så jag bokade en tid med Jenniefer Andersson för att komma och diskutera den lokala litteraturen, särskilt om och från Vollsjö. Det fick bli på tisdag, eftersom hon arbetar i Vollsjö enbart på tisdagar och torsdagar. Vilket i sin tur beror på att Vollsjö bibliotek har öppet med bemanning blott en och en halv dag per vecka: mellan 13.00-18 (tisdag) och 10-12 samt 13-16 (torsdag).

Sjöbo bibliotek / filialen i Vollsjö, meröppet by night.

Summering: tio timmar. Inte mycket. Meröppet har Vollsjö bibliotek däremot sju dagar i veckan, varje dag från 8 till 22. Låntagarna i Vollsjö med omnejd kan besöka biblioteket alla meröppna timmar, plocka bland litteraturen på hyllorna och hämta nätbeställda böcker. Det är bra.

Men det finns en fråga med ett eventuellt ödesdigert svar: Ska detta – nu när alla bibliotek i Sjöbo kommun har meröppet – påverka bemanningen? Personal kostar pengar. Den ekonomiska risken är att varje bibliotek blir en självservice-depot för avhämtning av böcker.

Det skulle vara riktigt dåligt. Ämnet för veckans kultur- och bibliotekskrönika är desto mer glädjande, alltså Vollsjö biblioteks, låt säga, nymornade intresse för sin lokala samling.  

Du är inte bibliotekarie, väl? ”Nej, jag är biblioteksadministratör. Jag har studerat litteraturvetenskap”, svarar Jenniefer Andersson. ”Kan inte det vara en fördel – att man har en annan bakgrund, en annan syn på bibliotek och litteratur?”

Vi står vid hyllan med lokalsamlingen, inte stor men naggande viktig. Hon utbrister: ”Jag har blivit så nördig på detta. Jag tycker det är jättekul!”

Filialbibliotekskanin.

Det förstår jag, när hon berättar om sin bakgrund: född i Lund men uppvuxen i Sjöbo, hennes farfar var intresserad av Sjöbos historia (sin egen ungdom) och hon gick på dagis vid Elfstrands krukmakeri.

Hon berättar om arbetet med det lokala, hittills har det mest varit att leta reda på de lokala böcker som stått på olika hyllor och placera dem i en egen avdelning. Även om vissa böcker är utlånade, säger jag, finns det inte så många böcker på den lokala hyllan. Ganska magert.  

”Vi har också en speciell Piraten-avdelning” (böcker om och av författaren Fritiof Nilsson Piraten), påpekar Jenniefer. ”Och jag har eget budgetansvar, jag kan köpa in.” Till exempel den där, säger jag, alltför tunna högen med Hårderupsposten, vår nu nedlagda lokala tidning. Bör inte den kompletteras? Ring till Bertil Persson, redaktören, så kanske biblioteket kan få de saknade tidningsnumren i gåva.

”Det går inte. Biblioteken i Sjöbo kommun får inte ta emot gåvor.” Men, utbrister jag, så dumt! Jenniefer Andersson verkar hålla med, för hon säger: ”Det kan ju bli problem om någon vill skänka en boksamling.”

Det är också (frånsett Piraten) enbart fackböcker, om Vollsjö och närliggande byar, som finns i den lokala samlingen. Ingen skönlitteratur, inga romaner och noveller av författare som bor och bott i trakten. ”Det stämmer, ingen skönlitteratur. Men så har jag inte tänkt tidigare”, säger Jenniefer, ”att lokala författare hör till den lokala samlingen.”     

Hyllan med lokal facklitteratur är ju halvtom. Det finns utrymme. ”Eller så kan lokala författare få en egen hylla där ute bland skönlitteraturen”, funderar Jenniefer. ”Hur tar man reda på vilka författare som är lokala?” Äldre lokala författare och böcker känner nog den tidigare bibliotekarien Ewa Andersson till, svarar jag. ”Hon bor ju här i närheten! Jag kan gå och höra med henne.”

Krönikören sitter nu hemma vid datorn och skriver på krönikan. Varför är bibliotekets – ja, inte blott här i Vollsjö utan alla biblioteks – lokala samling så viktig?  

Bibliotek är kommunala. De finansieras och, i viss mån, styrs, av kommunens kulturpolitik.

Vollsjö biblioteks Piratenhylla.
Alla foton: Blenda Automatique

Därför bör grunden vara den lokala litteraturen, fack- som skönlitteratur. I brist på bygdemuseum som kan värna och bevara det lokala kulturarvet, i detta fall litteraturen, måste folkbiblioteken ta sitt ansvar.

Därför är det extra trist att också lokala böcker fortsätter att gallras ut. Men bibliotek har inget bevarandeansvar! Det är svaret jag får när jag upprepar min åsikt att det bör bibliotek ha. Inte minst vad gäller lokal litteratur, lokalsamlingen måste vara och förbli en samling.

Uppmaning till Sjöbos politiker: Ge kommunens bibliotek i uppdrag att bevara, värna och samla lokal litteratur. Annars riskerar det lokala litteraturarvet att förskingras.  

PS. Jag kollade det där med bokgåvor. Undantag görs för ”böcker och andra medier av speciellt intresse”, sådana gåvor är tillåtna att ta emot.

Bengt Eriksson
Krönika publicerad i Ystads Allehanda

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda