Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Amanda Jenssen – ett blixtnedslag i Södra Mellby

Mellby Reggaekapell med Amanda Jenssen
Var & när: Folkets bakgård, Södra Mellby den 11/6

Bäst: Att Amanda Jenssen visade att nu jäddraranamma är det dags att komma igång igen!    

Tråkigt: Men så kort, Amanda! Alldeles för kort.   

Längesen som Amanda Jenssen sjöng på scen (”100  år”, sa hon själv) så framträdandet med Mellby Reggaekapell ska kanske kallas comeback?

Presentation av Österlens nya konsertplats för i sommar: trädgården till restaurangen Folkets bakgård, inrymd i Södra Mellbys gamla skola.

Bakgårdsscenen.

Charmigt men opraktiskt, för den som vill både se och höra, med scenen i ett hörn av en buskig trädgård. Få sittplatser, särskilt nära scen, så mitt råd inför framtida  konserter: Ta med egen stol eller en filt!  

Reggaen i högtalarna ersätts av levande skånsk reggae när husbandet, Mellby Reggaekapell, går upp på scenen.

Reggaekapellet spelar Peps-låtar som en hyllning till den avlidne skånske musikern. Det låter lika eget som det låter Peps. Det låter skånsk landsbygdshippiereggae, som jag brukar kalla sån här musik.

Både avspänt och bra med Micke ”Skuggan” Nilsson, elgitarr och sång, Lotta Karin Almgren, sång, elgitarr och reggaetypisk melodika, Kalle Bas, kvällens basist, och Björn Almgren, baktaktfasta trummor.

Fördomsfull tanke: Lite provocerande väl att sjunga Peps Perssons texter om Babylon och kapitalism, det stora trädet och den lilla sågen på Sommarösterlen?

Hopp ner från scenen bland publiken.

Tillbaks upp på scenen igen.

Så presenteras Amanda Jenssen – ”direkt från Köpenhamn” och med något på huvet som får det andra har på huvet att likna, säger Lotta Karin, ”ruttna bananer” – och Amanda kommer in med svart hatt, stor som en parasoll, och förstås strumpfota.

Drar igång med en blues på skånska, där hon också spelar munspel á la Bob Dylan. Lite oväntat men sen kommer ”Amarula Tree”, en av hennes mest kända låtar från tiden efter teveprogrammet Idol.

Och efter den blir det paus… Amen, när Amanda Jenssen precis kommit igång? Snopet.

Fast hon återvänder. Nu med en låt som passar för just den här delen av Sverige och Skåne, nämligen Olle Adolphsons ”Ge mig en dag” (eller ”Österlenvisan”).  

Hon spelar gitarr nu och sjunger inte jättesäkert utan lite trevande, inte riktigt inrepat. Samtidigt visar Amanda Jenssen varför hon var en enastående tävlande i Idol. Hon sjunger inte låtar utan befinner sig inuti varje låt och text.

I ”Happyland”, en annan välkänd låt, springer Amanda ut bland publiken. Hoppar runt-runt och får oss att sjunga med.

Munspel á la Dylan.

Och inte minst sången, hennes röst, förstås!
Samtliga foton: Blenda Automatique

Hon visar prov på sin enastående, ja, egenartade röst: växlar mellan rop och sång, ljusare och mörkare, sjunger sked i sked med tonerna snarare än träffar mitt i.

För att sen försvinna igen. Fast hon kommer tillbaks för extranumret: en ny, långsam låt, ”en tryckare”.

Ett blixtnedslag, så var Amanda Jenssens besök på Österlen. Det kändes spontant men orepeterat, så kanske ska hennes framträdande med Mellby Reggaekapell kallas  genrep inför comebacken…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik