Lourdes Gaza-Gillman – argast i sin genre

”Tribunalen” heter den nya thrillern/deckaren/polisromanen (LDG Förlag), som precis anlände till Deckarlogg, av Lourdes Gaza-Gillman.

Ännu en kvinnlig svensk hämnddeckare? Det skulle jag tro. Ja, jag har inte börjat läsa ännu. Men så har hennes tre föregående romaner ”Vanmakt”, ”Verkan” och Vanvett” varit.

Kanske är hon också den bästa författaren av kvinnliga svenska hämndeckare? Inte möjligt alls. Återkommer när jag läst hennes nya.

Och medan jag läser – här följer den recension jag skrev av hennes förra bok.

—————————————————————

Lourdes Daza-Gillman
Vanvett
(LDG Förlag)

Ilska är drivkraften bakom Lourdes Daza-Gillmans polisromaner och kvinnothrillers.

I ”Vanvett”, där polisen Sanna återkommer för tredje gången, har både författaren och huvudpersonen blivit än mer ilskna. Ämne: kvinnohandel och prostitution.

Några unga kvinnor, som tagit det drastiska steget att infiltrera en traffickingorganisation, försvinner. Och hittas mördade.

Bland de försvunna finns en vän till Sanna.

Daza-Gillman skriver med en sådan intensitet att jag måste lägga ifrån mig boken och hämta andan. För det hon skildrar är vidrigt.

Realism? Fiktion? Hur mycket av endera?

Omöjligt att veta.

Hon, en egenutgivare, skriver allt bättre också.

Lourdes Daza-Gillman har gått framåt starkt genom sin ”makttrilogi”. Här finns blott några få språkligheter som kunde ha putsats.

Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Global pandemithriller i Hudiksvall

Gabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)

Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Jag borde naturligtvis läst den när den kom ut i april, men av olika skäl blev det först nu.

Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad.

Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”. Det är bara att hoppa på tåget, jag kan garantera en spännande resa!

Det här är sjätte delen i hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. Jag har läst några av de tidigare, inte alla, gillat det jag läst men inte skrivit om dem tidigare.

Bland mycket annat är hon ett inspirerande exempel för de väldigt många som vill bli författare men inte lyckas bli antagna av något förlag. Den första delen i serien, ”Ensam fjäril” (från 2014), gav hon ut på eget förlag och det gick så bra att hon snabbt fick stabila förlags- och agentrelationer och nu lyckliggör allt fler läsare, inte bara i Sverige utan även i sex andra länder.

Huvudpersonen i serien är Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen. Han är en riktigt bra och hållbar huvudperson för en serie polisromaner. Duktig polis, engagerad, starkt rättspatos och även om han har sina svårigheter, annars skulle han bli rätt ointressant, är han inte i närheten av den trasighetsnivå som ofta finns i genren.

Men det är en annan av huvudkaraktärerna, kriminaltekniken Janna Weissmann, som verkligen växer ut i den nya boken. Vi får lära oss mycket mer om henne som person och om hennes historia.

Successivt växer det ut allt starkare och allt mer skrämmande kopplingar mellan brottsutredningen och Janna själv, hennes familjehistoria och hennes vänner (egentligen singular, sociala relationer är inte Jannas starkaste gren så hon har nog bara en vän).

Rokka och Janna har haft en fling på gång sedan länge, utan att det egentligen blivit något. Ingen av dem, särskilt inte Janna, är särskilt bra på att prata på riktigt. När Rokka för några månader sedan gjort ett litet försök till närmande och Janna backade undan tog det som ännu inte blivit slut på allvar.

Rokka hittar i stället Elina som jag tycker är en av bokens mest intressanta karaktärer. Hon har lämnat sitt tidigare jobb, startat ett framgångsrikt yogacenter och är en hälsofantast.

Gabriella Ullberg Westin använder henne för att skapa de erotiska scener som hon gärna vill ha med i sina böcker, Rokka får erfara sex som han aldrig mött tidigare. Jag är inte så imponerad av de delarna, har inget emot erotiska inslag men om man ska ha det bör det vara på riktigt, med själ, kropp och svett på allvar, och det finns det inte riktigt här.

Däremot tycker jag att Elina är en fantastiskt kul parodi på en del absurda samtidsfenomen. Det finns gott om andra intressanta karaktärer som författaren skriver fram med stor skicklighet.

Nåväl, vad handlar det hela om, vad är det för brott?

Det finns flera olika delar som till att börja med knappast verkar höra samman men den verkliga upptakten för polisen inträffar när Cilia Gonzales lyckas ta sig in på akutmottagningen på Hudiksvalls sjukhus.

Hon är svårt misshandlad och svårt sjuk. Hon vägrar att tala om vem hon är eller vad som hänt, ingen kan gissa att denna krossade kvinna alldeles nyligen varit en snabbt växande akademisk stjärna på vetenskapshimlen i en helt annan del av världen. Hennes fysiska skador kan möjligen hanteras men inget biter på hennes sjukdom …

Det hela eskalerar snabbt och det blir en dramatisk och spännande resa för oss läsare. Berättartekniken är ett modernt läroboksexempel inom genren. Hela tiden snabba skiften mellan olika berättarperspektiv som inkluderar poliserna, skurkarna och andra berörda.

I stort sett hela tiden i nutid, den historik som krävs för historiens begriplighet växer successivt fram i dialoger och bisatser. Imponerande och det är bara att följa med i en dramaturgi som med växande intensitet tar oss med på vägen mot upplösningen, crescendot, och det kommer i all sin glans (till skillnad från den utlösning Elina försöker få Rokka att Tantraträna bort).

Det för mig mest imponerande är själva intrigen. Det är en komplex men samtidigt gedigen konstruktion som måste ha krävt en hel del research. Och det är faktiskt viktigt; även om det sköna i skönlitteraturen, fiktionen, är en fantasi, är overklighet, kräver vi läsare att berättelsen ska vara konsistent, logisk och trovärdig inom sina fantastiska premisser.

Det är naturligtvis fullständigt overkligt att en gigantisk och global konspiration skulle hamna med sitt centrum i glesbygden utanför lilla Hudiksvall men den här författaren lyckas gör det fullständigt naturligt och trovärdigt. Det är skickligt!

Det kräver allt från stabila kedjor av orsakssamband på en övergripande nivå till noggrannhet på detaljnivå, pålästhet när det gäller begrepp, metoder och teknik och inte minst trovärdighet när det gäller karaktärernas handlingsmönster.

För att fixa det krävs både talang och vilja till hårt arbete och Gabriella Ullberg Westin har bägge delarna. När man så skapat den starka baskonstruktionen så fungerar det bra att tänja på gränserna och söka de ytterligheter som ger läsarna de överraskningar och den spänning som de efterfrågar.

På många sätt en riktigt imponerande text!

Anders Kapp,
härmed gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har  fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande 270 titlar att läsa om!

Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Vilket praktverk, till innehåll som utseende!

Det händer att deckarkritikern läser och recenserar en bok från någon annan genre som vilken litteraturkritiker som helst. För att han = jag blir så förtjust i en bok att jag inte kan låta bli.

Som nu med ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” (Atlantis) av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Den förra är litteraturvetare och kulturkritiker, den senare bokformgivare. Tillsammans har de blivit en oslagbar kombo, att boken nominerades  till årets Augustpris var så att säga en självklarhet.

Boken handlar om Strindberg och hans böcker men också om andra böcker och hur dess formgetts genom tiderna. Om typer, stilsorter och grader. Om förhållandet mellan författare och redaktör. Om det mesta som Borg/Ulmaja med utgångspunkt från Strindberg fick lust att ta upp, verkar det som.

Alltså bok för alla författare, både egenutgivare och andra? Ja. En bok för förläggare, små som större? Ja. En bok för varenda redaktör, lektör och formgivare i detta land? Jajajamensann! En bok för varje bokläsare? Nja, kanske inte varenda en men varje bokläsare som är något lite intresserad också av böcker under och bakom intrig och plott.

Eller förresten, en bok för alla! Eftersom ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” också är så vacker, vad som brukar kallas ett praktverk. Vilket praktexempel på ett praktverk! Det går att slå upp snart sagt vilken sida som helst i boken och bara njuta, som av ett konstverk, typ en tavla på ett museum.

Boken byter stilar och grader och layout. Och alla dessa illustrationer på böcker från ut- och insidan (mest det senare) som varieras på sida efter sida efter sida. Och den stora vita marginalen också – jag älskar när böcker sätt på det sättet – som möjliggör en liten extratext eller någon liten illustration i kanten av brödtexten.

Bara ett säger ett suveränt uppslag i boken!

För författare är kanske boken extra intressant – som en lärobok i hur man bör uppföra sig för att ens böcker ska tryckas och ges ut på bästa sätt, det vill säga som författaren vill. Läs och lär av den lika intresserade (både av sin egen text och av ”typen” den satts med och av för den delen) som uppkäftige Strindberg.

Hans brev till redaktörer och tryckare är en inspirerande fröjd att ta del av – och efterfölja. Men frågan är ju: Hur många av dagens vekryggar till författare vågar det? Fast det måste ni, om inte författare enbart ska reduceras till legoarbetare. Strindberg och jag är överens.

Om inte boken ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” – lika magnifik till innehållet som utseendet – också vinner Augustpriset för fackböcker 2019 (trots diverse ålar och bin) blir jag ilsk.

PS. ”Lilla röda”… Alltså lilla! Boken väger ett ton och är på 1000 sidor. Cirka.

Bengt Eriksson  

 

Egenutgivna deckare (1): Advokatmord (väl ?) i Jönköping

Vet vet vet att jag lovat gå igenom och recensera den hög med egenutgivna deckare och även låt säga pytteförlagsdeckare som jag samlat på mig efter att ha efterlyst sådana på bland annat facebook.

Ber om ursäkt för att det dröjt men livet och arbetet går inte alltid så spikrakt som planerat. Ska försöka komma igång med det här nu…

Och jag läser – trots detta – väldigt gärna än fler deckare som författare gett ut själva eller på mindre än småförlag så posta, om ni vill att jag läser och skriver, till: Deckarlogg, Box 92, 276 06 Vollsjö. Eller, om ni vill kommunicera i förväg, mejla: deckarlogg@mediaimorronidag.se

Här och nu start med tre författare och deckare – fast jag tar och lägger ut varje kortrecension/anmälan separat, en recension i taget, en deckare per dag – som har det gemensamt som också många andra egenutgivna deckare har: De skildrar – ja, dokumenterar – var sin ort i Sverige.

Det är ju extra kul att varje mindre ort i Sverige med tiden kan få sin egen kriminalberättelse…

***

Frida Moisto
som Nitroglycerin
(Eget förlag)

Miljö: Jönköping.

Frida Moisto börjar med att presentera personerna: å ena sidan Niklas Bromander, stadens stjärn- och djävulsadvokat som fått en polismördare frikänd, hans hustru Isabelle och dottern Hanna; å andra sidan den knepiga kriminalkommissarien Lisa Engström och hennes kommissariekollega – eller kanske övervakare? – Sten Johansson.

Advokaten Bromander hittas död i ett garage och dottern försvinner. Poliskollegerna Engström och Johansson utreder.

Moisto skriver, från första romansidan, framåtrusande och ettrigt. Som om hon böjer huvet och överkroppen – likt en kortdistanslöpare – för att skriva fortare, ännu fortare. Eller kan hennes deckarprosa liknas vid en pitbull?

Detta energiska deckarskrivsätt gillade jag omedelbart och direkt. Inte förvånande att förlaget Bokfabriken plockat upp egenutgivaren Frida Moisto och återutgivit hennes debutdeckare. Ja, den ska finnas ute när jag skriver det här, så jag återkommer när jag också läst den nya utgåvan.

En fråga infinner sig: Har Bokfabriken tagit och gett ut Frida Moistos egenutgivna deckare rakt av eller låtit den passera via en redaktör?

Redan titeln som tidigare skrevs ”som Nitroglycerin” skrivs nu ”Som nitroglycerin”. En liten men faktisk inte oväsentlig förändring.

Och när jag slår upp och jämför de bägge utgivningarnas respektive förstasidor i berättelsen så finns också där några ändringar i texten. Lyfter redigeringen Moistos deckare ytterligare?

Intressant, tycker jag.

***

Nästa egenutgivna deckare jag ska skriva om utspelar sig i Märsta utanför Stockholm… Det blir i morgon!

Bengt Eriksson