Jag började lyssna på, ja, lyssna, det är inte så ofta det sker när det gäller mig, men jag började alltså lyssna på ”Hon talade yiddish” (Saga Egmont) av Petronella Simonsbacka.
En högst personlig skildring av Elizabeth Stride, göteborgska, född på Hisingen, i Torslanda, som hamnade i London och blev en av Jack the Rippers offer. Ja, detta förutsätter jag, att boken fortsätter lika personligt som den inleds.
Med exakt tonträff, en egen tonträff i språket, så att det verkligen hörs hur språket passerat igenom författaren innan det blev skriftspråk i datorn och nu i mina öron. Simonsbacka själv är med och nära Stride, Göteborg på 2000-talet och Göteborg på 1800-talet blir parallella, just nu och då.
Mycket bra inledning. Ändå slutade jag lyssna, annat jobb som måste göras och att lyssna på böcker istället för att läsa är som sagt inte min grej. Ännu, i alla fall. Nu ser jag att ”Hon talade yiddish” också lär finnas som e-bok. Så ska skaffa mig och fortsätta att ”läsa” i betydelsen läsa.
Petronella Simonsbacka har dessutom debuterat som deckarförfattare med ”Morden på Kungsberget” (också Saga Egmont, både ljud- och e-bok) och jag är väl cirka två tredjedelar in i, ordagrant, läsningen av den.
Miljö: Åmål. En ung värmländsk kvinna, som tidigare hette Myra men bytt namn till Fatima Zahra, promenerar på Kungsberget med sitt lilla barn – då hon plötsligt slås ner och mördas. Myra Fatima Zahra har gift sig med en marockan och konverterat till islam. Hon bär/bar hijab, kan det vara ett hatbrott, ett hatmord?
Mordet sker blott 200 meter från huset där polisen Patrick Gregersson bor med sin gravida hustru.
Så börjar ”Morden på Kungsberget” (lite trist titel, tänker jag) och Simonsbacka skriver och berättar med samma klara, egna skriftspråk. Hon är också – eller kunde bli – en bra deckarförfattare. Här finns en massa ingredienser som jag gillar.
Som att hon kan driva på en berättelse, skapa spänning i små händelser. Bra på personporträtt är hon också, här finns en rad ”riktiga”, levande och ja, autentiska människor. Och jag gillar verkligen hur hon får in samhällskommentarer utan att behöva gripa in och stoppa berättandet.
Skickligt gjort. Men så är det, låt säga, balansen.
Hur mycket hon skriver om det ena och det andra. Hon har ibland en tendens att berätta och berätta alldeles för mycket och långt om personerna; deras bakgrund, hur ett par personer möttes, och så vidare. Det rycker i mina redaktörsfingrar, de vill stryka den meningen, och den, och den: korta ner så att deckarintrigen står i centrum – hela tiden finns kvar i centrum.
Nästan bra, kan betyget bli så? Petronella Simonsbacka är en lovande deckarförfattare som lovar än mer. För skriva och berätta kan hon – verkligen! Ikväll ska jag läsa klart ”Morden på Kungsberget”…
Bengt Eriksson
Hittills ute som ljud- och e-bok.
Att skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällsskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp.
Miljön är den lilla (fiktiva, så du inte letar på kartan) staden Algonquin Bay i södra Kanada. Tänk både geografi och väder, inte minst väder, det gjorde jag direkt när jag läste serien första gången.